Erik Hågård – författare

”Svart himmel, jag söker mig ut i mörkret och blir bytesdjur igen, adrenalindriven, jag är i min kropp där ett djur ska vara, styrd av den ursinnliga rädslan, jag stryker längs fönsterlösa fasader, knyter nävarna, ögonen vidgar sig. Labyrinten har ingen utväg, det man kan göra är att kriga eller gömma sig. Skuggan av min kropp flyter ut i natten, skammen i min själ löser upp sig i stadens skam. 'Nu syns jag, nu syns jag inte.'”

Ingen kommer undan firmans diffusa regim. Maskinväldet fortsätter in i det sista. Fabrikerna maler på i blindo, dova lastskepp ankommer i natten, folk jobbar livet ur sig för att överleva. Samarbetet har förvrängts till bristningsgränsen. Vattnet kontrolleras med vapenmakt, havet stiger och trädplantagerna brinner, döda åkrar ligger övergivna. Det går rykten om nedläggningar och uppror, inget man vet går att lita på. Missnöjet hårdnar, rädslan stiger. Ett sammanbrott närmar sig i staden och i vår berättares vilsna själ, det kallas "vansinnet i mig är en skärva av vansinnet i världen".

Ursinnet är en trasig berättelse från en värld i sönderfall, den skildrar en ensam människas förvirrade försök att hålla sig över ytan och våga söka sig mot ljuset i de andras ögon.

"Till slut /.../ börjar jag tro att jag läst något av ett mörkt litet mästerverk." Aftonbladet

"'Ska vi gå eller.' Loé ser inte på honom. Hennes kropp är ett barns, inte rösten, inte blicken. Om de hade levt i en annan tid hade de bägge kunnat vara barn, öppna för allt, nu och nu den enda riktningen."

Gawar och Loé har ingenting. De har varandra, det har de bestämt. Deras uppgift är att ta sig till templet i Port Ondeo, en sönderfallande, sluten stad. Det sägs att det går att leva där, om de kan ta sig till den norra stranden, om de blir insläppta.

De går i dallrande hetta, överallt samma ursinniga bländljus. Flodens giftiga algsörja kryper in över land, måsarna hånskriker ovanför. Solen stiger och de fortsätter, det har de lovat. Det finns inget utrymme att ge upp.

"Lilo" är en berättelse från en tid då människorna har förlorat herraväldet över den levande världen, då ingen längre kommer undan förstörelsen. Flodödlans tid, den svarta tångens tid, myrornas tid.

"'Ska vi gå eller.' Loé ser inte på honom. Hennes kropp är ett barns, inte rösten, inte blicken. Om de hade levt i en annan tid hade de bägge kunnat vara barn, öppna för allt, nu och nu den enda riktningen."

Gawar och Loé har ingenting. De har varandra, det har de bestämt. Deras uppgift är att ta sig till templet i Port Ondeo, en sönderfallande, sluten stad. Det sägs att det går att leva där, om de kan ta sig till den norra stranden, om de blir insläppta.

De går i dallrande hetta, överallt samma ursinniga bländljus. Flodens giftiga algsörja kryper in över land, måsarna hånskriker ovanför. Solen stiger och de fortsätter, det har de lovat. Det finns inget utrymme att ge upp.

"Lilo" är en berättelse från en tid då människorna har förlorat herraväldet över den levande världen, då ingen längre kommer undan förstörelsen. Flodödlans tid, den svarta tångens tid, myrornas tid.