Eva Boëthius – författare

"Gift dig inte med den oduglingen. Jag avstyr det hela", sade fadern till Kristina, när klockorna ringde och hon stod i full brudutstyrsel utanför kyrkans port. Hans iskalla blick ur de gråblå ögonen visade att han inte skämtade. Bruden såg sig hjälplöst omkring. "Var är Erik?" Det lät som ett nödrop. Brudgummen kom sakta klivande fram mellan gravarna. "Jag mår inte så bra". Han var likblek och hade hög feber denna dag i oktober när himlen var grå och vinden ven runt kyrkan och ut över slätten. "Här, kan du stödja mig. Jag skakar så". Kristina tog beslutsamt ett fast tag om hans framsträckta arm. I samma ögonblick tonade klockringningen ut och ingångsmusiken strömmade ut genom den öppna kyrkoporten. Då tog vinden plötsligt tag i slöjan, som blåste upp likt en vit sky över brudens diademförsedda huvud. Fadern försvann i ett moln av vit tyll. Dottern förlät honom aldrig för orden utanför kyrkporten. Ingen av föräldrarna accepterade någonsin svärsonen.Morsarvet är Eva Boëthius debutroman om mödrar och döttrar, kärlek och avund. Boken handlar om de starka banden mellan mor och dotter, men också motsättningarna och avunden som följer i den kvinnliga frigörelsens spår. Eva Boëthius beskriver fyra generationers kvinnor och hur avund och ilska gått i arv, likt silverbestick och mahognymöbler.

Det var en gång en häst. Ett gotlandsruss med svartbrun hårrem och ljusa fläckar runt ögonen och på nosen. Han hette Fredag. Den här boken handlar om honom och vårt första år tillsammans. Det finns förebilder till personerna som beskrivs och de flesta händelserna i boken har verkligen hänt. Fredag var en påhittig ponny, och kanske är det det som har gjort att min fantasi ibland skenat iväg och påverkat historien en smula.

Vi var smutsiga, trötta och röda i ansiktet etfer tävlingen. Ponnyerna var också trötta och klev snällt in i lastbilen. Med sju ponnyer och lika många ryttare blev det trångt. Bilen krängde och däcken tjöt mot asfalten. Till en början var det roligt, men snart förstod vi allvaret. "Han kör som en galning." I en kurva krängde bilen så mycket att jag var övertygad om att den skulle välta. Kalle kräktes, Malin grät och hästarna hade allt svårare att hålla balansen. "Stanna galning, stanna!" Agneta och Lena bankade hysteriskt på brädväggen men den vansinniga färden bara fortsatte. Jag höll mig i Fredags man för att inte falla. "Tyst, hör. Polissirener!"