Ing-Marie Eriksson – författare

En liten by i Norrland och världsmetropolen Paris på 50-talet utgör de geografiska polerna i Ing-Marie Erikssons roman med självbiografiska inslag. Huvudpersonen, en ung flicka, har alltid drömt om Paris när hon växte upp, fascinerats av de franska chansonerna som ljudit ur den bruna radiolådan.     Det är före de billiga charter- och språkresornas tid, och hennes enda chans att ta sig dit är att söka arbete som au pair. Men verkligheten visar sig vara långt ifrån de svärmiska resdrömmarna. I värdfamiljens förortslägenhet länkas den ena arbetsdagen till den andra i en händelselös kedja. Hon förödmjukas och behandlas som tjänstehjon, blir allvarligt sjuk, men hon är fast besluten att stå ut med mycket för att erövra det åtråvärda språket. Någon av hennes förväntningar skulle väl ändå besannas?

När Teodor Brobergs gjort sin inkallelsetjänst under kriget söker han sig med fru och dotter till en norrländsk by för att få arbete. Där finns både bönder med skog och ägor, ett mejeri och järnvägsstation. Familjens ankomst sätter fart på skvallret i byn, där livet gått sin gilla gång och främlingar är sällsynta. Myrlandskvinnorna håller andan i spänning och nyfikenhet inför att få träffa den förföriske nykomlingen med sitt vackra mörka hår och resliga gestalt.    Teodor och hans familj tas upp i bygemenskapen med viss reservation. Han är mannen som välver stora planer och vet att ta för sig men arbetslusten är det sämre med. När han tröttnat på de tunga sysslorna på bondgårdarna och slitet vid järnvägen slår han sig på affärer som inte alltid faller väl ut. Med tiden mattas glansen kring Teodor, men han fortfar att vara den som sätter byinvånarnas sinnen och tillvaro i gungning som den främmande fågel han alltid kommer att vara.

Med Förföraren är Ing-Marie Eriksson tillbaka i sin barndoms norrländska trakter. Förföraren är en härlig berättelse som rör sig i tiden från mitten av fyrtiotalet till slutet av femtiotalet. Den vältalige och dristige Teodor ställs i verkningsfull kontrast mot det ordkarga folket i byn som vet sin plats och slagna av häpnad hukar sig inför hans djärvhet.

Ing-Marie Eriksson, f. 1932 i Sikås i Jämtland, debuterade 1965 med romanen Märit. Flera av dem utspelar sig i norrlandsmiljö och har självbiografiska inslag.

Alla de som skulle kunna hjälpa Sicilien sviker. På olika sätt. Prästen i byn saknar förmåga att komma i riktig kontakt med sina primitiva religiösa församlingsbor. Kommunisten i Palermo anpassar sig efter situationen och blir en priviligierad borgare. Turister, emigranter och sommargäster njuter av sol och bad och försvinner sedan hem till sitt. Sicilianarna är övergivna. Av vem är svårt att säga. Det kan vara av Norditalien eller Gud. Av dig och mig. Av sig själva. Eller av det som är rätt och gott inom människan. De övergivna är frukten av en ett och ett halvt års engagerad vistelse i en siciliansk fiskarby, några mil från Palermo. Ing-Marie Eriksson och hennes familj levde där på bybornas egna villkor samtidigt som de också var turister. I De övergivna har hon använt sig av båda dessa erfarenheter, och i viss mån ställt dem mot varandra.

Giacomo arbetar på fabrik och är gift med Karin, som kommer norrifrån och är lärarinna. De har ett barn tillsammans. Giacomo lider av det svenska höstmörkret, talar om att han lever i ett sovland och har ett jobb där han sover. De har försökt bo i hans hemtrakt Umbrien. Karin finner sig inte till rätta där. Men de har mycket gemensamt, kan varandras språk, lyssnar till varandra, älskar den nordiska naturen. Mario och Antonia har det gått bra för. De är ivriga att anpassa sig till det svenska, men behåller italienska seder i mat och familjeliv. Mario föraktar syditalienare och "annat slödder", är skrämd av våldet i storstaden och känner sin hårt tillkämpade trygghet hotad. Byggnadsarbetaren Giuseppes och barnsköterskan Mariannes blandäktenskap utgör en tredje variant av den italiensk-svenska verkligheten. De bor först i höghus där han vantrivs. Under uppoffrande slit ska han bygga ett radhus åt familjen. Ing-Marie Eriksson har i En gäst och främling skildrat italiensk-svenska levnadsöden i välfärdens Sverige.

Torparkvinnan Magdalena sägs ha levat ett äventyrligt liv, hon har också känt på slit och fattigdom. Hennes svåraste prövning blir när en av hennes söner drabbas av en mystisk sjukdom. När läkaren till sist ställer diagnosen är det för sent att göra något. Sonen blir den exklusive invaliden som får rätt att läsa, att spela schack. Byborna är fyllda av skräck och medlidande, deras känslor följer ett primitivt mönster. I Getsemane handlar om svåra lidanden men är ändå en ljus och mänsklig bok, full av värme och humor. Sällan har samhörigheten fattiga människor emellan fått mera gripande och äkta uttryck.

När flickan betraktar fotografiet av farmors mor och hör farmor berätta om henne känner hon en samhörighet med den döda kvinnan. Som om denna på något sätt skulle bli bestämmande för hennes eget öde och staka ut en gräns för hennes framtid, en gräns som hon aldrig skulle ta sig över hur mycket hon än försökte.

En som tagit steget över är faster Gertrud, som lämnat byn och lever i välstånd. När hon kommer på besök med sina matkartonger, gåvor och historier från världen utanför byn blir det fest. Hennes motpoler utgörs av farbrodern Henry, det förvuxna, ansvarslösa barnet som blivit kvar i föräldrahemmet, och fadern som envist håller fast vid småbrukarens föråldrade livsform.

I Porträttet återvänder Ing-Marie Eriksson till sin barndoms Norrland. Konturskarpt och med varm humor skildrar hon människorna i den lilla byn – de som stannade kvar och de som hade kraft att på gott och ont bryta sig ut ur det förutbestämda mönstret

”Och på kvällarna innan hon somnade hörde hon alltid den där underliga fågeln som förföljde dem. Den hade ett läte som liknade en mänsklig röst. Lena tyckte att den skrek: ’Svedese, svedese!’ Rösten var hes och hånfull. Den sa att hon var ovälkommen, en främling som inte hade här att göra.”

Ing-Marie Eriksson föddes 1932 och är en jämtländsk författare, känd för sin uppmärksammade debutroman Märit (1965) – den enda svenska bok som fällts för förtal enligt tryckfrihetslagen. Resenärerna utkom för första gången 1985.

Alla vet att provinsialläkaren erbjöd sig att adoptera Olov. Det måste betyda att han är född med segerhuva. Och sannerligen: skolan klarade han fint, vid 13 års ålder ilar han på Konsums lager i gul rock, och han utbildar sig vidare. Vad hindrar att han klättrar än högre på samhällsstegen? På ett sagolikt sätt bryts den vanliga livsrytmen i den fattiga fjällbyn. Med drastisk eller ömsint ironisk humor tecknar Ing-Marie Eriksson sina gestalter. Figurerna har en relief som om de var snidade i trä: pappa med sitt brinnande människointresse, brodern Malte, drömmaren, "menlös som en osaltad slätvälling", Efraim som en levande illustration till den orättvisa som vederfarits mänskligheten genom tiderna. Med kraft bestyrker Ing-Marie Eriksson i Segerhuva det som Svenska Dagbladet skrev om I Getsemane: "Som episk begåvning står hon redan i främsta ledet av sin generation".

Sommarvinden susar genom slåtterängen medan Karl Persson, järnvägsarbetare och torpare, genomlever sina sista månader.

Det är första året Karl och Maria är ensamma, de båda döttrarna har lämnat hemmet. Den ena dotterns studentexamen blir en stor händelse. Med möda genomför han resan, och sedan följer slåttern, där han hjälper till att räfsa; genom trötthetsvågorna känner han ändå att aldrig har gräset varit så grönt och frodigt. Under den följande tiden flackar hans tankar i en rundresa genom åren som rymmer dröm och längtan, ömhet och skräck. Ing-Marie Eriksson har i Sista slåttersommaren ännu en gång återvänt till den norrländska by som hon med sådan inlevelse skildrade i sina tidigare romaner Märit, I Getsemane och Segerhuva.

Med den vita studentmössan i bagaget återvänder Siv till hembyn långt uppe i Norrland. Där väntar en överraskning. En fransman har kommit till byn för att praktisera på mejeriet, vilket är en stor händelse i det lilla samhället där ingen utlänning satt sin fot. Sivs förväntan inför mötet med främlingen byts i besvikelse; han ser mager och ynklig ut och ovanför överläppen löper ett vanställande ärr. Men ögonen lyser intensivt bruna och kastar ett slags glömskans ljus över hans gestalt. Vännen från fjärran, som utspelar sig på tidigt 50-tal, är en ömsint och engagerande roman om två unga människor från skilda kulturer som möts, om kärlek och frihetslängtan.

Årsringen utspelar sig i en liten jämtländsk by i början av 40-talet och vi får följa en familj genom ett år – Signe och Johan och deras småflickor Gunilla och Ulla-Karin. Johan arbetar vid järnvägen och Signe delar de övriga kvinnornas vardag med man och barn. Det är ett slitsamt liv, inte direkt fattigt men heller inget överflöd.

Ute i stora världen är det krig, man talar beundrande om de tappra finnarnas kamp mot ryssen. Tyskarnas börjar komma hotfullt nära. För människorna i byn betyder kriget ransoneringskuponger och mörkläggningsgardiner. Den politiska diskussionen bland männen får nytt liv.

Signe har sina barn att ta hand om, korna skall skötas och varje årstid kommer med sin syssla. Stortvätten på senvintern i isande vatten, baket inför sommaren, vårstädningen som tar veckor. Mitt i den jämtländska sommaren har hon höbärgningen som nästan knäcker henne, och snart är det dags för bärplockning, ta upp potatis, slakta, laga julmaten och så städningen. Årsring läggs till årsring.Ing-Marie Eriksson skildrar ett liv fyllt av omänskligt slit men också av lojalitet, bygemenskap och överlevnadskonst. En berättelse som trollbinder läsaren inte minst genom sin detaljrikedom och närhet i skildringen av de vardagliga sysslorna.

Ing-Marie Erikssons debutbok "Märit" berättar rättframt och enkelt om två små flickor på landsbygden och deras rörande förhållande till en vuxen, efterbliven flicka, Märit.

I en liten jämtländsk by för cirka tjugofem år sedan får vi möta de två flickorna. Tillsammans med Märit, som ständigt genomgår gåtfulla förvandlingar, upplever de världen och sinnena. I ett stadium är Märit ett obändigt, vackert, moderligt djur, som väcker barnens sensualitet, i ett annat går hon klädd i manskläder, i ett tredje väcks hennes begär som kvinna och hon beger sig ut på jakt efter män. För barnen är dessa upplevelser utanför det normalas gränser än skrämmande, hisnande, än fyllda av oändlig trygghet och värme, som kommer att följa dem genom livet.

Ur författarinnans rika upplevelsestoff från barndomen har romanen "Märit" sprungit fram, en ovanlig debut, mångtydig och engagerande. Den utkom för första gången 1965 och är den enda svenska bok som fällts för förtal enligt tryckfrihetslagen.