Hannele Mikaela Taivassalo – författare

Insanatorium är ett hotell mellan dröm och verklighet. Dit kommer den unga flickan Ali som har irrat omkring i livet och bara tänker på hur hon ska dö. Måste man fortsätta leva ändå?

Någonting smärtsamt har hänt Ali. Hon behöver en plats och en tid att vila i. Invånarna, rummen och rutinerna på sanatoriet utgör en egen verklighet. När man knappt står ut kan man betrakta kråkorna utanför, mata katter, hacka vårlök, få en vän. Ord för ord byggs utopin om en plats så trygg att man står ut med smärtan.

Insanatorium är en klar och drabbande miniatyrroman om när själen blir sjuk och måste hitta en väg ut som inte är slutet, för att lusten att leva ändå pulserar där någonstans långt inne. Romanen är skriven med samma omsorg om bokens vackra språk som vårdarna där har om Ali.

Allt som var svårt, du kan vänta och se: det kommer att bli svårare.   

En författare möter en man. Han är gift. De träffas i hemlighet. Först är det lust, sedan blir de kära i varandra. Saker händer som gör att det omöjliga blir ännu mer omöjligt.   

I Hannele Mikaela Taivassalos knappa, hjärtskärande roman skriver hon sig bort från en kärlek som inte får finnas, så stor att den måste skjutas, amputeras, begravas långt under jord. Det handlar om att komma till en punkt då man inte vill leva, men ändå inte dö. Och i det tillståndet ändå finna ord, försöka vara ärlig, kosta vad det kosta vill.   

Han hade sagt: jag kan inte lova någonting och kan inte ge just något alls. Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls. Det är ingenting. Det är vad det är. Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.   

I slutet borde jag dö är en text om att skärskåda en kärlek utan hopp. Sargade anteckningar med glimtar av svart humor: Jag är en sorts Jesus. För mig. Men utan mänskligheten och kärleken.