Gertrud Johansson – författare

Det är september år 1944 och andra världskriget närmar sig sitt slut. Orvokki är tretton år och föräldralös den dag hon tillsammans med sina gamla grannar Timo och Hilkka lämnar Röyttä och tar sig över gränsälven till Sverige. En dryg mil söder om Haparanda stannar de till vid en Norrbottensgård. Storbonden Arne erbjuder dem att stanna, trots hustruns märkliga protester. Livet på gården blir tungt och strävsamt, och mörka hemligheter kommer fram när Arnes bror drunknar under mystiska omständigheter. Den ene av Arnes söner blir hennes make. Sorgen efter tre förlorade barn blir tung för Orvokki, men mildras av en ofattbar gåva. En dramatisk händelse gör att hon lämnar gården. Hon ger sig av på en färd som av en oförklarlig inre maning för henne allt längre bort. Vidare – vidare manar en röst inom henne. Vad söker hon? Och kommer hon att finna det hon söker …

Jag vill genom min berättelse visa för Er som också förlorat livskamraten, att alla dessa stunder då man på fullaste allvar tror sig ha mist förståndet, att även den känslan är fullt normal. Det är en grym process man måste gå igenom. Och den processen kan vara olik för oss alla. Men hur underligt det än kan låta så finns det en väg ut ur sorgens fasansfulla grepp. En dag hör man åter fågelsången omkring sig, och man ser en ny dag gry. En ny dag, men ändå aldrig mer densamma. Men trots det, en ny dag.

Tuberkulosen skördade många liv i mitten på 1800-talet. Iiskkola by bestod endast av en handfull gårdar och ett skolhus. Alla i byn dog. Skollärarinnan Beata Aurora skötte om dem, men som genom ett under klarade hon sig utan att smittas. Hon blev ensam kvar. Med tunga steg vandrar hon hemåt, förbi kyrkogården där träkorsen står tätt intill varandra. Varför har jag överlevt? Finns det någon mening i det? undrar hon. Hon är mycket trött och modlös, och när hon kommer hem lägger hon sig på sängen. Hon faller i en djup och barmhärtig sömn. Nästa morgon finner hon mat och ett meddelande på yttertrappan. Ett meddelande som talar om att någon behöver hennes hjälp. Hon får en vägbeskrivning längs en väg hon aldrig förut gått. Beata ger sig av på en lång vandring …

En tidig morgon hade någon lagt ett spädbarn på prästgårdens trappa. Ett flickebarn med namnet Barbro broderat på skjortbröstet. Prästen bar henne till det intilliggande barnhemmet. Barbro hamnade i en trygg och kärleksfull omgivning. Barbro var bara tio år när hon blev överfallen i skogen, och när hon förstod att det även fanns onda vuxna människor började hennes barnatro vackla. Bo var Barbros vän och kamrat på hemmet. När han fann henne i grottan dit hon tagit sin tillflykt, flydde han med henne till den cirkus han en gång kom ifrån. De fick några lyckliga år tillsammans. När Barbro var sexton år blev hon kidnappad, bortförd till en fångenskap, fylld av droger och misshandel. Barbro hade inte bara förlorat sin tro, även hoppet dog om att någonsin bli fri från det inferno hon tvingats in i. Men kärleken till Bo levde stark inom henne. Vad hade hennes förövare gjort med Bo undrade hon ofta? Dödade han honom, eller levde han och letade efter henne? Skulle hon någonsin mer få se honom

Tolvåriga Kattis och Jenny får uppleva både sorg och glädje, vilda slagsmål och tjuvjägare under sin sista sommarlovsvecka.

En fabel om mobbning och längtan efter en egen plats i livet.

Om Linas liv på en bondgård långt uppe i norr och om hennes docka som älskade att åka motorcykel.