Hillevi Wahl – författare

I Hungerflickan fortsätter Hillevi Wahl den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen Kärleksbarnet som kom för några år sedan. Irmeli har blivit tonåring, åker iväg på ett utbytesår i USA och drabbas av allt allvarligare ätstörningar. När hon kommer hem djupnar problemen. Men hungerflickan övervinner till sist uppväxtens svårigheter. "Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Efter min förra roman, Kärleksbarnet, som till stor del var en självbiografisk berättelse om min uppväxt som alkisbarn, har jag fått tillfälle att möta tusentals andra vuxna missbrukarbarn. Många kämpar själva mot ett missbruk. De är precis som jag. Vi har överlevt samma krig. Och jag blir alltid lika förvånad över den där frågan. Men det är klart att jag blev! Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst. Min snuttefilt. Mitt lugnande medel. Mitt sällskap när ensamhetens svarta hål värkte som värst. Men jag har inte talat särskilt högt om det. Inte förrän nu. För det är en sak att tala om sina föräldrars missbruk och skam. Den här skammen är min egen. Så varsågoda. Här är min skam. Och min längtan efter en pappa. Min underbara ansvarslösa knaspappa. Nu fortsätter jag berättelsen om Irmeli. Och nej, hon är inte jag. Inte helt och fullt. Men väldigt nära." Hillevi Wahl

Författaren och journalisten Hillevi Wahl växte upp med två missbrukande föräldrar. För att överleva bröt hon kontakten med sin familj, gav sig ut i världen och levde bland samhällets utstötta. Den här är en berättelsen i romanform om hennes sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. "Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull.""´Du var ett kärleksbarn´, sa mamma. Men hon hade ett konstigt sätt att visa det på.Jag ville verkligen inte skriva den här boken. Jag ville inte minnas hur det kändes att aldrig veta om mamma var nykter när jag kom hem från skolan. Jag ville inte komma ihåg hur det smakade av skräckblandad metall i munnen varje gång hon försökte ta livet av sig. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor.Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar.Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna."Sådärja, nu kanske du aktar dig för spisen", sa hon. En liten anekdot hon sedan gärna berättade för andra. Min uppfinningsrika, tuffa mamma. Då var jag stolt över henne.Nu var det plötsligt obegripligt. Bränna små barns händer. Hur tänkte hon egentligen? Vem var hon, kvinnan som var min mamma? Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att honkunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon? Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?Det här är berättelsen om mitt sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."Hillevi Wahl

Författaren och journalisten Hillevi Wahl växte upp med två missbrukande föräldrar. För att överleva bröt hon kontakten med sin familj, gav sig ut i världen och levde bland samhällets utstötta. Den här är en berättelsen i romanform om hennes sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. "Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull.""´Du var ett kärleksbarn´, sa mamma. Men hon hade ett konstigt sätt att visa det på.Jag ville verkligen inte skriva den här boken. Jag ville inte minnas hur det kändes att aldrig veta om mamma var nykter när jag kom hem från skolan. Jag ville inte komma ihåg hur det smakade av skräckblandad metall i munnen varje gång hon försökte ta livet av sig. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor.Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar.Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna."Sådärja, nu kanske du aktar dig för spisen", sa hon. En liten anekdot hon sedan gärna berättade för andra. Min uppfinningsrika, tuffa mamma. Då var jag stolt över henne.Nu var det plötsligt obegripligt. Bränna små barns händer. Hur tänkte hon egentligen? Vem var hon, kvinnan som var min mamma? Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att honkunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon? Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?Det här är berättelsen om mitt sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."Hillevi Wahl

Författaren och journalisten Hillevi Wahl växte upp med två missbrukande föräldrar. För att överleva bröt hon kontakten med sin familj, gav sig ut i världen och levde bland samhällets utstötta.En dag får hon ett samtal från sin syster som berättar att polisen har ringt och meddelat att deras mamma är död. Grannarna hade slagit larm för att det börjat lukta i trappan och mamman hade då legat död i tre, fyra månader.Vem var hennes mamma egentligen? Hur blev hon en sådan trasig människa? Vad hände de där sista tjugo åren? Och höll Hillevi på att bli lika galen som sin mamma? För att få svar på de frågorna är hon tvungen att göra en resa tillbaka i tiden, till Malmö och början på 70-talet rakt in i ett missbrukarhems inferno. Det här är Hillevi Wahls historia, en berättelse om alkohol, bingo och brutna löften.

I Hungerflickan fortsätter Hillevi Wahl den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen Kärleksbarnet. Det är 80-tal. Axelvaddar, rosa och turkost. Irmeli har blivit tonåring och åker iväg på ett utbytesår i USA. Där drabbas hon av allt allvarligare ätstörningar, och när hon kommer hem djupnar problemen."Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Men det är klart att jag blev! Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst. Min snuttefilt. Mitt lugnande medel. Mitt sällskap när ensamhetens svarta hål värkte som värst.Hillevi Wahl har skrivit ännu en djupt berörande berättelse med både svärta och humor.

Elliot är sju år. Han är uppfinnare och sakletare. Ibland tänker han på döden. Han undrar hur det känns att vara död. Om det känns pirrigt i kroppen eller kanske fluffigt och mjukt och lite sorgligt. Han undrar hur det känns att kunna flyga omkring.Tant Runa är gammal. Nästan hundra år. När Elliot tittar på ett fotografi från när hon var ung får han syn på en konstig manick med en stor tratt på. Elliots mamma säger att det är en trattgrammofon, ungefär som en cd-spelare fast gammal. Elliot blir nyfiken och familjen bestämmer sig för att åka och hälsa på tant Runa. Då kan Elliot få titta på grammofonen. Det visar sig att Runa är en rolig gammal dam som bjuder på fika och låter Elliot och lillebror titta på alla konstiga gamla saker hon har samlat på sig. Några veckor senare blir tant Runa sjuk och dör. Elliot pratar med mamma om döden. Han undrar varför alla inte kan få leva för alltid.Elliot möter Döden är klurig och glad på samma gång som sorglig och precis så rakt på som livet kan vara. Mia Nilssons fina fyrfärgsillustrationer fångar Elliots nyfikna värld på pricken. Språket är enkelt och tydligt och anpassat till nivån efter lättläst, för dem som precis har börjat läsa själva.

Elliot ska bli uppfinnare när han blir stor. Han har redan byggt en massa fiffiga saker som till exempel tjuvfällor, snigelduschar och en linbana för geggiga gafflar och knivar. Snigelduschen är nog ändå bäst. Den uppfann Elliot på landet i somras när lillebror ville ta med sig sniglar in i huset, men mamma sa att de var för smutsiga. Men det var i somras och nu är det höst. Löven har singlat ner och Elliot går omkring och sparkar småsten framför sig. Och tänker på farfar. Elliots farfar är försvunnen. Han försvann när Elliots pappa var liten, för ganska exakt 33 år sedan. I sexårsgruppen finns det flera barn som har en farfar. En del är tjocka och andra är smala. Några är skrynkliga och några har glasögon. Eller skägg eller mustasch eller pipa eller motorcykel. Elliot undrar hur hans farfar ser ut. Och han kan få en sådan farfarslängtan så att det värker i magen.Berättelsen om Elliot är klurig och glad på samma gång som sorglig och precis så rakt på som livet kan vara. Mia Nilssons fina fyrfärgsillustrationer fångar Elliots nyfikna värld på pricken. Språket är enkelt och tydligt och anpassat till nivån efter lättläst, för dem som precis har börjat läsa själva.

Elliot älskar att gå på loppisar. När han och pappa åker förbi en loppis måste de bara stanna. Elliot är nämligen världens bästa sakletare - och på loppisar kan man hitta massor av saker! Just den här gången hittar Elliot en gammeldags borr, ett förstoringsglas och en fin ask med snäckor på. Han köper allt och åker stolt hem för att visa lillebror. Men det är något skumt med asken. Den är svår att stänga, och när Elliot tittar närmare ser han att det ligger en lapp gömd i den. På lappen står det "Kan någon hjälpa mig". Vem är det som behöver hjälp? Det tänker Elliot ta reda på! Till sin hjälp har han lillebror, sitt nya förstoringsglas och sin nya borr, förstås.Berättelserna om Elliot är kluriga och fyllda av upptäckarlust. Språket är enkelt och tydligt och anpassat till nivån efter lättläst. Korta kapitel och fina fyrfärgsillustrationer av Mia Nilsson fångar Elliots nyfikna värld på pricken.