Chris Marschall – författare

Våra liv definieras till stor del av vårt arbete och de prestationer som är förknippade med det. Så även mitt. Yrkeslivet ger struktur och mening åt vardagen tillsammans med uppgiften att fostra barn och så småningom även ansvaret att sörja för åldrande föräldrar. Men vad händer därefter? När avtackningen inför pensionen är avklarad, barnen sedan länge har egna liv och den gamla hunden, liksom mor och far, är borta? Vem blir jag då? Hur kan jag skapa mening i det liv jag har kvar? Och så det jobbigaste av allt, hur försonas med tanken på att jag ska dö en dag, fast jag inte vill? De här frågorna tycker jag är torftigt belysta och diskuterade trots att vi blir allt fler äldre som lever i denna verklighet. Det blir inte bättre av att ingen tillåts bli gammal på riktigt (bara äldre) i vårt ungdomsdyrkande Sverige, som tycks lida av en kollektiv dödsskräck. Vi som inte tror på en gud och har en kyrka att gå till får söka oss fram på egen hand. Men jag inser att de stora livsfrågorna ytterst är ett individuellt och ensamt arbete, oavsett. Min bok är ett försök att, med viss självironi, synliggöra några av dessa existentiella spörsmål jag är övertygad om att många brottas med i det tysta. Min erfarenhet säger att vi behöver tala om det svåra, men även det glädjefyllda, det tröstar och ger kraft och gör oss bättre rustade att möta livet på den här jorden.

Våra liv definieras till stor del av vårt arbete och de prestationer som är förknippade med det. Så även mitt. Yrkeslivet ger struktur och mening åt vardagen tillsammans med uppgiften att fostra barn och så småningom även ansvaret att sörja för åldrande föräldrar. Men vad händer därefter? När avtackningen inför pensionen är avklarad, barnen sedan länge har egna liv och den gamla hunden, liksom mor och far, är borta? Vem blir jag då? Hur kan jag skapa mening i det liv jag har kvar? Och så det jobbigaste av allt, hur försonas med tanken på att jag ska dö en dag, fast jag inte vill?De här frågorna tycker jag är torftigt belysta och diskuterade trots att vi blir allt fler äldre som lever i denna verklighet. Det blir inte bättre av att ingen tillåts bli gammal på riktigt (bara äldre) i vårt ungdomsdyrkande Sverige, som tycks lida av en kollektiv dödsskräck. Vi som inte tror på en gud och har en kyrka att gå till får söka oss fram på egen hand. Men jag inser att de stora livsfrågorna ytterst är ett individuellt och ensamt arbete, oavsett.Min bok är ett försök att, med viss självironi, synliggöra några av dessa existentiella spörsmål jag är övertygad om att många brottas med i det tysta. Min erfarenhet säger att vi behöver tala om det svåra, men även det glädjefyllda, det tröstar och ger kraft och gör oss bättre rustade att möta livet på den här jorden.