Folke T. Olofsson – författare

Folke T. Olofssons dikter är ofta pastorala. Något som kanske kan förklaras av hans bakgrund som kyrkoherde. Vi känner vinden, regnet och snön. Vi ser fåglar, blommor och spår av mänskligt liv – gammalt och nytt – på gott och ont. Också klockklang hörs. Olofsson håller de existentiella frågorna vid liv och han rör vid det outgrundliga.

Av de uppländska sockenkyrkorna är det nog ingen som gör samma intryck på mig som Vendels kyrka. Teologiskt. Det jag tänker på är det trekantiga fältet under takvinkeln vid ingången med dess tre stora, skinande vita cirklar, placerade likt ett klöverblad, ett trifolium. En enhet men ändå en urskiljbar trefald. Tre cirklar och där de går in i varandra ett kors. Trifoliet blev för mig en kraftfull bild av både Guds enhet och Guds trefaldighet, men också av Golgata och Guds självutgivande kärlek. Men även den som inget visste om kristen tro kunde nog ana att det här handlar om något som både är enhet och trefald, något där ett kors står i centrum. Redan utanför kyrkan hade den frågande ställts inför en preliminär uppenbarelse, fått en preview, av Fadern och Sonen och Anden. Den som ville veta mer måste själv gå in genom kyrkporten. Det var den pedagogiska strategin: gå in och se själv! Gå in och se själv det var det jag gjorde som tonåring i en småstad på småländska höglandet på 1950-talet: en pilgrims- och upptäckarfärd mellan de olika kyrkorna och samfunden för att ta reda på vad kristen tro var. Den färden förde mig till Svenska kyrkan och till en tro på Gud som uppenbarat sig som Fadern, honom från vilken allt vad fader heter i himmel och på jorden har sitt namn. Det är om denna färd och denna tro som första delen i CREDO en personlig kristen tro handlar.

Han talar om blommorna på marken, om fåglarna och lyfter gärna blicken emot stjärnorna. Han rör sig också bland oss människor och när dikterna vittnar om livets svåra, öppnar han ändå rymder för läsaren. Trots inslag av död och mörker bidrar dikterna till förståelse för livets mening. De stärker tron och ger den sökande tröst på vägen. Detta är Folke T Olofssons uppföljare till boken Mellanrum (2019) innehållande ytterligare femtiotvå opublicerade dikter ur hans svit.

Folke T. Olofssons blickar åter ut över det ändlösa landskapet. Ofta i förundran men han räds inte heller det som hotar och förstör. Trotsigt besvärjer han jaktflygplanen som korsar himlen och låter sig istället hänföras av trädens kronor och ljudet från havet. Och liksom i sina tidigare diktsamlingar behåller han kontakten med sitt eget inre med allt vad det innebär av tvivel, längtan – och hopp.

Tingen talar, tagna ur tiden, bevarade lågmält talar de hörbart också för den som inte längre kan höra syrsorna spela i sensommargräset, för den som inte hör, inte gitter höra, inte längre vill lyssna till bruset av det som inte är värt att minnas, att tala om att sparas och bevaras. För den som håller på att lära sig att lyssna bakåt, nedåt, inåt. Jag ser och hör klockorna.

Poesin fängslar med sin vida omfattning; Olofsson håller inte tillbaka någonting i sin skildring av livets brutalitet och människans tillkortakommanden. Men lika genuint som sorgerna skildras också hoppets skönhet och helande krafter. Förspel publiceras här för andra gången på Fri Press. Den första upplagan gavs ut på Hägglunds förlag 2002.  Läs mer på www.fripress.se

Detta är Folke T. Olofssons femte diktsamling. Han har hyllats för sin poesi och fortsätter att beröra. Vemodet möter hoppet. Domedagen möts med kärlek.

Ur den tvåhundrafyrtionde dikten:

Vaddrullar över de ohöstade sensommarfälten. Vita moln mellan rutor och innanfönster. Genom dubbla glas ser jag in i rum efter rum lika fjärran som molnrullarna. De sorgkantade urklippen om gamle konungens död. Jag vet år och dag. Som om det skulle angå en som just fyllt sju. Ändå var vi ledsna utan att förstå varför.

Läs mer på www.fripress.se