Elisabeth Arborelius – författare

Hur är det att åldras och bli gammal?

Det ville prästen och psykologen Elisabeth ­Arborelius ta reda på genom att tillfråga – de ­gamla själva.

Under ­flera års tid gjorde hon hem­besök hos äldre på Södermalm i Stockholm för att samtala om åldrandets villkor.

I Hur livet blev får vi möta över 50 äldre männi­skor. De berättar om hur deras liv har ­varit, vad som upptar ­deras tankar, hur de ser på de kvarvarande ­dagarna och det ­avslut som närmar sig allt snabbare.

Samtalen har i hög grad styrts av de ­gamla ­själva och ger en osminkad bild av hur det är att åldras. Ett återkommande tema är de ­stora och smärtsam­ma problem som de äldre antingen har varit med om eller upplever i sin ­vardag.

»De bilder man visar i media på äldre är ­ofta ­retu­sche­­rade för att undvika en sann bild av åldrandet. Jag uppfattar att man ­generellt i samhället förnekar ­åldrandet snarare än att acceptera det. Det är tabu att prata om hur det verkligen är«, skriver Elisabeth ­Arborelius.

Hur livet blev är en bok för alla som ­funderar över vad ­åldrande och ­ålderdom innebär. Den ­riktar sig såväl till dem som ­själva är äldre eller har äldre ­an­höriga, som till dem som arbetar med äldre eller  har ­behov av att ­reflektera mera över livets ­mening.

Elisabeth Arborelius är präst, psykolog, psyko­terapeut, teologie doktor och docent i ­psykologi vid Karolinska Insti­tutet. Hon har tidigare bland annat givit ut böckerna Själavårdssamtal med ­utsatta människor (2016), Att vägra ge upp: Att leva med återkommande depressioner (2014) och Finns det en klyfta mellan ­kyrkan och ­folket?: Intervjuer med församlingsbor och präster i Stockholms­området ­(avhandling, 2009).

»Min mamma som blev bortemot 100 år ­ut­tryckte upprördhet över tilltagande begrän­sningar med ökad ­ålder och sa: Det här hade jag aldrig räknat med, det var ingenting vi någonsin pratade om.

Alla dessa människor som vi ser på stan, på bus­sen, på tunnelbanan: äldre med sina rullatorer och sin osäkra gång. Men – det är dom. Det gäller inte mig. Jag är inte där. Och jag kommer aldrig dit. Ville jag intala mig för några år ­­sedan.

En av mina äldsta vänner försvinner gradvis in i demens från 65 års ålder. Mina samtal med en annan nära vän handlar alltmer om trötthet, artros, restless ­legs, blodtrycksfall och vi inser att det inte är något tillfälligt – vi närmar oss åldrandet och döden. Ett halvår senare får min make sin första hjärtinfarkt. Då är vi 75  och 80 år.

Nu är vi där. Åldrandets förfall har satt i gång. Hur ska vi klara av att handskas med detta? Det handlar inte längre om dom.

Det handlar om oss.« Elisabeth Arborelius