Erik Kuoksu – författare

År 2011 gav Erik Kuoksu ut novellsamlingen Autio och andra berättelser från Torne lappmark. Boken var en samling noveller (de har ibland kallats skräcknoveller, ibland berättelser med övernaturligt innehåll) med stark förankring i Torne lappmarks natur och historia. Novellerna blev knda för en vidare allmänhet från och med hösten 2016, då novellen Skräcken i Haukimaa, och andra noveller ur boken framfördes i Creepypodden. Under åren 2018-2020 har bland andra Tornedalsteatern och Teater Normalla dramatiserat flera av texterna ur boken. Föreställningen Varjoitten voima (en dramatisering av novellerna Tallarna på Supasvaara och Isän ääni i regi av Lena Engqvist Forslund), som spelades 2020, blev särskilt framgångsrik. I denna version av boken hittar man de 11 bästa novellerna från den gamla boken på svenska och meänkieli (i översättning av Meri Alarcón). Boken innehåller även ett förord som beskriver texternas uppkomst och historia, en essä av Jack Werner och en dramatisering av Skogarnas herre av Gudrun Skogsberg. Författaren Erik Kuoksu är född i Jukkasjärvi 1978, bor i Göteborg och är socionom och etnolog. Han publicerade år 2011 novellsamlingen Autio och andra berättelser från Torne lappmark och år 2019 kortprosasamlingen Konstruktioner. Utöver detta har han sedan 1998 skrivit artiklar och böcker om främst tornedalsk och samisk släktforskning och bebyggelsehistoria. Sedan 2018 är han en av redaktörerna för den tornedalska kulturtidskriften Meänmaa.

”Det finns ingen kvar här nu… Bara vi… och vi kanske måste göra ännu en offerhandling för deras skull… lagen och allt mänskligt förnuft förbjuder det, men plikten fanns långt före lagen. Blodet är uråldrigt, det får inte dö. Ingen av oss vill göra det vi måste, och jag är kanske för gammal… Men vi är de sista… de sista av blodet… Brita Johansdotter Vuopios blod rinner i mina ådror… och i dina… Vi är de sista, om du inte vet någon annan?” Året är 1994. En nybliven änka och hennes son flyttar till en döende by i Torne lappmark där skuggan av nästan glömda hemligheter faller över den saivosjö som sedan urminnes tid har varit byns livsnerv.

När jag satte mig på pendeltåget tog jag fram min telefon. Plötsligt var den förfrämligad, som om någon annans hand höll i den. Klockan på min vänstra handled låg an mot någon annans kött. Det var inte på mig telefonsvararens meddelanden väntade. Handlingarna i min väska var betydelselösa, trots att jag så sent som igår hade skrivit ut dem på kontoret. De övriga resenärerna betraktade mig med uttryckslös fientlighet. Efter en kvart var jag framme.