Ernst Brunner – författare

När Johan Jacob Anckarström halshöggs vid Skanstull i Stockholm i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta och bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades landet, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. Medan Gustav låg på sin dödsbädd var jakten på de sammansvurna intensiv och hård. Så fort han hade dött lades i princip alla undersökningar ner. Inte minst kungens egen bror var angelägen om att lägga locket på. Men man behövde en syndabock: Anckarström. Han fick ta hela skulden.

Ernst Brunner ger här en långt mer sammansatt bild av Anckarström och sammansvärjningen mot kungen än i tidigare skildringar. Med sin unika framställningskonst gör Brunner denna faktaberättelse lika spännande som en roman.

"Likt ett skeleton" är den första historiska biografin om Johan Helmich Roman, Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Sju år gammal visades han fram vid hovet som musikaliskt underbarn. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi. Med stor forskarmöda levandegör Ernst Brunner tonsättaren och människan Roman, liksom hans samtid, den mest omvälvande i Sveriges historia.

Bildhuggare Tobias Sergel (1740–1814) spåddes tidigt en lysande karriär. Under sin studietid i Rom beundrades hans arbeten som det högsta tiden frambragt. Han sades överträffa Michelangelo. Men när Gustav III tillträder tronen är tiden som fritt utövande konstnär förbi. Sergel tvingas resa hem för att utföra monarkistiska beställningsverk, och först när kungen dör väcks skapandelusten till liv igen.

I "Marmormolnet" berättar Ernst Brunner levande om Sergels liv och karriär, och om den tid i svensk historia som kom att präglas av krig och död.

Hornsgatan i Stockholm är en brokig, stökig, hårt trafikerad gammal paradgata för både plebejer och patricier. I sin nya roman ger sig Ernst Brunner djupt in i myllret av yviga konstnärer och tatuerare, ballongfarare och Pridedemonstranter, en klunga människor som kan föra tankarna till persongalleriet i Fredmans epistlar. Och han väcker till liv den stad som slumrar under trottoarer, gator och torg, det urgamla Söder som sakta rest sig ur Mälaren. Ett Söder där det en gång fanns en insjö, där stadens gator var stigar med plank på bägge sidor och bak planken var grönsakstäppor. Bredast var stigen som saknade namn men blev Hornsgatan.

Hornsgatan knyter an till Ernst Brunners framgångsrika roman Kocksgatan från 1991. Persongalleriet är ett annat, stämningen och intensiteten är densamma. Två gator, två livstrådar knyts samman tvärs över Södermalm.

Ernst Brunners lyrik aktualiseras även under våren 2009 genom albumet Sulo möter Brunner -- I månen på mattan, tonsättningar av Sören Karlsson tillsammans med andra musiker ur svensk pop- och rockelit.

I första delen av sin nya svit självbiografiska böcker Där går han gör Ernst Brunner återbesök i det barn- och ungdomsland som han tidigare utforskat i Svarta villan, diktsamlingen Separator och romanen Vallmobadet. Men stilen är ny, i ett mäktigt flöde manas bilder fram av området vid Tullingesjön söder om Stockholm, Seppan kallat, i närheten av AB Separator, fabriken där områdets vuxna arbetade. Det var en tidig multietnisk miljö, bebodd av finnar, tyskar, ungrare, balter, och ibland besökt av dignitärer som den unge politikern Olof Palme. Det var ett framtidsland som samtidigt levde helt i historien. Den svenska ingenjörskonstens stolta historia, men också det nyligen avslutade andra världskrigets historia. Många var de som hade flutit i land i Seppan efter storkrigets stormar, bland dem Ernst Brunners föräldrar från Österrike. Fadern hade som soldat i den tyska armén sett kriget på nära håll. Så i efterklangen av trettio- och fyrtiotalens massdöd föds barnet Ernst i berättelsens början, växer upp med sina bröder, utforskar och vidgar sin värld bit för bit, blir hjälte när han räddar sina bröder från drunkningsdöden, upptäcker ishockeyn, sexualiteten, litteraturen. Det är en historia om en pojke som föds i språk, lever i språk, smakar på det och äter det, och som steg för steg närmar sig ett liv som författare. Där går han 1 kommer att följas av ytterligare två volymer.

I upptakten till den andra delen av sin självbiografiska trilogi har Ernst Brunner hunnit bli tjugo år. Grabben från Seppan i södra Stockholm har tagit klivet ut i vuxenlivet och den större världen. Efter universitetsstudier i såväl Stockholm som Aix en Provence, Florens och Leningrad tar han sina första steg som författare.

Drömmen att få ett bokmanus antaget på förlag kantas av svårigheter. Men när drömmen förverkligas blir framgången omedelbar, och efterhand allt svårare att bemästra - inte minst för meningsmotståndarna på den litterära arenan.

Med sitt flödande färgrika språk och en fantastisk detaljrikedom återkallar Ernst Brunner här med alla sinnen inte bara sina egna minnen utan också en svunnen tid. Han tydliggör linjer som löper från förr till nu, skildrar ett Sverige och ett samhällsklimat i förändring. Han blottlägger sig själv och sitt liv och berättar genom det något mycket större

I den sista delen av sin självbiografi skildrar Ernst Brunner sin sorti ur den litterära offentligheten som ett parallellt förlopp till vad han beskriver som den svenska bokkulturens förfall – med spektakelkulturen, mordboksförfattarna och den genusetniska klientelismen.

Livet som Ernst Brunner levt det är inte märkvärdigt och aldrig storslaget. Det är rentav löjligt ibland, men får sitt värde av att det gestaltas på ett högtstående sätt. Berättelserna om den lille Ernst från Seppan och den nu vuxne redan gråhårige äldre mannen bosatt på Mariaberget, får karaktären av folkskrifter eller obetydliga klostersagor. Med sina litterära alster reser han runt från scen till scen i en konceptualiserad värld. Han blir en resande i konstformer och åskådningar och upplevs slutligen som verkligt existerande bara tillämpad som begrepp, som förvrängd bild.

Kanske är Ernst Brunner den förste i svensk litteratur som vågar tillstå att han varit en skrivande medelmåtta, men han gör det med en avklarnad humor och medveten om att det ofullgångna hos honom själv bara kan mätas ställt mot barbariet i samtiden.

Få svenska kungar har avporträtterats i ord och bild i så hög grad som Karl XII. Man har spekulerat kring, tolkat och omvärderat krigarkonungen. Ändå förblir han en gåta. Vilka var hans drivkrafter? Hur såg han på sin roll? Varför gifte han sig aldrig? I Ernst Brunners magnifika levnadsskildring kommer konungen äntligen själv till tals.

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman och Jacob Johan Anckarström. Biografin om Karl XII, Carolus Rex, publicerades första gången 2005.

Med ett durkdrivet grin på läpparna anländer Earnie Olsson till den ryska gränsen en sensommardag 1979. Den smått olympiska lidelse med vilken tullen fingergranskar hans kropp visar sig vara den första i en serie oförsyntheter som året i Leningrad har i beredskap.

Han studerar poesi, men här är studier inte att tala om. Earnie tvingas åse hur hans gamla jag förbyts i ett sämre. Han förhärdas och förråas.

Då det står klart för honom att han själv är på väg att efterapa alla de eländigheter och dårskaper som utmärker livet bland svarthandlare, kackerlackor och partimän, vill han lämna landet.

I stället sätts han i husarrest. Konsulatet vänder honom ryggen och hans öde vilar plötsligt i en fullkomligt främmande människas hand, hos en mansvarelse oåtkomligt inkrupen i en labyrint av korridorer högst upp på Utländska avdelningen. Mannen kallas Dekan.

Det tycks som förgjort.

Intellektuellt är Måns Döbel en frifräsare av mycken märklighet. Som man är han en umgängeskonstens och sexualhandlingarnas barbar. När han efter långa år i anonymitet dyker upp hos Andersson på Stenånga tas han emot som en hjälte. Skärgården är det ljuvliga rike där gud fortfarande lever och Döbel har förmågan att se på tingen som ingen annan. Han har kommit för att resa ett monument över naturlivet.

Ingen sommarsol kan kännas mer upplivande än den som Ernst Brunner låter lysa över kobbar och stugor i Den vilde svensken. Det är en intensivt tydlig skärgårdsö med marina, älgar, solbad, grill och kompostliv. Som alltid är Brunner en humoristisk och hängiven reporter. I denna roman skördar han in alla de sensationer som uppstår kring den fest vi kallar skärgårdssommar.

På trettondagen 1917 vistades Edith Södergran, svårt lungsjuk, i hemmet på karelska näset. Sedan jul hade hennes debutdikter legat på bokhandelsdikterna. De hälsades av kritikerna som "dårdikter" skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 år och hon hade ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en förbindelse som hon hade fått plikta med hån och förnedring. Hon hade vårdats på kurhotell i Davos bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklädd sommarlinne på rummet i villan. ”Systern” Singa hade fläktat henne med dammvippan och berättat om månen, hur den förhäxat henne, hur den hotade ta henne.

Edith Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner ger i sin roman en inträngande skildring av hennes liv och samtid, hur hon genom vardandets och växlingens ström söker ge vikt åt det minsta och största i livet, hur hon bortom krig och revolutioner finner en väg att övervinna döden.

”Midsommardan tjugotre.

Tunga portiärer.

En karaff bräckt brunnsvatten

med svag bouquet av öppet hav

ur vilket bruna alger växer

och stormfåglar i jugend

flyger upp till tapeter mot taket.

Där, intill modern

som lutat sig ner över sängen

ligger Edith Irene.”

- Ur Midsommar

I det stora hela består av de tre sviterna Midsommar, Midvinter och Oldboy. Varje svit har en egen person i centrum: poeten Edith Södergran, Vladimir Lenin och en man som författaren själv fann döende i ett motionsspår. Boken är Ernst Brunners tredje diktsamling och gavs ut för första gången 1982.

Titeln "Jag ändrar ställning klockan tre" anspelar på författarens arbete inom långtidsvården. Hälften av samlingens dikter behandlar detta tema. Förhållandet till patienterna, många av dem bortom medvetet liv, beskrivs med både ömhet och i krassa, praktiska termer. Andra hälften av diktsamlingen är dikter från vardagslivet. Där finns en mjukhet och en sensualism som är tilltalande. Språket är lättläst och enkelt.

Jag ändrar ställning klockan tre gavs ut för första gången 1979 och var Ernst Brunners debutverk.

Kocksgatan är en drastisk humorfylld och myllrande berättelse om livet på en avsides Stockholmsgata en varm sommar under 70-talet. Den bjuder på kärleksmöten, svartsjuka, brantbestigningar och störtningar, solbad, kryddade maträtter, himmelska fyllor och djävulska baksmällor. Människorna på Kocksgatan – konstnärer, studenter, hembrännare och butiksinnehavare – dras med i en virvel av händelser, som i rötmånadens tecken kastar dem mellan erotisk hetta och blodiga hämndeakter.

''Ernst Brunner är, trots att han besitter förbluffande kunskaper i de mest skilda ämnen, ingen kammarlärd. Han vet hur det snackas i omklädningsrum och personalrum; han känner sjukhusterminologin utan och innan. Ernst Brunner vet hur det går till att damma iväg ett slagskott eller trycka en Explorer och päronsoda med grabbarna. Han är intensivt närvarande i sitt verk.'' Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet ''Det utmanande och tänkvärda ligger inte i att han så tåligt dröjer vid makabra detaljer, utan i att han gör det så godlynt och i att han så frankt parallellbehandlar ohyggligheterna med tillvarons ljusare aspekter. Liktvätt och erotik och ishockey, huller om buller, livet går vidare.'' Bengt Holmqvist, Dagens Nyheter

”Vi går till botten.

Jag kan fartyg som andra kan hästar.

Med matematisk visshet går vi till botten.”

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman, Karl XII och Jacob Johan Anckarström. Mr Skylight, en diktsamling uppbyggd av olika fiktiva personers vittnesbörd om den stora katastrofen, utkom första gången 1995.

Varför sitter Cora för sig själv i ett hörn på Café Bellman? Hela juni sitter hon där. Väntar hon på någon? Hon har en polisakt i sin koffert. När sommaren är slut står en man på knä vid hennes fötter. Han har pannan i golvet och ber om att bli bunden.

Passionata är en stadsroman, personerna färgstarkt tecknade med klara konturer. Det är en samhällsskildring av thrillerkaraktär, men det är också en bok med livlig sexuell aptit. I dess erotiska konstellation finns en ung läkare kallad Parker. Parker lever utan fasta linjer. Han försöker komma underfund med sig själv samtidigt som han dras in i trollcirkeln kring den gåtfulla Cora. Under sommaren upplever de en översvinnlig, allt förödande passion, men en passion med ett våldsamt och oförutsägbart förlopp.

Som alltid hos Ernst Brunner bärs texterna fram av ett säkert öra för det talade ordet. Han är kvick och fantastisk men har ändå en känsla för enkelhetens värde. Uppslagen är djärva och hårresande, handlingen smidig och hetsigt spännande. Passionata är en litterär begivenhet vid sidan av det vanliga.

I en serie repetitioner och återberättelser skildrar Ernst Brunner folket som bodde kring arbetarkåkarna i området vid Tullingesjön, överlevarna som flytt en skräckvärld av masslakt och förstörelse.

Separator (1986) är en mörk diktsamling, med gripande efterbilder av en brittsommarkväll vid Tullingesjön efter kriget. Ett kort skede i det förflutna – ett fortgående utanförskap mitt i den svenska förortsidyllen.

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman, Karl XII och Jacob Johan Anckarström. Hans multietniska barn- och ungdomsmiljö, ”Seppan” kallad, utforskas även i romanerna Svarta villan och Vallmobadet.

”Så kommer det sig

att man går där bland de andra en dag och säger

att nu är man med här, mitt i skalvet.”

Denna Stockholmsskildring rör sig på solvarma gator i hemtama Södermalmskvarter, påminner om sorgen och livslusten och snuddar vid den ogripbara sinnesstämning som en väns självmord för med sig.

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman, Karl XII och Jacob Johan Anckarström. Diktsamlingen Sorgen per capita utkom första gången 1990.

Det är efter ett långt krig. Arnold slår upp Svarta villans fönster, sen lägger han ut en grabb med nyklippt navel bland tomaterna på solbänken. Grabben är Sigge Blum. Han ska torka och få färg.

En knapp barndom senare står Sigge inför de zinkgrå vattenkannornas sista sommar, det ser bra ut. Vanda får bröst, Jonnys adamsäpple mognar med Åkerön, Nehru landar i kohagen, men innan året är slut ska täpplivet vid sjön ta en allvarlig vändning. Blue Sanclers hjärta till exempel. Vem tog hål på det? Vid Ungernlägret hittas en man utan maginnehåll, och vem i hela Tullinge vill ta kål på esten från Estland?

Alla trodde nog att Tumba Tarzan och Sven ”Tumba” Johansson skulle fortsätta att regera över varsin ände av himlen i Botkyrka kommun. Det var fel. Medan stridsplanen sniffar allt tätare över trädtopparna, tar en främling ur ett hål i marken sig upp bland arbetarkåkarna: Seppan den Store.

Det osar hett nere från dalen.

"Ett främmande hårstrå ligger hopkrupet som en näbbmus i ullen på pullovern." Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Född och uppvuxen i Tullinge av österrikiska föräldrar. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. 1985 utkom en doktorsavhandling om Edith Södergrans expressionism. Ernst Brunner slog igenom som skönlitterär författare med romanerna Svarta villan och Kocksgatan. Diktsamlingen Söderväggar utkom för första gången 1980.

Midsommardagen 1923 dog EDITH SÖDERGRAN, 31 år gammal. Hon följdes till den sista vilan av ett tjugotal grannar i den finländska byn Raivola, och det skulle dröja innan omvärl¬den insåg att hon var den första stora banbrytaren i modern svensk diktning – att hon skulle komma att bli en legend.

Gunnar Ekelöf skrev långt senare: "Det är synd att en så sällsynt fågel skall vara begravd för världen i en grav som kriget har vandrat över flera gånger. Hon tillhör världen."

Den 4 april 1992 skulle Edith Södergran ha fyllt 100 år. Nu tillhör hon världen.

I Ernst Brunners doktorsavhandling Till fots genom solsystemen skildras en kaotisk tid, ett djupt tragiskt människoöde och en av 1900-talets största diktare.

”I gryningen stod jag på El Salamik Bridge och letade fram solbrillorna ur ryggsäckslocket. Solen var ännu en bulnad i jordskorpan, men den åt sig ut genom Negevöknen och svävade sedan överlastad och tung genom Kairos smog som lagt sig som mögelludd över byggnadsgyttret. Jag gick en mil längs flodvattnet söderut. Dagen förut, då jag stt Tutankhamons mask i guld, hade jag överväldigad börjat gräva efter tillvarons själva grundelement, alltings irreducibla byggsten.”

Med start i Egypten följer Ernst Brunner i sin nya bok i arkeologernas fotspår och uppsöker en rad utgrävningsplatser. Färden går vidare till Cypern, Peleponnesos och Etrurien.

"Fräck konstkupp mot Nationalmuseum - stort pådrag i natt efter beväpnade rånare."

"En tavelkupp vars brutalitet och fräckhet saknar motstycke i svensk kriminalhistoria."

Dagstidningarnas förstasidor 23 december år 2000. Vad hade hänt? En mycket liten tavla som i fyrtiofyra år hängt ganska obemärkt på en vägg i den holländska 1600-talssamlingen på Nationalmuseum hade blixtsnabbt klipps ner med avbitartång av en beväpnad svartklädd man och förts bort.

Vad var det för tavla? Ett ovärderligt självporträtt av Rembrandt Harmenzoon van Rijn, framställt i Leiden 1630. Utfört med finslipad kopparplåt som grund, täckt med bladguld och bemålat. Ett konsttekniskt genombrott. Tavlans tillkomst och vandring genom historien och runt i Europa är i sig ett äventyr med olika ägare och placeringar innan den till sist kommer till Nationalmuseum. För att en dag bli stulen. En kvalificerad spaningsprocess i samarbete med FBI ledde så småningom till domar för grovt rån och häleri – och en spektakulär upplösning.

Yngling på guld är en faktabaserad roman uppbyggd i tre delar: brottet, historien och efterspelet.

Bildhuggare Tobias Sergel (1740–1814) spåddes tidigt en lysande karriär. Under sin studietid i Rom beundrades hans arbeten som det högsta tiden frambragt. Han sades överträffa Michelangelo. Men när Gustav III tillträder tronen är tiden som fritt utövande konstnär förbi. Sergel tvingas resa hem för att utföra monarkistiska beställningsverk, och först när kungen dör väcks skapandelusten till liv igen.

I "Marmormolnet" berättar Ernst Brunner levande om Sergels liv och karriär, och om den tid i svensk historia som kom att präglas av krig och död.

"Likt ett skeleton" är den första historiska biografin om Johan Helmich Roman, Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Sju år gammal visades han fram vid hovet som musikaliskt underbarn. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi. Med stor forskarmöda levandegör Ernst Brunner tonsättaren och människan Roman, liksom hans samtid, den mest omvälvande i Sveriges historia.