Dag Solstad – författare

En av Dag Solstads främsta romaner i efterlängtad nyutgåva!   

Elias Rukla är en lätt alkoholiserad gymnasielärare i femtioårsåldern. När boken börjar håller han en engagerad föreläsning om Ibsens Vildanden för sin klass. För Rukla är detta en pjäs som ställer livsavgörande aktuella och existentiella frågor. Men från klassen hörs bara en tung suck. Ibsen, vem bryr sig? När lektionen är slut konstaterar Rukla resignerat men utan överraskning att han talat för döva öron. 

När han ska gå hem och försöker fälla upp sitt paraply ute i regnet på skolgården misslyckas det totalt. Då brister allt för Rukla. Han slår sönder paraplyet, vrålar mot de omkringstående och öser grova invektiv och könsord över en elev. 

Rukla faller. Som han själv ser det är yrkeskarriären över. Eftersom han inte har någon framtid kan han nu bara se tillbaka och han försöker värdera sitt tidigare liv.

Genans och värdighet är en av Dag Solstads främsta romaner. Den rymmer ett oförglömligt personporträtt, men också en diagnos av ett samhälle så präglat av likgiltighet och individualism att det gemensamma samtalet blivit meningslöst och kulturen en tom fras.

"Den är helt otrolig." Stormens utveckling, Liv Strömquist

Dag Solstad är tillbaka, bättre än någonsin och det är även hans älskade antihjälte, den före detta stadskamrern i Kongsberg, Bjørn Hansen. Bjørn Hansen, 77 år, har för länge sedan sonat sitt straff för bedrägeri efter att han låtsats vara förlamad. Nu lever han ett isolerat liv i Oslo som en dödsmärkt man, omgiven av sina böcker. Men en dag knackar hans svärdotter på dörren och meddelar att Bjørn Hansens sonson Wiggo, som han aldrig träffat, nu ska börja studera litteratur i Oslo och flytta in hos sin farfar.

Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen har fått strålande recensioner i Norge och trilogin har betecknats som Dag Solstads viktigaste verk. Ordfront gav ut de tidigare Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen i en dubbelutgåva 2012.

"det upprepas ju ständigt att i riktigt god litteratur görs läsaren till medskapare. Ingen annanstans blir hen det i så hög grad som i Solstads till synes enkla romaner med ett minimum av dramaturgi och som går att läsa i en sittning eller två. Björn Hansen är alls inte ett tomt skal att fylla, men tolkningarna av hans liv och förehavanden styrs av läsarens egna erfarenheter, tankar och samhällssyn. Om någon romanfigur öppnar upp för samtal och diskussioner över krogbord och bokklubbsträffar så är det Björn Hansen. Man blir aldrig klar med honom. Vågar vi hoppas på att få höra Dag Solstads namn en torsdag i oktober nästa år?" Sydsvenskan, Torbjörn Flygt

"Ett drag som utmärker Solstads romaner är att stort och smått behandlas på samma sätt. (...) Medan de flesta romaner idag tecknar en viss individs medvetande i tron att det är särskilt intressant, är det som om Solstad säger att individen inte är intressantare än något annat. Det är ganska befriande. Även om Solstads huvudpersoner som Bj. Hansen är särlingar med en fri vilja, så framstår de också alltid som effekter av större krafter." Aftonbladet, Sven Anders Johansson

"Allt detta berättas på en melodiös prosa som välver sig fram. De långa meningarna är uppdelade i bisatser, som ett musikstycke med omtagningar. (...) Ju mer jag läser om Bjørn Hansen, desto starkare känner jag den högst förbjudna önskan att bli honom, i varje fall lite grann. Och seriöst, vem har inte klantat till det ibland? Många av oss har nog en Bjørn Hansen inuti, vilket gör oss mänskliga. Det är kanske även därför som Solstads prosa fångar, lever om och berör på djupet." Svenska Dagbladet, Cecilia Hansson

"Och det märkvärdiga med Solstad ligger just i hur han förenar det universella (längtan efter mening och samhörighet) med det partikulära (i efterkrigstidens norska medelklass)." Dagens Nyheter, Rebecka Kärde

Dag Solstad gick bort 14 mars 2025. Efter sig lämnade han sin mest personliga roman skriven för att ges ut efter hans död.

I Äntligen! Lyckan. ser Dag Solstad tillbaka på sin barndom och på det som har format honom som person. Det är mer direkt och personligt än någonsin förr, öppet och sårbart skrivet.

Romanen rör sig mellan konkreta barndomsbilder och reflektioner kring minnets osäkerhet, där det som inte sägs ofta blir lika betydel­sefullt som det som berättas. Det handlar om hur han som elvaåring upptäcker att han är kommunist och genast förstår att han inte kan berätta det för någon, det är ett grymt svek, särskilt mot pappan – hans stora idol. Om hans komplexa relation till brodern Cato och sin mamma och hur han blir mobbad i skolan efter pappans död. Men också om kärleken till sin fru, Therese Bjørneboe, och hur bokens tillkomst i mångt och mycket är sprungen ur hans kärlek till henne. Han menar att lycka inte är något enkelt mål, utan snarare något flyktigt – en möjlig känsla som anas i kärleken.

Äntligen! Lyckan. är en storartad sista bok av en författargigant som aldrig slutade överraska. Det är en uppgörelse med det förflutna och en stillsam, existentiell avslutning på ett långt författarskap.