Ingemar Oscarsson – författare

Hur var det att besöka stormaktstidens Sverige? När landet på allvar gav sig in i den internationella politiken innebar det också att utlandet behövde bekanta sig med nykomlingen. Därmed började resenärerna röra sig norrut – framför allt fransmän, eftersom Frankrike var allierat med Sverige.

Utifrån vittnesbörd från tio fransmän och en schweizare ger Ingemar Oscarsson deras samlade bild av 1600-talets Sverige. De är diplomater, lärda, turister eller upptäcktsresande. En av dem är unik genom sitt perspektiv underifrån som betjänt hos en hög person.

Tillsammans med dem firas vi med bävan ned i gruvorna, färdas över snön i samernas ackjor, plågas av sträng köld men också av alldeles oväntad sommarhetta. Vi upptäcker att den lutherska gudstjänsten är märkligt lik den katolska. Vi dras litet skamset till badstugorna där kvinnor och män badar tillsammans och till de blodfläckade avrättningsplatserna. Vi undrar varför barnen ropar hourâ efter kvinnor som straffats, vi häpnar över och tvingas ibland delta i svenskarnas hejdlösa drickande.

På gästgivargårdarna bjuds vi på stenhårt kaquebrot och vid älvstränderna på nyfångad sichs. Men framför allt får vi möta alla slags människor, från drottning Kristina via köpmän och lantpräster till matroser, gruvdrängar, bönder, gästgivare och barn.

Det visar sig att det är roligt och farligt, upprörande och njutbart, exotiskt och nästan som hemma att vara På besök i stormaktstidens Sverige.

Vi vet inte vad han hette, men han var en ung man i Paris som år 1663 mötte en svensk resenär och följde honom till Sverige som herrbetjänt, språklärare och ressällskap i allmänhet. Tjugo år senare satte han sig att skriva ner sina reseminnen. Det blev en lång och på flera sätt märklig berättelse som har förblivit helt obeaktad ända till våra dagar.Det finns andra utländska reseberättelser från 1600-talets Sverige, några av dem kända och ofta citerade. Men detta är en av de längsta och den enda som är skriven underifrån. Berättaren är ingen vanlig resenär diplomat, lärd man eller högreståndsperson och han färdas bitvis ensam och utan alla bekvämligheter, vilket gör vägens mödor och faror påtagliga. Han har en uppsjö av iakttagelser och upplevelser att redovisa från såväl det Skåne som just blivit svenskt som det vinterkalla Stockholm. Politiken och statsaffärerna är inte hans sak; hans berättelse är ett persondokument och en kulturskildring av den lilla historien i den stora som inte saknar sina märkvärdiga inslag.

Texten är översatt av Mari Bacquin och Ingemar Oscarsson och är försedd med en inledning av Ingemar Oscarsson.