INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN I STOCKHOLM 8/10!

"En unik och kollektiv berättelse som skildrar ålderdomen som ett personligt och politiskt skeppsbrott."

LE JDD

"En engagerad, gripande och uppriktig essä."

Le Temps

När Didier Eribons mor flyttar in på äldreboende förlorar hon gradvis sin fysiska och kognitiva självständighet. Chocken över flytten blir stor och bara några veckor senare avlider hon.

I denna bok återupptar Didier Eribon det personliga och teoretiska utforskande som han påbörjade i Tillbaka till Reims efter faderns död. Han reflekterar kring moderns yrkesliv som städerska och fabriksarbetare och fångar henne i all sin komplexitet, från deltagandet i strejker till de rasistiska utfallen.

Didier Eribon analyserar våra relationer till äldre och upplevelsen av att bli gammal och gör ålderdomen till utgångspunkt för en politisk reflektion: Hur kan människor mobilisera när de inte längre har rörlighet eller förmåga att tala och därmed säga "vi"? Vem gör deras röster hörda?

Didier Eribon (f. 1953) är en fransk författare, sociolog och filosof. Han blev känd 1989 med sin uppskattade biografi över Michel Foucault. Den banbrytande boken Tillbaka till Reims (Verbal, 2018) har gjort ett stort intryck på debatten om högerpopulistiska framgångar inom arbetarklassen och satts upp som pjäs på bland annat Dramaten.

I Tillbaka till Reims (Retour à Reims) söker sig Didier Eribon tillbaka till hemstaden för att reflektera kring den sociala skammen. På vägen till frigörelse har författaren förträngt sin uppväxt och arbetarbakgrund.

Mer än halva livet har den franske sociologen levt som öppet homosexuell i kosmopolitiska storstadsmiljöer, på betryggande avstånd från den nordfranska arbetarkultur han flydde i sin ungdom. I sina akademiska arbeten om sexuell skam har han med tiden etablerat sig som en av Frankrikes ledande queerteoretiker. Men genom resan till Reims inser han hur lite han under alla dessa år velat befatta sig med en annan typ av skam: den sociala skammen.

Didier Eribons banbrytande essä hyllades av Le Monde, Libération, L Express och andra tidningar när den gavs ut 2009. Den har gjort stort intryck på debatten om högerpopulistiska Front Nationals framgångar inom arbetarklassen och getts ut på en rad andra språk.

I Tillbaka till Reims (Retour à Reims) söker sig Didier Eribon tillbaka till hemstaden för att reflektera kring den sociala skammen. På vägen till frigörelse har författaren förträngt sin uppväxt och arbetarbakgrund.

Mer än halva livet har den franske sociologen levt som öppet homosexuell i kosmopolitiska storstadsmiljöer, på betryggande avstånd från den nordfranska arbetarkultur han flydde i sin ungdom. I sina akademiska arbeten om sexuell skam har han med tiden etablerat sig som en av Frankrikes ledande queerteoretiker. Men genom resan till Reims inser han hur lite han under alla dessa år velat befatta sig med en annan typ av skam: den sociala skammen.

Didier Eribons banbrytande essä hyllades av Le Monde, Libération, L Express och andra tidningar när den gavs ut 2009. Den har gjort stort intryck på debatten om högerpopulistiska Front Nationals framgångar inom arbetarklassen och getts ut på en rad andra språk.

Eribon describes the emergence of homosexual literature in Britain and France at the turn of the last century and traces this new gay discourse from Oscar Wilde and the literary circles of late-Victorian Oxford to André Gide and Marcel Proust. He asserts that Foucault should be placed in a long line of authors—including Wilde, Gide, and Proust—who from the nineteenth century onward have tried to create spaces in which to resist subjection and reformulate oneself. Drawing on his unrivaled knowledge of Foucault’s oeuvre, Eribon presents a masterful new interpretation of Foucault. He calls attention to a particular passage from Madness and Civilization that has never been translated into English. Written some fifteen years before The History of Sexuality, this passage seems to contradict Foucault’s famous idea that homosexuality was a late-nineteenth-century construction. Including an argument for the use of Hannah Arendt’s thought in gay rights advocacy, Insult and the Making of the Gay Self is an impassioned call for critical, active engagement with the question of how gay life is shaped both from without and within.

INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN I STOCKHOLM 8/10!

"En unik och kollektiv berättelse som skildrar ålderdomen som ett personligt och politiskt skeppsbrott."

LE JDD

"En engagerad, gripande och uppriktig essä."

Le Temps

När Didier Eribons mor flyttar in på äldreboende förlorar hon gradvis sin fysiska och kognitiva självständighet. Chocken över flytten blir stor och bara några veckor senare avlider hon.

I denna bok återupptar Didier Eribon det personliga och teoretiska utforskande som han påbörjade i Tillbaka till Reims efter faderns död. Han reflekterar kring moderns yrkesliv som städerska och fabriksarbetare och fångar henne i all sin komplexitet, från deltagandet i strejker till de rasistiska utfallen.

Didier Eribon analyserar våra relationer till äldre och upplevelsen av att bli gammal och gör ålderdomen till utgångspunkt för en politisk reflektion: Hur kan människor mobilisera när de inte längre har rörlighet eller förmåga att tala och därmed säga "vi"? Vem gör deras röster hörda?

Didier Eribon (f. 1953) är en fransk författare, sociolog och filosof. Han blev känd 1989 med sin uppskattade biografi över Michel Foucault. Den banbrytande boken Tillbaka till Reims (Verbal, 2018) har gjort ett stort intryck på debatten om högerpopulistiska framgångar inom arbetarklassen och satts upp som pjäs på bland annat Dramaten.

I Tillbaka till Reims (Retour à Reims) söker sig Didier Eribon tillbaka till hemstaden för att reflektera kring den sociala skammen. På vägen till frigörelse har författaren förträngt sin uppväxt och arbetarbakgrund.

Mer än halva livet har den franske sociologen levt som öppet homosexuell i kosmopolitiska storstadsmiljöer, på betryggande avstånd från den nordfranska arbetarkultur han flydde i sin ungdom. I sina akademiska arbeten om sexuell skam har han med tiden etablerat sig som en av Frankrikes ledande queerteoretiker. Men genom resan till Reims inser han hur lite han under alla dessa år velat befatta sig med en annan typ av skam: den sociala skammen.

Didier Eribons banbrytande essä hyllades av Le Monde, Libération, L Express och andra tidningar när den gavs ut 2009. Den har gjort stort intryck på debatten om högerpopulistiska Front Nationals framgångar inom arbetarklassen och getts ut på en rad andra språk.

I Tillbaka till Reims (Retour à Reims) söker sig Didier Eribon tillbaka till hemstaden för att reflektera kring den sociala skammen. På vägen till frigörelse har författaren förträngt sin uppväxt och arbetarbakgrund.

Mer än halva livet har den franske sociologen levt som öppet homosexuell i kosmopolitiska storstadsmiljöer, på betryggande avstånd från den nordfranska arbetarkultur han flydde i sin ungdom. I sina akademiska arbeten om sexuell skam har han med tiden etablerat sig som en av Frankrikes ledande queerteoretiker. Men genom resan till Reims inser han hur lite han under alla dessa år velat befatta sig med en annan typ av skam: den sociala skammen.

Didier Eribons banbrytande essä hyllades av Le Monde, Libération, L Express och andra tidningar när den gavs ut 2009. Den har gjort stort intryck på debatten om högerpopulistiska Front Nationals framgångar inom arbetarklassen och getts ut på en rad andra språk.

Eribon describes the emergence of homosexual literature in Britain and France at the turn of the last century and traces this new gay discourse from Oscar Wilde and the literary circles of late-Victorian Oxford to André Gide and Marcel Proust. He asserts that Foucault should be placed in a long line of authors—including Wilde, Gide, and Proust—who from the nineteenth century onward have tried to create spaces in which to resist subjection and reformulate oneself. Drawing on his unrivaled knowledge of Foucault’s oeuvre, Eribon presents a masterful new interpretation of Foucault. He calls attention to a particular passage from Madness and Civilization that has never been translated into English. Written some fifteen years before The History of Sexuality, this passage seems to contradict Foucault’s famous idea that homosexuality was a late-nineteenth-century construction. Including an argument for the use of Hannah Arendt’s thought in gay rights advocacy, Insult and the Making of the Gay Self is an impassioned call for critical, active engagement with the question of how gay life is shaped both from without and within.