Inga Ābele – författare

Andrievs Radvilis is a former jockey on the Riga trotting track whose solitary retirement is interrupted when a young journalist comes to interview him about his career. Their meeting leads to a journey of reminiscence across Latvia, never straying far from the mighty Daugava river, which flows through the story as Radvilis recalls his early life. The weeks leading up to the fateful date of 25 March 1949, when Stalin launched his deportation campaign in Soviet Latvia, form the main historical backdrop of this novel. As an independent-minded man who would not engage with Stalinism nor compromise with the truth, Radvilis is imprisoned and blacklisted. Bitter experience of war, love and politics lead him to trust horses more than people.

Vidjemunken är en intensivt lyrisk historisk roman, vävd kring den lettgalliske aktivisten Francis Sebalds. Han föds i en enkel bondfamilj i 1860-talets Lettgallen nu en avkrok i det ryska imperiet, som nyss befriats från livegenskapen, men fortfarande lider av det brutala sociala och kulturella förtrycket. Sebalds livsbana sammanfaller med det lettgalliska uppvaknandet, och när republiken Lettland utropas i spillrorna efter Tsarrysslands fall verkar han för att Lettgallen ska bli en del av den. Under några år på mellan- krigstiden är han en av den unga republikens mest namnkunniga och stridbara politiska och kyrkliga ledare, och likväl slutar han sina dagar i isolering, exkommunicerad ur den katolska kyrkan. Men Francis historia är bara ett av de många människoöden som i denna bok flätas samman, likt slanorna i en vidjekorg. Här finns också, bland många andra, Jezups Sebalds, den lettiske flygpionjären, Maria Putni a, den lettiska balettens oväntade hopp och Terese Soko owska, societetsdamen som anslöt sig till terroristerna och, inte minst, den föräldralösa Zuzanne Brunova från Kolnasola. Inga bele är född 1972, poet, dramatiker och prosaist. Vidjemunken från 2014 är hennes tredje roman på svenska. Översatt från lettiska av Juris Kronbergs.

Elden väcker ingen. Den tar en med sig, sådan är den. Och den kommer inte ensam, först kommer koloset. Förklarar vedgubben medan han murar upp skorstenen i det övergivna huset på höjden utanför byn som Florence tagit sin tillflykt till. Någonstans därnere flyter den breda Daugava, mot Riga, där hon växte upp i järnbrons skugga: med Demido, som försvann i flodens vatten med ett element om fotleden, med Doni, som försvann in på kåken, och med brodern Mareus, som bara försvann, det var aldrig någon som såg honom igen. Och nu har Florence själv till sist försvunnit också hon: bort från vännerna i det hektiska postsovjetiska Riga, bort från karriären, bort från missbruket och desperationen. Bort från sig själv. Och den enda som ser henne är vedgubben. Och så Helena Jasinska då, hon med hästarna. Och Agnese, den skamlösa. Och Guds gåva Gafharija. Och tjänstemannen Bronte. För byn därnere vid floden är nu en gång befolkad redan som den är, och de skogsklädda backarna är fulla av ben, och de tomma husen är fulla av minnet av dem som en gång bodde där, men som gav sig av på pilgrimsfärd, och som ännu sänder brev hem till de kvarvarande: de kommer med långtradarna som drar förbi byn, eller driver iland på floden, eller kastas ut från fjärrtågens fönster. Den är kort sagt full av berättelser, och det är inte utan vidare att de rymmer också Florence. För vilken är hennes plats i dem? Och vilken är hennes egen berättelse? Inga Abele är född i Riga 1972 och prosaist, poet och dramatiker. Elden väcker ingen är hennes romandebut.