Christina Carnerö - Böcker

Att älska är inte svårt, men att tycka om kan vara det! Man skulle kunna säga att de små gubbarna som drar i de tåtar som går till ord- och tankeströmmarna, är som små pigga bäbisar som ligger där och fäktar med armarna och sprattlar med benen som om dom hade betalt för det, medan de stackars gubbarna som har i uppgift att dra i tåtarna till mina ben är som gamla människor med värk i kroppen. Det går trögt helt enkelt. Men det svåraste av allt var nog när jag som nybliven tolvåring trodde att jag var gravid. Sådan som jag är nu och har varit ganska länge, är det verkligen svårt. Koncentrationssvårigheter, oförmåga att sätta igång ett arbete, tankar som vadar i sirap, omöjligt att gå upp ur sängen förrän det är absolut nödvändigt. Hela tiden vet jag att något fattas mej, men vad? och detta tydde jag förstås till att det verkligen var bäst om jag inte levde. Och det var ju så enkelt. Jag med alla mina mediciner

Chauffören, som fick bo i samma rum som jag, ansåg att toaletten måste vara specialbyggd för magsjuka. Problemet var nu att vi inte var det allra minsta magsjuka, jag hade ju tagit min antiillamåendetablett för att kunna åka färja med välbehag, så det fanns inte chans. Och magert skall det ju vara annars hade jag förstås tagit mera grädde och möjligtvis också ett par smörklickar, ni ser väl hur kockarna gör? Grädde och smör det skall man ha för att få den rätta smaken säger dom. Så sant, så sant suckar jag som har alldeles för stora marginaler och absolut inte får äta och laga mat som jag gjorde förr då man gick efter smaken. Nu skall man ju mera gå efter baken, eller var man nu har sina största marginaler, och äta sunt. T.o.m. maken har nu gått och blivit så sund och mager att jag utav bara farten kommit honom närmre. Min syster skulle gå omkring och hälla kaffe i kopparna och hemgjord hallonsaft i de havsgröna glasen som stod på ett särskilt bord i mitten. Där stod också vilka olika erbjudanden vi hade för dagen, handskrivet med blyerts, T.ex. en rykande nyläst artonhundratalsroman, väl inböjd och go att hålla i. Det är så rart när du talar om din lillasyster. Och att när du träffar henne vill du ha köttbullar och hallonsaft i hennes berså. Det är hemtrevligt. Men du får göra som du vill för mej. Kul vore det ändå att träffas. Kanske i min berså. Kaprifolberså där det doftar så ljuvligt... Då skulle det drickas ett lätt sötat vin, bara lite svalt, och mitt på bordet skulle det stå en stor skål med nyplockade jordgubbar. Det gröna skulle ni få lägga direkt på marken. Cykla kan jag alltså numera hjälpligt, men stanna kan jag ännu inte och det är där det strular till sej ganska rejält. För om jag väl har kommit upp på cykeln och igång så är det då bara att hoppas på att jag inte möter någon vilket jag ibland gör. Tyvärr är jag då lite oartig och hojtar till ifrån hojen att JAG KAN INTE SVÄNGA varpå folkmassorna snällt brukar vika undan så som det där havet gjorde för Israels barn en gång.