Jan Folkegård - Böcker

När Sigrid lät resa runstenen vid Mervalla på Selaön i Mälaren efter sin make Sven som omkommit borta i Baltikum visste hon inte att stenen skulle bli ett vittnesbörd för oss om köpmännens färder. Dessa färder var också viktiga när Sigrids dotter Siv skulle fostras till en kunnig vuxen kvinna. Hur kunskap och bildning skulle tas hem till Mälardalen var en mycket väsentlig fråga.

Femtiotalet i en bygds historia är lite speciell. Det gamla samhället fanns i mångt och mycket kvar. Allt var som förr. Inget hade förändrats på lång tid. Kanske främst på grund av andra världskriget som slutat bara fem år tidigare. Men femtiotalet var också ett årtionde då man såg framåt. Framtidstron var stark. Nu skulle allt utvecklas till det bästa. På många ställen kom nybyggandet igång intensivt i städerna, men i Strängnäs kom den stora byggruschen först under sextiotalet då tex Domus och Bengtssons betongbyggnader kom till i centrala stan. Men det hände en hel del. Den privata biltrafiken började komma igång. Det fanns till och med fyra raggarbilar i stan i slutet av femtiotalet. Skinnknuttarna var betydligt fler, kanske beroende på regementet, FMCK och överstelöjtnant Stig Hasselrot. Han lockade fram både tjusningen med motorcykelåkande och en god personlig vandel hos Strängnäsknuttarna. Det fanns ingen busåkning genom stan, tex. Mycket utvecklades. I skolans värld hade man just gått igenom chocken av boken Sjövinkel. Kyrkan upplevde Helanderaffären. Milot kom till stan och fördärvade den gamla societetsindelningen. Skulle regementschefen sitta före eller efter de nya generalerna och överstarna? Dessutom asfalterade man Stora Torget och hamlade lindarna där. Hästarna slutade alltmer arbeta. Ölutkörarna skaffade bil. Åkarna i Lastbilcentralen hade gjort det för länge sedan. De häståkare som körde åt kommunen upptäckte att de fick konkurrens med stenkörning, gatsopning, plogning och slagning av gräs. Bil och traktor blev effektivare och billigare. Bara Knutte körde häst fram till pensionen på sjuttiotalet. Men han hade ingen konkurrens eftersom han var ensam i stadsbudskåren. Sjön såg vacker ut, men bedrägligt i början. Reningsverk har inte alltid funnits. Stans kloaker gick rakt ut i sjön. För att bada fick man ta båten till Segerön eller Granliden. Såvida man inte ville bada på egen risk vid Abborrberget. Där kunde man göra simprov över till kloaken vid Västerviken, få provet inskrivet för magistermärke och kanske ligga på epidemin i Eskilstuna för dysenteri ett tag innan märket var klart. Det var tuffa tag under femtiotalet. Under femtiotalet började det hända saker i Strängnäs. Jan Folkegård