Ernst Brunner – författare

När Johan Jacob Anckarström halshöggs vid Skanstull i Stockholm i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta och bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades landet, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. Medan Gustav låg på sin dödsbädd var jakten på de sammansvurna intensiv och hård. Så fort han hade dött lades i princip alla undersökningar ner. Inte minst kungens egen bror var angelägen om att lägga locket på. Men man behövde en syndabock: Anckarström. Han fick ta hela skulden.

Ernst Brunner ger här en långt mer sammansatt bild av Anckarström och sammansvärjningen mot kungen än i tidigare skildringar. Med sin unika framställningskonst gör Brunner denna faktaberättelse lika spännande som en roman.

Bildhuggare Tobias Sergel (1740–1814) spåddes tidigt en lysande karriär. Under sin studietid i Rom beundrades hans arbeten som det högsta tiden frambragt. Han sades överträffa Michelangelo. Men när Gustav III tillträder tronen är tiden som fritt utövande konstnär förbi. Sergel tvingas resa hem för att utföra monarkistiska beställningsverk, och först när kungen dör väcks skapandelusten till liv igen.

I "Marmormolnet" berättar Ernst Brunner levande om Sergels liv och karriär, och om den tid i svensk historia som kom att präglas av krig och död.

I den första biografin som utgår från människan Emanuel Swedenborg tecknar Ernst Brunner med historisk noggrannhet och hängiven inlevelse en levande och delvis ny bild av den kontroversielle vetenskapsmannen, bibeltolkaren, teosofen och hans tid.Under de många dagar som passerade mellan slaganfallet och döden besöktes Swedenborg i sin våning i London bara av tjänsteflickan Reynolds och barberaren Shearsmith. Slaganfallet hade varit något att glädjas åt. Kroppen dög nu bara till att nergrävas. Ofta hade han den sista tiden iakttagits stående i dörröppningen mellan de två lägenhetsrummen. Han hade hörts argumentera upprört med de dödas andar. Klaffbordet var uppfyllt av papper i travar. Den hebreiska bibeln låg uppslagen invid den latinska. Medan Swedenborg ännu legat försjunken i tung dvala, hade prästen Hartley gått igenom de papper som fanns på arbetsbordet. Han hade stoppat på sig ett 72-sidigt manuskript och avlägsnat sig.    Två dagar senare hämtades pastor Ferelius från Svenska kyrkan. Pastorn stegade fram till sjuksängen och frågade: ”Vet ni om att ni skall dö?” Swedenborg svarade: ”Ja!” Ferelius ville få en syndabekännelse: ”Är det för att göra sig ett namn, eller av något annat skäl som ni har skrivit era arbeten?”    När Emmanuel Swedenborg den 29 mars 1772 konstaterats död lades allt efterlämnat i en kista och överfördes till kapten Fox på skeppet Nancy med kurs mot Sverige.    Den 18 juli styrde skeppet ut över Nordsjön som öppnade sig nattfärgad med allt fler stjärnbilder synliga på det lugna vattnet.

"Likt ett skeleton" är den första historiska biografin om Johan Helmich Roman, Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Sju år gammal visades han fram vid hovet som musikaliskt underbarn. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi. Med stor forskarmöda levandegör Ernst Brunner tonsättaren och människan Roman, liksom hans samtid, den mest omvälvande i Sveriges historia.

"Likt ett skeleton" är den första historiska biografin om Johan Helmich Roman, Sveriges ende store aktör på 1700-talets europeiska musikscener. Sju år gammal visades han fram vid hovet som musikaliskt underbarn. Efter sin död föll han i glömska. Bildporträtt saknas helt och personbeskrivningarna begränsas till en försvunnen självbiografi. Med stor forskarmöda levandegör Ernst Brunner tonsättaren och människan Roman, liksom hans samtid, den mest omvälvande i Sveriges historia.

När Johan Jacob Anckarström halshöggs strax sydost om Skanstull i Stockholm en dag i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta ur de ledande skikten, och snart bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades Sverige, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. En dröm med en svartmuskig skurk i kulisserna. Kungamördaren.

Medan Gustav låg på sin dödsbädd var jakten på de sammansvurna intensiv och hård. Så fort han hade dött las i princip alla undersökningar ned. De flesta gick fria. Inte minst kungens egen bror var angelägen om att lägga locket på. Men man behövde en syndabock: Anckarström. Han fick ta skulden. Hela skulden. Historien la en tung bröda på hans minne.

Monster eller hjälte? Samvetslös mördare eller ett moraliskt föredöme med stort personligt mod? Ernst Brunner har läst källmaterial, både känt och tidigare oanvänt, och med en historikers noggrannhet och romanförfattarens inlevelseförmåga tecknat historien i sin helhet, från Gustavs och Anckarströms barndomsdagar, till deras sista möte och sista andetag. Den bild vi får av Anckarström och sammansvärjningen mot kungen är långt mer sammansatt än i tidigare skildringar, och vägen fram till skotten på maskeradbalen den 16 mars är så intensiv i sin närvarokänsla att det bitvis är svårt att andas när man läser. Än en gång visar Ernst Brunner sin stora kunskap i svensk historia, och med sin virtuosa framställningskonst gör han denna faktaberättelse lika spännande som en roman.

Kocksgatan är en drastisk humorfylld och myllrande berättelse om livet på en avsides Stockholmsgata en varm sommar under 70-talet. Den bjuder på kärleksmöten, svartsjuka, brantbestigningar och störtningar, solbad, kryddade maträtter, himmelska fyllor och djävulska baksmällor. Människorna på Kocksgatan – konstnärer, studenter, hembrännare och butiksinnehavare – dras med i en virvel av händelser, som i rötmånadens tecken kastar dem mellan erotisk hetta och blodiga hämndeakter.

Hornsgatan i Stockholm är en brokig, stökig, hårt trafikerad gammal paradgata för både plebejer och patricier. I sin nya roman ger sig Ernst Brunner djupt in i myllret av yviga konstnärer och tatuerare, ballongfarare och Pridedemonstranter, en klunga människor som kan föra tankarna till persongalleriet i Fredmans epistlar. Och han väcker till liv den stad som slumrar under trottoarer, gator och torg, det urgamla Söder som sakta rest sig ur Mälaren. Ett Söder där det en gång fanns en insjö, där stadens gator var stigar med plank på bägge sidor och bak planken var grönsakstäppor. Bredast var stigen som saknade namn men blev Hornsgatan.

Hornsgatan knyter an till Ernst Brunners framgångsrika roman Kocksgatan från 1991. Persongalleriet är ett annat, stämningen och intensiteten är densamma. Två gator, två livstrådar knyts samman tvärs över Södermalm.

Ernst Brunners lyrik aktualiseras även under våren 2009 genom albumet Sulo möter Brunner -- I månen på mattan, tonsättningar av Sören Karlsson tillsammans med andra musiker ur svensk pop- och rockelit.

Sin barndomsmiljö ¿ området kring AB Separators gjuteri i Tullinge ¿ har Ernst Brunner skildrat tidigare. Först i romanen Svarta villan, men också i den mörkare diktsamlingen Separator. Nu har han tagit steget fullt ut och beskriver inte bara 1950-talets stilla oas med sin lantliga prägel, sina pelargonior, vetekringlor och rödkindade ungar, utan utforskar på ett omskakande sätt det mörka stråk som krigsminnena utgör för alla dem som varit med om det. Kriget är ständigt närvarande, dess skugga faller också över barnen. Det skapar ett fortgående utanförskap mitt i den svenska förortsidyllen, en särställning som även den nya generationen som ska ta sig fram i tillvaron bär med sig vidare ut i världen. Genom boken ¿ som är ett verkligt kraftprov ¿ skiktas nuet och historien till en fängslande och gripande gobeläng. Vallmobadet är en sorts äreminne över alla de människor vilkas liv förändrades i grunden av världskrigen, men som hade kraften att skapa sig nytt fotfäste, nya drömmar.

Ernst Brunner (f 1950) är en av de mest uppmärksammade och uppskattade svenska författarna idag. Hans breda och mångskiftande litterära produktion omfattar utöver barndomsskildringen Svarta villan (1987), bland annat moderna Stockholmsskildringar som Kocksgatan (1991) och Passionata (1994), samt diktsamlingarna Separator och Sorgen per capita. Senast utkom romanen Den vilde svensken (1977).

I den sista delen av sin självbiografi skildrar Ernst Brunner sin sorti ur den litterära offentligheten som ett parallellt förlopp till vad han beskriver som den svenska bokkulturens förfall – med spektakelkulturen, mordboksförfattarna och den genusetniska klientelismen.

Livet som Ernst Brunner levt det är inte märkvärdigt och aldrig storslaget. Det är rentav löjligt ibland, men får sitt värde av att det gestaltas på ett högtstående sätt. Berättelserna om den lille Ernst från Seppan och den nu vuxne redan gråhårige äldre mannen bosatt på Mariaberget, får karaktären av folkskrifter eller obetydliga klostersagor. Med sina litterära alster reser han runt från scen till scen i en konceptualiserad värld. Han blir en resande i konstformer och åskådningar och upplevs slutligen som verkligt existerande bara tillämpad som begrepp, som förvrängd bild.

Kanske är Ernst Brunner den förste i svensk litteratur som vågar tillstå att han varit en skrivande medelmåtta, men han gör det med en avklarnad humor och medveten om att det ofullgångna hos honom själv bara kan mätas ställt mot barbariet i samtiden.

"Carolus Rex var mitt namn. Det var jag. Karl XII fick jag heta efter långa släktleds räkning. Född i purpur 1682, skjuten till döds 1718 med en kulknapp avlossad från egna led. Kronan satte jag själv på mitt huvud."

Få svenska kungar har avporträtterats i ord och bild i så hög grad som Karl XII. Man har spekulerat kring, tolkat och omvärderat krigarkonungen. Ändå förblir han en gåta. Vilka var hans drivkrafter? Hur såg han på sin roll? Varför gifte han sig aldrig? I Ernst Brunners magnifika levnadsskildring "Carolus Rex" kommer konungen äntligen själv till tals.

Varför sitter Cora för sig själv i ett hörn på Café Bellman? Hela juni sitter hon där. Väntar hon på någon? Hon har en polisakt i sin koffert. När sommaren är slut står en man på knä vid hennes fötter. Han har pannan i golvet och ber om att bli bunden.

Passionata är en stadsroman, personerna färgstarkt tecknade med klara konturer. Det är en samhällsskildring av thrillerkaraktär, men det är också en bok med livlig sexuell aptit. I dess erotiska konstellation finns en ung läkare kallad Parker. Parker lever utan fasta linjer. Han försöker komma underfund med sig själv samtidigt som han dras in i trollcirkeln kring den gåtfulla Cora. Under sommaren upplever de en översvinnlig, allt förödande passion, men en passion med ett våldsamt och oförutsägbart förlopp.

Som alltid hos Ernst Brunner bärs texterna fram av ett säkert öra för det talade ordet. Han är kvick och fantastisk men har ändå en känsla för enkelhetens värde. Uppslagen är djärva och hårresande, handlingen smidig och hetsigt spännande. Passionata är en litterär begivenhet vid sidan av det vanliga.

Få svenska kungar har avporträtterats i ord och bild i så hög grad som Karl XII. Man har spekulerat kring, tolkat och omvärderat krigarkonungen. Ändå förblir han en gåta. Vilka var hans drivkrafter? Hur såg han på sin roll? Varför gifte han sig aldrig? I Ernst Brunners magnifika levnadsskildring kommer konungen äntligen själv till tals.

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman och Jacob Johan Anckarström. Biografin om Karl XII, Carolus Rex, publicerades första gången 2005.

"En lysande roman."- Svenska DagbladetI Fukta din aska förflyttar Ernst Brunner läsaren till 1700-talets Stockholm, som levandegörs så att man omtumlad drar efter andan. En både förfärande och förtrollande epok. Folk dör som flugor, kvarter brinner ner, kyrkklockor dånar, brännvinet flödar, smutsen är obeskrivlig. Men samtidigt är leklusten stor, kärleken flämtar, skratten pärlar och musiken klingar, alltid finns det något att fröjdas över. Skrän och fnitter. Hästlort och parfym.Delaktig i allt detta - Brunners huvudperson, den häpnadsväckande Carl Michael Bellman, som läsaren får följa från barndomen i Maria genom livets många dramatiska skiftningar. Kanske kan det hela sammanfattas så:1756. Polhems tegelröda slusstorn står på plats. Larm, våld, armod, gränders gytter, löss, lust, fylleri och stank. Vackra tandlösa flickor med lättuppsnörda klänningsliv. En munter, men orolig och våghalsig tid. Vem kan man lita på? Vem ger en fattig, begåvad sate ett lån? Och vem ger nästa? Vems arsle kan man slicka för att få bröd till barnen? Men se, där står Carl Michael Bellman, lite lagom beskänkt, mitt i myllret med elegant peruk och lånade herrskapskläder i glansig färgrik brokad. Hans ögon är klara, hans hörsel skänker honom både berättelser och klanger. Dessvärre är hans citrina för tillfället i pant. Men rösten bär. Och snart kan hans kväden höras överallt. På ölstugor, vid Gustav III:s hov och under backanaliska utflykter till Djurgården. Där Ulla Winblad ligger i gröngräset i strumpor av silke och något motvilligt blir hans musa. Men intriger frodas. Liksom lungsoten. Spädbarn vissnar bort innan de hunnit le. Sötebrödsdagar viker för tvär svält. Lån förfaller, och då väntar häktet. Om inte någon välgörare träder in. Carl Michael Bellman hostar blod och dör utblottad den 11 februari 1795. Men hans verk lever.Fukta din aska ger i omtumlande och förförisk romanform en helt ny, mångbottnad bild av vår nationalskald. Samtidigt en skakande inblick i 1700-talets verklighet.

"Gutår - ett storverk!"- Aftonbladet

"Värd all beundran."- Dagens Industri

I första delen av sin nya svit självbiografiska böcker Där går han gör Ernst Brunner återbesök i det barn- och ungdomsland som han tidigare utforskat i Svarta villan, diktsamlingen Separator och romanen Vallmobadet. Men stilen är ny, i ett mäktigt flöde manas bilder fram av området vid Tullingesjön söder om Stockholm, Seppan kallat, i närheten av AB Separator, fabriken där områdets vuxna arbetade. Det var en tidig multietnisk miljö, bebodd av finnar, tyskar, ungrare, balter, och ibland besökt av dignitärer som den unge politikern Olof Palme. Det var ett framtidsland som samtidigt levde helt i historien. Den svenska ingenjörskonstens stolta historia, men också det nyligen avslutade andra världskrigets historia. Många var de som hade flutit i land i Seppan efter storkrigets stormar, bland dem Ernst Brunners föräldrar från Österrike. Fadern hade som soldat i den tyska armén sett kriget på nära håll. Så i efterklangen av trettio- och fyrtiotalens massdöd föds barnet Ernst i berättelsens början, växer upp med sina bröder, utforskar och vidgar sin värld bit för bit, blir hjälte när han räddar sina bröder från drunkningsdöden, upptäcker ishockeyn, sexualiteten, litteraturen. Det är en historia om en pojke som föds i språk, lever i språk, smakar på det och äter det, och som steg för steg närmar sig ett liv som författare. Där går han 1 kommer att följas av ytterligare två volymer.

Bildhuggare Tobias Sergel (1740–1814) spåddes tidigt en lysande karriär. Under sin studietid i Rom beundrades hans arbeten som det högsta tiden frambragt. Han sades överträffa Michelangelo. Men när Gustav III tillträder tronen är tiden som fritt utövande konstnär förbi. Sergel tvingas resa hem för att utföra monarkistiska beställningsverk, och först när kungen dör väcks skapandelusten till liv igen.

I "Marmormolnet" berättar Ernst Brunner levande om Sergels liv och karriär, och om den tid i svensk historia som kom att präglas av krig och död.

I upptakten till den andra delen av sin självbiografiska trilogi har Ernst Brunner hunnit bli tjugo år. Grabben från Seppan i södra Stockholm har tagit klivet ut i vuxenlivet och den större världen. Efter universitetsstudier i såväl Stockholm som Aix en Provence, Florens och Leningrad tar han sina första steg som författare.

Drömmen att få ett bokmanus antaget på förlag kantas av svårigheter. Men när drömmen förverkligas blir framgången omedelbar, och efterhand allt svårare att bemästra - inte minst för meningsmotståndarna på den litterära arenan.

Med sitt flödande färgrika språk och en fantastisk detaljrikedom återkallar Ernst Brunner här med alla sinnen inte bara sina egna minnen utan också en svunnen tid. Han tydliggör linjer som löper från förr till nu, skildrar ett Sverige och ett samhällsklimat i förändring. Han blottlägger sig själv och sitt liv och berättar genom det något mycket större

Med ett durkdrivet grin på läpparna anländer Earnie Olsson till den ryska gränsen en sensommardag 1979. Den smått olympiska lidelse med vilken tullen fingergranskar hans kropp visar sig vara den första i en serie oförsyntheter som året i Leningrad har i beredskap.

Han studerar poesi, men här är studier inte att tala om. Earnie tvingas åse hur hans gamla jag förbyts i ett sämre. Han förhärdas och förråas.

Då det står klart för honom att han själv är på väg att efterapa alla de eländigheter och dårskaper som utmärker livet bland svarthandlare, kackerlackor och partimän, vill han lämna landet.

I stället sätts han i husarrest. Konsulatet vänder honom ryggen och hans öde vilar plötsligt i en fullkomligt främmande människas hand, hos en mansvarelse oåtkomligt inkrupen i en labyrint av korridorer högst upp på Utländska avdelningen. Mannen kallas Dekan.

Det tycks som förgjort.

Intellektuellt är Måns Döbel en frifräsare av mycken märklighet. Som man är han en umgängeskonstens och sexualhandlingarnas barbar. När han efter långa år i anonymitet dyker upp hos Andersson på Stenånga tas han emot som en hjälte. Skärgården är det ljuvliga rike där gud fortfarande lever och Döbel har förmågan att se på tingen som ingen annan. Han har kommit för att resa ett monument över naturlivet.

Ingen sommarsol kan kännas mer upplivande än den som Ernst Brunner låter lysa över kobbar och stugor i Den vilde svensken. Det är en intensivt tydlig skärgårdsö med marina, älgar, solbad, grill och kompostliv. Som alltid är Brunner en humoristisk och hängiven reporter. I denna roman skördar han in alla de sensationer som uppstår kring den fest vi kallar skärgårdssommar.

På trettondagen 1917 vistades Edith Södergran, svårt lungsjuk, i hemmet på karelska näset. Sedan jul hade hennes debutdikter legat på bokhandelsdikterna. De hälsades av kritikerna som "dårdikter" skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 år och hon hade ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en förbindelse som hon hade fått plikta med hån och förnedring. Hon hade vårdats på kurhotell i Davos bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklädd sommarlinne på rummet i villan. ”Systern” Singa hade fläktat henne med dammvippan och berättat om månen, hur den förhäxat henne, hur den hotade ta henne.

Edith Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner ger i sin roman en inträngande skildring av hennes liv och samtid, hur hon genom vardandets och växlingens ström söker ge vikt åt det minsta och största i livet, hur hon bortom krig och revolutioner finner en väg att övervinna döden.

”Midsommardan tjugotre.

Tunga portiärer.

En karaff bräckt brunnsvatten

med svag bouquet av öppet hav

ur vilket bruna alger växer

och stormfåglar i jugend

flyger upp till tapeter mot taket.

Där, intill modern

som lutat sig ner över sängen

ligger Edith Irene.”

- Ur Midsommar

I det stora hela består av de tre sviterna Midsommar, Midvinter och Oldboy. Varje svit har en egen person i centrum: poeten Edith Södergran, Vladimir Lenin och en man som författaren själv fann döende i ett motionsspår. Boken är Ernst Brunners tredje diktsamling och gavs ut för första gången 1982.

Titeln "Jag ändrar ställning klockan tre" anspelar på författarens arbete inom långtidsvården. Hälften av samlingens dikter behandlar detta tema. Förhållandet till patienterna, många av dem bortom medvetet liv, beskrivs med både ömhet och i krassa, praktiska termer. Andra hälften av diktsamlingen är dikter från vardagslivet. Där finns en mjukhet och en sensualism som är tilltalande. Språket är lättläst och enkelt.

Jag ändrar ställning klockan tre gavs ut för första gången 1979 och var Ernst Brunners debutverk.

''Ernst Brunner är, trots att han besitter förbluffande kunskaper i de mest skilda ämnen, ingen kammarlärd. Han vet hur det snackas i omklädningsrum och personalrum; han känner sjukhusterminologin utan och innan. Ernst Brunner vet hur det går till att damma iväg ett slagskott eller trycka en Explorer och päronsoda med grabbarna. Han är intensivt närvarande i sitt verk.'' Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet ''Det utmanande och tänkvärda ligger inte i att han så tåligt dröjer vid makabra detaljer, utan i att han gör det så godlynt och i att han så frankt parallellbehandlar ohyggligheterna med tillvarons ljusare aspekter. Liktvätt och erotik och ishockey, huller om buller, livet går vidare.'' Bengt Holmqvist, Dagens Nyheter

”Vi går till botten.

Jag kan fartyg som andra kan hästar.

Med matematisk visshet går vi till botten.”

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman, Karl XII och Jacob Johan Anckarström. Mr Skylight, en diktsamling uppbyggd av olika fiktiva personers vittnesbörd om den stora katastrofen, utkom första gången 1995.

I en serie repetitioner och återberättelser skildrar Ernst Brunner folket som bodde kring arbetarkåkarna i området vid Tullingesjön, överlevarna som flytt en skräckvärld av masslakt och förstörelse.

Separator (1986) är en mörk diktsamling, med gripande efterbilder av en brittsommarkväll vid Tullingesjön efter kriget. Ett kort skede i det förflutna – ett fortgående utanförskap mitt i den svenska förortsidyllen.

Ernst Brunner är en av våra främsta prosaister och lyriker. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre. Förutom ett stort antal diktsamlingar och romaner har han i biografisk form skildrat Edith Södergran, Carl Michael Bellman, Karl XII och Jacob Johan Anckarström. Hans multietniska barn- och ungdomsmiljö, ”Seppan” kallad, utforskas även i romanerna Svarta villan och Vallmobadet.