Christina Hesselholdt – författare

det här författarskapet måste vara ett av de bästa och mest originella i Norden just nu.

Therese Bohman, Expressen

stor glädje har fyllt mig under läsningen och jag avundas dem som har den framför sig.

Ingrid Elam, DN

Sällskapet samlar den enastående danska prosaisten Christina Hesselholdts fyra kortromaner om Camilla och hennes krets, utgivna mellan 2008 och 2014. Hela sviten rör sig kring samma persongalleri; Camilla och hennes make Charles, vännerna, de gamla föräldrarna. Läsaren möter dem i olika faser i livet, perspektivet skiftar och någon som haft en undanskymd roll blir plötsligt huvudperson.

Talet tillhör en mängd röster och monologerna som framförs är direkta, gåtfulla, lakoniska. Hesselholdt skriver om begär och konflikt i kärleksrelationen, om medelålders- och medelklassliv som till det yttre verkar välordnade men där ett existentiellt bråddjup finns strax under ytan. Det är litteratur som talar om det viktigaste, med svärta, humor, sorg och en stor generositet, och ett betydande författarskap att upptäcka.

Christina Hesselholdt (f. 1962) har utgivit femton prosaböcker sedan debuten 1991. Sällskapet kom 2015 i Danmark och blev en kritikersuccé. Den översätts nu till flera språk. För romanen Vivian (2016), om fotografen Vivian Maier, var Hesselholdt nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Formen är monologen (och vilken monolog sen! Slagfärdig! Berörande! Ekvilibristisk!) med skiftande jagberättare, oftast Camilla. Camillaböckerna kan ses som ett utforskande av det som på en gång är deras egen form och ett grundläggande mänskligt villkor: den inre monologen /…/ Det är ingenting mindre än en kärlekshandling.

POLITIKEN

Jag är övertygad om att den här boken kommer att förändra den danska litteraturen.

INFORMATION

Christina Hesselholdt skriver med en förunderlig lätthet, väl tillvaratagen i Ninni Holmqvists fina översättning, där orden dansar fram över solbelysta höjder och mörka djup. Det är en ren glädje att följa figurernas tankesprång, så sprittande eleganta och fulla av humor att allvaret drabbar först efter hand. För noga läst är detta en serie berättelser om sorg, om att vilja älska men inte kunna nå in i varandra, om längtan, om ensamhet, förlust och död.

DN

Ni vet när man träffar en ny person som inte liknar någon annan man känt, och som därför gör en fascinerad, på gränsen till förälskad? Så känns det att läsa danska Christina Hesselholdts Sällskapet

Expressen

"Att figurerna därtill ständigt leker med litterära klassiker bidrar till att göra Christina Hesselholdts författarskap till ett av vår tids mest oumbärliga. Hon påminner oss nämligen om att skönlitterära verk alltid för en dialog med sina föregångare."Östgöta correspondenten

"Språkets dansande, drastiska precision håller skärpan. Prosaiskt liv frammejslat med poetisk nerv" Expressen

"Sopa ihop löv mot vinden är en vemodig, varm, stundom mörkt humoristisk och ytterst insiktsfull roman med döden och sorgen som huvudtema."Norrbottens-Kuriren

Sällskapet samlade alla fyra romaner om Camilla och hennes krets i en volym. Persongalleriet omfattar sex personer som är vänner, makar eller exmakar. De heter Camilla och Charles, Edward, Alma, Kristian och Alwilda.

När vi möter dem igen i denna fristående fortsättning är det sent på jorden. Djuren lider och hur ska man förhålla sig till deras smärta: förneka eller ta in? Camillas pappa finns inte mer. Innan han dog ordnade han en utställning med 26 föremål som skulle berätta vem han var. Camilla, nu medelålders med ett eget barn, lägger fortfarande pussel.

I rösterna som flätas kring varandra träder livsvalen, fixeringarna, sorgerna och stämningarna fram. I flödet av tal som är ömsom roligt, oroande, drabbande finns det som aldrig går att nå fram till eller säga, det som glider oss ur händerna men ändå utgör förutsättningarna för våra liv.

"Det som är romanens stora behållning är å andra sidan just de jagen, och samspelet mellan dem, hur deras särpräglade röster och personligheter och liv flätas in i varandra. Att läsa Sopa ihop löv mot vinden är som att hitta en genväg till visdom, så klarsynt gestaltas livets gång."Dagens Nyheter

"Med hjälp av enkla litterära och språkliga medel vänder hon upp och ner på allt man är van vid att en roman ska vara, och ur det uppstår något helt nytt. Det är ofta melankoliskt, stundtals humoristiskt och väldigt ofta vardagligt vidunderligt."Borås tidning

"Inte heller detta brännande ämne blir tungt eller svårt att läsa om. Ytligt är det inte heller, däremot får jag ofta skratta. Ända till slutet ankrar Hesselholdts roman i en sorgset dråplig vardag som många kan känna igen."Helsingborgs dagblad"Språket är vidunderligt vackert, vemodigt men stundtals också befriande humoristiskt. Översättningen är lyhörd och känslig. En gripande läsupplevelse. Sopa ihop löv mot vinden är en fristående fortsättning på fyra kortromaner som finns samlade i boken Sällskapet."BTJ

Sagt om Sällskapet:”Det här författarskapet måste vara ett av de bästa och mest originella i Norden just nu.” Therese Bohman, Expressen

Vad kan få en människa att döda den person som står honom allra närmast, skära ut offrets hjärta och fly med det fuktiga organet genom ett frostigt landskap?

Tre av Christina Hesselholdts (f. 1962) första fyra böcker bildar en trilogi. Titlarna utkom 1991 (debuten med Köket, gravkammaren & landskapet), 1993 (Det dolda) reps. 1997 (Utsikten), och 1999 utgavs de i Danmark i en gemensam volym som betitlades just Trilogin. Nu kan vi för första gången läsa detta starkt koncentrerade mästerverk på svenska i översättning av Jonas Rasmussen.

Mamman dör och pappan tar kort därefter sitt eget liv. Ensam kvar är sonen Marlon. I Trilogin borrar Hesselholdt skoningslöst i människans komplexa inre – hur trauman påverkar våra val, våra relationer och vårt handlande genom hela livet – men detta helt utan att psykologisera. Stilen är saklig och objektivt registrerande. De tre romanerna är mycket koncentrerade, stilistiskt stramt hållna och språkligt exakta, vilket var karaktäristiskt för det danska 90-talets nya generationen prosaister. Författaren löser upp romangenren genom att reducera en kronologisk berättelse till scener som bildar den slags mosaik som läsaren får ta del av.

det här författarskapet måste vara ett av de bästa och mest originella i Norden just nu.

Therese Bohman, Expressen

stor glädje har fyllt mig under läsningen och jag avundas dem som har den framför sig.

Ingrid Elam, DN

Sällskapet samlar den enastående danska prosaisten Christina Hesselholdts fyra kortromaner om Camilla och hennes krets, utgivna mellan 2008 och 2014. Hela sviten rör sig kring samma persongalleri; Camilla och hennes make Charles, vännerna, de gamla föräldrarna. Läsaren möter dem i olika faser i livet, perspektivet skiftar och någon som haft en undanskymd roll blir plötsligt huvudperson.

Talet tillhör en mängd röster och monologerna som framförs är direkta, gåtfulla, lakoniska. Hesselholdt skriver om begär och konflikt i kärleksrelationen, om medelålders- och medelklassliv som till det yttre verkar välordnade men där ett existentiellt bråddjup finns strax under ytan. Det är litteratur som talar om det viktigaste, med svärta, humor, sorg och en stor generositet, och ett betydande författarskap att upptäcka.

Christina Hesselholdt (f. 1962) har utgivit femton prosaböcker sedan debuten 1991. Sällskapet kom 2015 i Danmark och blev en kritikersuccé. Den översätts nu till flera språk. För romanen Vivian (2016), om fotografen Vivian Maier, var Hesselholdt nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Formen är monologen (och vilken monolog sen! Slagfärdig! Berörande! Ekvilibristisk!) med skiftande jagberättare, oftast Camilla. Camillaböckerna kan ses som ett utforskande av det som på en gång är deras egen form och ett grundläggande mänskligt villkor: den inre monologen /…/ Det är ingenting mindre än en kärlekshandling.

POLITIKEN

Jag är övertygad om att den här boken kommer att förändra den danska litteraturen.

INFORMATION

Christina Hesselholdt skriver med en förunderlig lätthet, väl tillvaratagen i Ninni Holmqvists fina översättning, där orden dansar fram över solbelysta höjder och mörka djup. Det är en ren glädje att följa figurernas tankesprång, så sprittande eleganta och fulla av humor att allvaret drabbar först efter hand. För noga läst är detta en serie berättelser om sorg, om att vilja älska men inte kunna nå in i varandra, om längtan, om ensamhet, förlust och död.

DN

Ni vet när man träffar en ny person som inte liknar någon annan man känt, och som därför gör en fascinerad, på gränsen till förälskad? Så känns det att läsa danska Christina Hesselholdts Sällskapet

Expressen

"en författare som med suveränt handlag låter många jag tala och hela liv växa ur några få rader. En omistlig röst i samtidslitteraturen."Borås Tidning

”I Hesselholdts framkallningsbad tonar Maier gradvis fram, omgiven av sina skiftande arbetsgivare och med USA:s efterkrigshistoria som brus i bakgrunden. Anslaget är lätt, inte sällan lekfullt, men det som porträtteras här är nog en känsla av förgänglighet. Säkert är hur som helst att detta är en av höstens bästa romaner.”Tidningen Vi

Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

Vivian Maier (1926–2009) levde ett helt anonymt liv och arbetade som barnflicka i välbeställda familjer i New York och Chicago. Strax före hennes död fann man den otroliga samling fotonegativ – över 100 000 stycken – som hon tagit under fyra decennier. Foton på människor och platser som nu räknas som ett av nittonhundratalets mest betydande fotografiska konstverk.

I Christina Hesselholdts roman möter vi Vivian genom en kör av olika röster, bland annat via Ellen, ett av de barn hon passar. Vi får ta del av Vivians svåra uppväxt i en familj som ursprungligen emigrerat från Europa till USA, och hennes ensamhet som vuxen. Hon bor hos den familj hon jobbar hos, är en fysisk del av den, men ändå alltid utan samhörighet. På gatorna lever hon upp, hon lever för att fotografera. Och i sitt rum samlar hon tidningsurklipp och fotografier, travar dem ända upp till taket, så att hon knappt ryms själv.

Vivan är ett vibrerande mästerstycke om kompromisslös­het och konstnärskap, skriven på glasklar prosa.

”Hos Hesselholdt får man lära känna Vivian genom berättarjaget, familjerna hon jobbar hos, hennes egen dysfunktionella familj och henne själv. Man tror på dem alla, trots deras ibland motsägelsefulla historier. Och det gör Hesselholdts tolkning av Vivian till något av det mest övertygande jag läst.”Opulens

”det är framför allt i de stycken där Vivian själv får komma till tals som boken glänser. Fram träder bilden av en kvinna som hade svårt att känna sig hemma i samtidens normer och som hellre betraktade tillvaron än deltog i den.”Sydsvenskan

”en fantasieggande bild av en annorlunda människa och stor konstnär.”Vi Läser

"en författare som med suveränt handlag låter många jag tala och hela liv växa ur några få rader. En omistlig röst i samtidslitteraturen."Borås Tidning

”I Hesselholdts framkallningsbad tonar Maier gradvis fram, omgiven av sina skiftande arbetsgivare och med USA:s efterkrigshistoria som brus i bakgrunden. Anslaget är lätt, inte sällan lekfullt, men det som porträtteras här är nog en känsla av förgänglighet. Säkert är hur som helst att detta är en av höstens bästa romaner.”Tidningen Vi

Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

Vivian Maier (1926–2009) levde ett helt anonymt liv och arbetade som barnflicka i välbeställda familjer i New York och Chicago. Strax före hennes död fann man den otroliga samling fotonegativ – över 100 000 stycken – som hon tagit under fyra decennier. Foton på människor och platser som nu räknas som ett av nittonhundratalets mest betydande fotografiska konstverk.

I Christina Hesselholdts roman möter vi Vivian genom en kör av olika röster, bland annat via Ellen, ett av de barn hon passar. Vi får ta del av Vivians svåra uppväxt i en familj som ursprungligen emigrerat från Europa till USA, och hennes ensamhet som vuxen. Hon bor hos den familj hon jobbar hos, är en fysisk del av den, men ändå alltid utan samhörighet. På gatorna lever hon upp, hon lever för att fotografera. Och i sitt rum samlar hon tidningsurklipp och fotografier, travar dem ända upp till taket, så att hon knappt ryms själv.

Vivan är ett vibrerande mästerstycke om kompromisslös­het och konstnärskap, skriven på glasklar prosa.

”Hos Hesselholdt får man lära känna Vivian genom berättarjaget, familjerna hon jobbar hos, hennes egen dysfunktionella familj och henne själv. Man tror på dem alla, trots deras ibland motsägelsefulla historier. Och det gör Hesselholdts tolkning av Vivian till något av det mest övertygande jag läst.”Opulens

”det är framför allt i de stycken där Vivian själv får komma till tals som boken glänser. Fram träder bilden av en kvinna som hade svårt att känna sig hemma i samtidens normer och som hellre betraktade tillvaron än deltog i den.”Sydsvenskan

”en fantasieggande bild av en annorlunda människa och stor konstnär.”Vi Läser