Georg Klein – författare

Ateisten och den heliga staden växte fram ur mitt förord till en annans bok, Peter Nolls "Den utmätta tiden". Hans nära förestående död hade givit honom levnadsvisdom. Orden som väller fram här i hans kölvatten berör några besläktade och många obesläktade ämnen. De handlar om cancer som kan belysa den normala cellfunktionen och om fredlig samlevnad mellan virus och människa. De häpnar inför biologins stora flod som flyter fram, underbar och fruktansvärd, likgiltig och ohejdbar. De berättar om vetenskapsmännen som försöker navigera på den, mellan klippor av berusning och nedstämdhet, visdom och dårskap. Ganesha, hindrens, hämningarnas och avspärrningarnas gud, vars elefanthuvud måste tillbedjas och blidkas före varje resa, har varit mig nådig. Orden trängde fram, det var bara att ställa sig vid sidan om och titta på. Är jag stolt över dem, skäms jag över dem? Både det ena och det andra... Georg Klein Ur förordet till "Ateisten och den heliga staden"

I sin nya bok berättar Georg Klein om tre personer som gjort extraordinära insatser: musikern och kompositören Béla Bartók, genetikern Seymour Benzer och biologen Barbara McClintock, de båda sista verksamma på det genetiska forskningsfältet. Sinsemellan är de tre mycket olika, men de visar sig också ha mycket gemensamt. De hade alla förmågan att koncentrera sig på en dominerande målsättning och att hålla fast vid sina idéer. De utvecklade alla en stark integritet som skyddade deras liv från otillbörliga intrång och hjälpte dem att motstå spott och spe. Och de kände alla en djup glädje i sitt arbete, en inifrån kommande belöning som vägde tyngre än alla tänkbara yttre utmärkelser. – På så vis formar sig Kleins bok till en vacker och kunskapsrik lovsång till det skapande arbetet.

Vad handlar denna bok egentligen om? Om självmördare, om Holocaust eller om poeter? Nej, jag tror egentligen inte att boken handlar om dessa ämnen. De har valts för att ställa kärnfrågan, människans situation, på sin spets. Vi möter vårt största dilemma nar vi nalkas det bottenlösa ordet pietà – ett ord som ingen har lyckats översätta till något annat språk så att det har kunnat behålla sina nyanser och associationer. Lidelsefullt söker Georg Klein svar på sina frågor utifrån sitt eget livs erfarenheter och sina naturvetenskapliga kunskaper men också med hjälp av en rad författare och poeter som talat djupt och starkt till honom.

I den stora inledande essän i "Den sjunde djävulen" lär Georg Klein känna två sinsemellan mycket olika författare: den ursvenske Stig och israelen Buli. Samtalen med dem och läsningen av deras böcker leder Klein till att reflektera över skillnaderna mellan traditionellt svensk och judisk mentalitet – inte minst vad gäller våld och krig. Vill man i Sverige helst blunda för realiteter man ändå vet finns? Är det kanske klokare att på judiskt vis ta verkligheten för vad den är och göra det bästa av saken? "Den sjunde djävulen" innehåller också en stort upplagd essär om den vetenskap Klein älskar mest av alla: genetiken, en essä där Klein efter en hjärtoperation reviderar den upphöjda hållning till den egna döden som han tidigare redovisat, och en epilog, där han försvarar vetenskapen som den bästa metod vi har att söka kunskap om den värld vi lever i. Georg Klein debuterade 1984 med den självbiografiska boken "... i stället för hemland" och har sedan dess, vid sidan av sin cancerforskning, utvecklat ett betydande och mycket läst författarskap. I Den sjunde djävulen rör han sig fritt, djärvt och personligt över stora och väsentliga kunskapsområden. Essäsamlingen gavs ut första gången 1995.

Georg Klein är cancerforskare med världsrykte, professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm 1957–1992. Hans memoarer är en berättelse om två världar. Den första är Budapest där han växer upp i en judisk familj, tills att allt slås i spillror av kriget med förföljelse och flykt undan förintelsen. Kleins sällsamma livsinstinkt leder honom igenom allt, och som 22-åring kommer han till Sverige där han skapar sig en ny tillvaro. Hans andra värld blir forskningens och laboratoriernas, den moderna naturvetenskapens internationella hemland.

… i stället för hemland från 1984 är en mycket märklig skildring av ett fascinerande livsöde, och starten för Georg Kleins skönlitterära författarskap. Sedan dess har han givit ut ett flertal essäböcker med en ovanlig spännvidd – han är lika hemma i skönlitteraturen som i biologin.

”Georg Klein är en berömdhet i dagens forskarvärld… Hans memoarer är en okonventionell och ytterst fängslande bok.”

Ingemar Wizelius, Dagens Nyheter

I inledningen till sin nya essäsamling återger Georg Klein en oroande och djupt berörande dikt - "Korpen" av den ungerske poeten Ottó Orbán. Det är en dikt som inte släpper sitt grepp om honom. Korpen symboliserar för Klein kulturens undergång.Långsamt, omärkligt och obönhörligt påverkar den våra själar som en inifrån kommande förlamning.     Kanske som en uppfordran, ett sätt att göra motstånd, tar Klein i sin bok upp frågan om forskarens ansvar och forskningens roll i samhället. Lidelsefullt försvarar han - i opposition mot dagens dekonstruktivistiska strömningar - naturvetenskapens förmåga att komma fram till giltig och hållbar kunskap om den värld vi lever i. Men han redovisar också röster som är kritiska mot hans hållning - en brevväxling med journalisten och författaren Göran Rosenberg hör dit.     Klein hämtar många exempel från genetik och cancerforskning, men berör också kulturskillnader, rasism och antisemitism, naturvetenskap och humanism. Ett mellanspel utgörs av ett gripande porträtt av Georg Kleins mor Ilonka.

"Döden är förnekelsens moder." Så anger Georg Klein utgångspunkten för sin nya bok: människans närmast obegränsade förmåga till önsketänkande, hennes behov av "söta lögner".   Som vanligt rör han sig i sina essäer över vida fält. Han skriver om Inger Christensens Fjärilsdalen, och den ungerske 1800-talsdramatikern Madách, om virusen i Jerusalem och ett tredje "möte" med Peter Noll, om biologin som "den lysande drottningen", vår tids mest spännande vetenskap, och om cancern som en kriminalitet i cellernas värld. Men genom hela boken löper en plädering för klarsyn och förnuft, en tro på människans möjligheter att leva utan att förneka verkligheten.

I Den gudomliga komedin öppnar sig en väg för Dante genom den öde skogen som slutligen leder till Paradiset. Men vad gör vi idag som ändliga biologiska varelser när vi finner oss vilse i det moderna samhället? I sin fascinerande och gripande nya bok försöker Georg Klein besvara den frågan genom att berätta om tre människor som han kommit nära. En av dem strider på flera av andra världskrigets fronter och sjunker djupt ner i nazistiska och kommunistiska fängelser, men blir sedan framgångsrik affärsman i väst. Den andre använder sin exceptionella vetenskapliga begåvning för att fly det konventionella livet och dess torftighet. Den tredje, Georg Kleins farbror, förlorar hela sin familj i Förintelsen men förmår leva vidare genom meningsfullt arbete för andra i sin hemby.

De här tre männen är sinsemellan mycket olika, men de har någonting mycket väsentligt gemensamt som intresserar Georg Klein djupt. Undan ledan och sorgen väljer de alla det aktiva engagemanget – de söker sådana utmanande uppgifter som tar dem maximalt i anspråk och åtminstone för en tid befriar dem från det förflutna och låter dem leva här och nu.

"Vi måste föra en ständig kamp för att skydda våra viktigaste värden", skriver Georg Klein om sin bok Resistens och fortsätter:

"Vilka är de?

Våra språk och våra kulturer naturligtvis. Men under dem, bakom dem, finns allt som vår evolution har format oss till att älska och som vi mår bra av. Frisk luft istället för avgaser. Den inifrån kommande belöningen för meningsfullt arbete. Tankens klarhet istället för det postmoderna kommersiella brusets förvirrande moras. Euforin över att ha bemästrat ångesten över meningslösheten.

Jag har valt tre stora personer som exemplifierar resistensen mot nedbrytningen. De är som toppar på en bergskedja. Med hjälp av sin skaparkraft kunde de stå emot de hot som riktades både mot dem personligen och de stora värden de berikat oss med.

Bach – vars musik var så vacker att prästerna i de kyrkor där han arbetade försökte bli av med honom för att dess skönhet hotade predikningarna.

Babits – ungersk lyriker och Danteöversättare som konsekvent motstod de rådande kraven på känslosvall, trivialisering och chauvinistisk nationalism.

Eyvind Johnson – svensk författare och syndikalist som efter att nazismen besegrats vägrade acceptera att dess lika totalitära kusin kommunismen plötsligt hyllades som en god kraft.

Deras exempel kan tjäna som inspiration som ger oss kraft att motstå de nedbrytande, trivialiserande och tankesplittrande krafter som ständigt hotar oss, inte minst genom alltings kommersialisering.

"

I december 1942 besökte den då 17-åriga författaren sin älskade farmor för sista gången. Hennes hus låg i en gränstrakt som ständigt växlade ägare men där alla talade ungerska. Många såg sig som bärare av två starka kulturer, den ungerska och den judiska. Ingen anade att inom arton månader skulle inte bara hela familjen utan hela den ungerska landsortens blomstrande ungersk-judiska kultur gå upp i den tjocka, svarta, illaluktande röken som bolmade ur krematoriernas skorstenar i Auschwitz. Mycket i denna bok handlar om aningslösheten hos dem som skulle drabbas och likgiltigheten hos dem som såg på, med enstaka lysande undantag. Om distinktionen mellan vi och dem. Om inre sammanhållning och skoningslöst hat. Om mördandets institutionalisering när den sanktioneras av den högsta makten. Boken är också ett försök att placera Förintelsens obscena monstruositet i den mänskliga biologins och sociologins ramar. Den skildrar också hur förföljelsernas ”utvalda folk” pendlade mellan skam och stolthet. Det handlar också om den obotliga sorgens orgelton som ständigt överskuggades av den okuvliga livsviljans trumpetstöt. Efter Auschwitz kan man inte skriva någon poesi, har Adorno sagt. Det är nonsens. Odödlig poesi har skrivits, inte bara efter Auschwitz, utan om Auschwitz. Men de flesta har trott att det inte skulle bli fler folkmord efter Auschwitz och att diskriminering och förföljelse av minoriteter tillhörde det förgångna. Tyvärr var detta också nonsens. Högerextremisternas framgång i många olika länder under den senaste tiden, Ungern inte minst, talar sitt tydliga språk.