Gunvor Wikblad – författare

I början av 50-talet började synen på sex mellan ungdomar bli något friare. Men ungdomarna fick dålig undervisning om hur man skulle skydda sig. De preventivmedel som fanns var kondom eller pessar och upplevdes ofta som pinsamt. De unga visste ofta inte hur man skulle använda en kondom. När det blev följder kunde pojkarna överge både den unga mamman och barnet för att sedan fortsätta sina liv. För henne blev ofta framtiden slagen i spillror och hon ensam fick stå för skammen. Hon fick ofta avsluta sin utbildning. Om hon inte kunde få hjälp att behålla barnet, fick hon leva hela livet med sorgen, att hon varit tvungen att lämna bort sitt barn till ett okänt öde.

Den fria abort som vi har idag kom först 1974 och före det kunde en ung kvinna bara få abort om hennes liv var i fara. Lönerna för en ung kvinna var låga, det fanns inte bostäder som hon ensam kunde klara av att betala. Om inte pappan eller någon av deras familjer ställde upp och hjälpte henne var hon tvungen att lämna bort sitt barn. Hon hade fullt upp med att försörja sig själv. Samhället hade börjat ordna mödrahem där de kunde bo tills barnet var fött, sedan fanns barnhem för de nyfödda tills de fick ett adoptivhem. En del föräldrar löste problemet för sin omyndiga gravida dotter genom att skicka iväg henne till landsbygden eller utomlands och innan barnet var fött var det bortlovat för adoption. Hon fick inget stöd för det trauma det här innebar för henne och efter hemkomsten talades det ofta inte mer om saken. Idag kan vi undra: Vad tänkte föräldrarna till flickan? Hon var deras barn som väntade deras barnbarn, låt vara vid fel tidpunkt. Men de valde att undvika skandalen till ett fruktansvärt högt pris – livslångt för både dottern och barnet.