De är en helt vanlig, ovanlig småländsk familj. Pappa Lars gör karriär från mentalskötargolvet ända upp till vårdbranschens topp medan mamma Inger sjunker allt djupare ner i sjuktillvarons mörker. Efter tjänstgöringen i Afghanistan landar sonen Rickard ett topphemligt jobb i säkerhetsbranschen medan dottern Rebecka sadlar om från hårdför vänsteraktivist till hajpad restaurangkock. År läggs till år medan tystnaden breder ut sig. Tråd för tråd vävs väven av hemligheter och lögner. Så händer saker som kommer ställa allt på ända och hota att spränga hela jävla skiten inifrån.De närmaste är en brett anlagd familjeroman om frihetskamp och sekterism, om engagemang och entreprenörskap, om åldrande och desperation. Det är en berättelse från Jönköping om ett Sverige då nu och sedan.
Dagens Nyheter: "Feelbad som alla borde läsa... Hans insyn i alltifrån kvinnofängelser till åttiotalets slutenpsykiatri till militär tjänstgöring i Afghanistan - för att inte tala om den svenska vänsterautonoma miljön på nollnolltalet - är häpnadsväckande. Inte minst eftersom den är så ovanlig i samtida svensk romankonst."
Aftonbladet: "Ett lysande porträtt... Min förtjusning i Bromander har alltid bottnat i två saker: det första är infallsrikedomen och påhittigheten, att idéerna är samtidigt originella och självklara. För det andra att han är helt orädd inför att ta sig an det mörkaste och svåraste - och klarar av det."
Jönköpings-Posten: "De närmaste är närmare 600 sidor tjock, men den känns inte för lång. Familjens historia är tätt sammanflätad med en närmast thrillerartad intrig där familjemedlemmarnas väldigt olika syn på samhälle, liv och moral ställs på sin spets. Det är väl komponerat och även om jag tidigt förstår vad som kommer att hända tvekar jag inte att följa berättelsen hela vägen in i mörkret."
Svenska Dagbladet: "I grund och botten utgör De närmaste inte enbart en berättarteknisk bedrift. Det är också ett modigt och ovanligt ambitiöst försök att genom ett antal individer skildra utvecklingen i ett helt land; att visa hur livet i Sverige på några korta årtionden rört sig från en idealistiskt färgad kollektivism till den pragmatiska individualism som idag är allenarådande."
Sydsvenskan: "Styrkan i alla Bromanders böcker är den på en gång sorgsna och nästan gudomligt försonande blicken på människorna. Den här är inget undantag. De må vara giriga företagarsvin, småperversa tonåringar eller tokkristna morbröder, men vi känner ändå med dem, eftersom vi ser deras skröpliga mänsklighet."
Kulturnyheterna: "Det är en otroligt underhållande roman, jag hade inte tråkigt en sekund."
Expressen: "Bromander vet att god romankonst får vara fantasi på maxvolym. Det återhållsamma, försiktiga och asketiskt tillbakadragna - det lite tråkiga som gärna tuktar den svenska romanen - är inte hans grej. (...) Varje gång hans påhitt tar ett steg extra blir jag på gott humör."
Arbetarbladet: "Vad hände med kampen mot förtrycket? Det är också en ständigt öppen fråga i Bromanders böcker. Medborgarna hette hans förra, en novellsamling som rapporterade initierat om människorna under ytan. De arbetslösa, maktlösa, laglösa. De närmaste imponerar ännu mer. Ett brandfarligt epos som kopplar ett björnkramsgrepp om Sveriges mörker."
Borås Tidning: "Den här romanen är nämligen ingen framgångssaga, ingen rätlinjig story om den svenska mentalitetens och ekonomins tillväxt, tvärtom. Vägen är krokig, och alla fyra är komplext och trovärdigt skildrade. Ingen är enbart god eller ond, härlig eller vidrig. Alla lyckas ibland men ballar lika ofta ur, begår misstag, ofta möjliga att reparera men ibland ödesdigra."
ETC: "Allra bäst är De närmaste i det småskaliga. Någon blir kär, någon annan sviker; långa familjemiddagar äts i tystnad, alla vet var smärtpunkterna ligger men ingen är beredd att närma sig dem. (... ) I detta är Bromander helt briljant. Han har en förmåga att trycka där det gör som mest ont utan att det känns vare sig kletigt eller cyniskt; en knivskarp blick för alla de små detaljer och skeenden ett liv består av... En läsvärd, stundtals lysande roman..."
