Fernanda Trías – författare

Som ett klärvoajant förebud om den kommande pandemin skrev Fernanda Trías redan 2018 Rosa slajm, en olycksbådande science fiction-dystopi om en värld där en epidemi har brutit ut. En hamnstad, förvillande lik Trías födelseort Montevideo, befinner sig i en nedbrytande och ständigt övervakad tillvaro, med utegångsförbud, ansiktsmasker och matbrist. Huvudpersonen, en kvinna i fyrtioårsåldern, lever i ett spänningsfält av invecklade och samberoende relationer; till sin mor, sin exman och ett sjukligt barn som hon sköter om, men som inte är hennes eget. Ett dominerande tema är moderskapets komplexitet, som bortom det rent biologiska framträder som en aktiv, omhändertagande gärning.  

Den fragmentariskt uppbyggda romanen blottlägger mänskliga subtiliteter och paradoxer i en poetisk, illavarslande prosa. Rosa slajm är en berättelse om sjukdomar och död, om alger och hälsovådliga röda vindar, och om det rosa slajmet, det numera enda ätbara. Men det är också berättelsen om kollapsen av en människas alla affektiva band där livets bräcklighet och dess relationer utforskas.  

Redan ansedd som en modern klassiker har Rosa slajm hyllats av sydamerikanska och spanska kritiker och belönats med det prestigefyllda Sor Juana Inés de la Cruz-priset 2021.  

Fernanda Trías (1976, Montevideo) är en uruguayansk författare, som var vän och student till den surrealistiskt inspirerade författaren Mario Levrero. Hon har en magisterexamen i kreativt skrivande från New York University och föreläser nu i samma ämne vid Universidad de los Andes i Bogotá, Colombia. Trías har gett ut två novellsamlingar och tre romaner. Rosa slajm (Mugre Rosa) från 2021 är hennes senaste verk.

Winner of the Uruguayan National Literature Prize for Fiction, the Bartolomé-Hidalgo Fiction Prize, and the Sor Juana Inés de la Cruz Literature Prize.

A port city is in the grips of an ecological crisis. The river has filled with toxic algae, and a deadly ‘red wind’ blows through its streets; much of the coast has been evacuated as the wealthy migrate inland to safety, leaving the rest to shelter in abandoned houses as blackouts and food shortages abound.

The unnamed narrator is one of those who has stayed. She spends her days trying to disentangle herself from the two relationships that had once meant everything to her, and looking after the young boy who’s been placed in her care. As the world in which they move becomes smaller, she reflects on the collapse of the other emotional ties in her life and the emergence of a radical yet tender solitude.

With striking prose and vivid characters, the multi-award-winning Pink Slime offers profound reflections on motherhood, marriage, and caregiving, set against the backdrop of a crumbling city.

Empezamos allí donde terminamos: ¿qué ha ocurrido en este apartamento en ruinas, separado del mundo exterior?

En un apartamento en ruinas, en una ciudad uruguaya sin nombre, un padre y su hija se encierran y se aíslan del mundo exterior. “El mundo es esta casa”, dice Clara. La azotea se vuelve su último y único acceso a la libertad. Hay un solo testigo: el canario.A medida que los vínculos de Clara con el afuera se van extinguiendo -la vecina que deja de venir, el novio cuya existencia es aparente solo a través de un embarazo-, la desesperación y la paranoia van tomando protagonismo. Es un abrazo que asfixia, y nosotros estamos aquí con ella, nuestra narradora, aterrados ante lo que trae el devenir.

In a rundown apartment building, in an unnamed city in Uruguay, a father and daughter close themselves off from the world. ‘The world is this house’, says Clara, and the rooftop becomes their last recess of freedom. A pet canary is their only witness.As Clara’s connection to the outside is stripped away—the neighbor who stops coming by, the lover whose existence is only known by a pregnancy—desperation and paranoia take hold. It''s a stifling embrace, and we are there with her, our narrator, dreading what we know the future holds.

In a rundown apartment building, in an unnamed city in Uruguay, a father and daughter close themselves off from the world.

"The world is this house," says Clara, and the rooftop becomes their last recess of freedom. A pet canary is their only witness. 

As Clara’s connection to the outside is stripped away—the neighbor who stops coming by, the lover whose existence is only known by a pregnancy—desperation and paranoia take hold. It''s a stifling embrace, and we are there with her, our narrator, dreading what we know the future holds.

Världen är det här huset , säger Clara. Dörren är låst, fönstren täckta med filtar. I en mörk lägenhet har hon barrikaderat sig tillsammans med sin far, sin dotter och en kanariefågel. Övertygad om att världen utanför hemmets fyra väggar utgör ett allt större hot gör Clara allt för att skydda sina närmaste. Takterrassen blir den enda plats där hon anar en sista rest av frihet.

Men kommer hotet verkligen utifrån – eller växer det inom oss själva? Varifrån uppstår våldet, rädslan och smärtan? Fånge i sitt förflutna och i sina egna föreställningar driver Clara en utmattande kamp mot en yttre fiende som gradvis visar sig vara en konfrontation med hennes egen inre avgrund.

Takterrassen är Fernanda Trías första roman, utgiven redan 2001. En klaustrofobisk och suggestiv berättelse om frihet och instängdhet, om ångest, våld, moderskap och förlust. I en mörk nästan grotesk roman gestaltar Fernanda Trías en värld där sociala normer löses upp, där en hjälpsam granne kan bli en spion och där ett bostadshus förvandlas till både fästning och fängelse.

Fernanda Trías (Uruguay, 1976) är författare, översättare och lärare i kreativt skrivande. Hennes roman Rosa slajm gavs ut på svenska 2022.