Elsa Widding – författare

Elsa Widding är energiexpert med flera ledande befattningar bakom sig i stora energibolag. Hon verkade bl.a. som expert i Regeringskansliet med ansvar för Vattenfall under den förra borgerliga regeringen. Widding gjorde sig då känd för allmänheten som en person med mod att tänka rationellt och självständigt genom att påvisa Vattenfalls extremt kostsamma köp av det holländska energiföretaget Nuon som en stor förlust för den svenska staten. Att hon fick rätt genom sin förmåga att bruka sunt ekonomiskt förnuft är idag vida känt. Elsa Widding är idag allvarligt bekymrad över hur klimatforskningen förvanskas redan innan den når ut från FN:s klimatpanel IPCC. Politikernas och mediernas cyklopsyn i energi- och klimatfrågan skapar på vaga grunder ångest och rädsla hos barn och vuxna och får varje skyfall och torka att bero på människans bidrag av koldioxid till atmosfären. Widding fruktar katastrofala konsekvenser om man låter konsensus cementeras till en religion som kväver vetenskap och sunt förnuft till tystnad. Detta är utgångspunkten i hennes nya bok Sunt förnuft om Energi & Klimat, där hon funderar över teknisk-existentiella frågor tillsammans med åtta medförfattare av olika expertbakgrund. År 1990 varnade FN:s klimatpanel IPCC på som de trodde goda grunder att om en fortsatt exponentiell ökning av koldioxidutsläpp, såväl som freoner och andra växthusgaser, skulle fortsätta så skulle konsekvenserna för jordens klimat år 2100 bli förödande. Den senaste rapporten från IPCC 2021 visar att den utveckling man befarade 1990 inte alls kommer att inträffa. Inte heller den utveckling man befarade i rapporten från 2013 anses längre sannolik, och någon global katastrof förutspås inte längre. När media förmedlar FN-chefens politiskt hänryckta bild av verkligheten leder den lätt till klimatångest och ogenomtänkta åtgärder som inte reducerar utsläppen globalt. Klimatet ser nu ut att följa ett medelscenario där problemet är att media har fått för sig att detta innebär en katastrof för allt liv på jorden, en katastrof som rättfärdigar aktivistiska journalister och politiker till panikskapande sensationsuttalanden. Den ”brinnande klimatkrisen” existerar inte i det vetenskapliga underlaget till IPCC – det är masspsykosens mediala uttryck som nu är katastrofen för folket och klimatkrisen är alarmisternas egen existentiella kris.

Helt utan stöd av vetenskapen sprids uppfattningen att vetenskapen nu för första gången har kvantitativ förståelse av alla relevanta faktorer som styr klimatet. Klimatpanelen IPCC påstås kunna producera inte bara scenarier, utan också förutsägelser om framtida klimat. Förutsägelser som bygger på uppställda klimatmodeller som varken kunnat förklara uppvärmningen under 30-talet, avkylningen 1940-1975 eller pausen i uppvärmning mellan det kraftiga El Niño-året 1997 och det lika kraftiga El Niño-året 2016. Klimatmodellerna ger oss inget svar och korrelationen mellan fossil koldioxid, temperatur och havsnivåhöjning är svag. Likväl är larmen om klimatförändringarna alarmistiska och vi vilseleds att tro att den globala uppvärmningen är en livsavgörande fråga som hotar utplåna mänskligheten och förstöra vår planet. Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i uppfattningen att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet. Beslutsamheten att hålla klimatskräcken vid liv är påtaglig, någonting annat vill etablissemanget inte höra talas om. Därför används ord som klimatförnekare vid varje invändning där de alarmistiska slutsatserna inte håller måttet eller där analysen är felaktig. Det spelar inte längre någon roll om de som framför kritiken är professorer inom fysikalisk kemi, astrofysik eller liknande. En agronoms, klimatpsykologs eller socionoms uttalanden väger tyngre så länge han eller hon predikar den "rätta läran". Det är nu viktigare än någonsin att ställa kritiska frågor, förstå de vetenskapliga kontroverserna och hur man sätter slutsatserna från IPCC på pränt i form av en sammanfattning för politiker runt om i världen. Det är också nödvändigt att reflektera över konsekvenserna av den utveckling som vi ser där både demokrati och yttrandefrihet tycks vara i allvarlig fara. Håller klimatfrågan på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet och alltmer övergå till att likna ett trossystem? Mitt syfte med denna bok är inte att söka påtvinga läsaren en uppfattning eller få läsaren att ta aktiv ställning mot klimatlarmen. Det är inget fel att komma till olika slutsatser på ofullständig och osäker information. Jag vill däremot utmana läsaren med mina frågor och i möjligaste mån mana fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till mer än ett katastrofscenarie, "tipping points" och mål om att hålla uppvärmningen vid en viss nivå. Mer än allt vill jag bidra till att stoppa skrämselpropagandan och den kraftfulla och ovetenskapliga indoktrinering av våra unga som pågår idag.