Jenny Offill - Böcker

"Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konst närsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom."

"Avd. för grubblerier" är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig. Berättaren i Jenny Offills lyriska, sorgsna och roliga roman är en författare som överrumplades av kärleken i vuxen ålder. Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare har de första årens intensitet ersatts av avstånd. Maken har en affär med en yngre kvinna och nu befinner sig ”hustrun” på en annan plats, undrande och ensam. Avd. för grubblerier är den avsändaradress som makarna brukade använda i sina brev till varandra. Nu grubblar hustrun över vad som har fört dem hit.

Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.

Jenny Offill är författare till "Last Things" (1999) och "Avd. för grubblerier" ("Dept. of Speculation" 2014), som blev utnämnd till en av årets bästa böcker av mer än 20 publikationer, däribland New York Times. Romanen blev hennes internationella genombrott.Hon bor i New York där hon undervisar i skrivande vid Columbiauniversitetet.

”Jenny Offills 'Avd. för grubblerier' liknar ingen bok jag läst. Om jag säger att den är rolig och berörande och sann; att den är lika kompakt och gåtfull som en neutron; att det är en djupt insiktsfull berättelse om kärlek och föräldraskap som åkallar (bland andra) Keats, Kafka, Einstein, ryska kosmonauter och råd till hemmafruar anno 1897, snälla – tror ni mig då och lovar att läsa den?” – MICHAEL CUNNINGHAM - författare till "Timmarna".

”'Avd. för grubblerier' … är extremt originell, intensiv och ljuvlig. Det är den sortens bok som man gång på gång vill läsa upp citat ur för att övertyga sina vänner som inte riktigt har fattat, tills de ger upp och läser den.” – JOHN SELF, GUARDIAN

”En roman som är underbart svårfångad, eftersom den vänder sig åt flera håll på samma gång, och glittrar i olika känslofärger … Den är ofta extremt rolig och ofta smärtsam; innerlig och direkt men också ironiskt sidoblickande … 'Avd. för grubblerier' … har ett djup och en intensitet som lämnar ett starkt avtryck hos läsaren, men det kommer liksom smygande.” – JAMES WOOD, NEW YORKER

”Jenny Offills roman har själ, och en rätt underbar själ som finfördelats i korta, glimrande stycken.”– Malin Ullgren, Dagens Nyheter

”Det är inte lätt att ange genren för ”Avd. för grubblerier” men ett är säkert: det är också en handbok i att leva, en bok att stärkas av, lära av. /…/ omgående hyllades [Avd. för grubblerier] som en litterär bomb [i USA]. Med sin totala oförutsägbarhet och sin unika ton, suveränt återskapad av Alva Dahl, kan den bli det också hos oss. I vår prosakultur där det gått inflation i orden är den som att andas ny och fräsch, ozonrik luft.”– Carl-Johan Malmberg, Svenska Dagbladet

”Det är poetiskt, originellt, sorgligt och mycket roligt.”– Annika Bergson, Damernas värld

”I den skenbara slumpmässigheten så fångar [Jenny Offill] livet. Hon håller i ögonblicken med en sådan utsökt precision att de hela tiden förmedlar mycket mer än vad man först kan tro. ’Dessa diktspillror som fastnat som kardborrar i henne’ skriver hon på ett ställe. Antagligen utan att inse att hon är i färd med att göra detsamma, att hon nu lämnar läsaren med stunder som stannar.”– Anneli Dufva, SR Kulturnytt

”En intelligent, excentrisk och skarp bok: tänk Lena Andersson och öka temperaturen några grader. Tankarna presenteras med en halsbrytande finess. /…/ Offills bok är skriven i korta stycken. Den är ofta bitsk, dråplig, och lika underbart självironisk som Woody Allen, när han senast var rolig (för typ 35 år sedan).”– Björn Kohlström, Jönköpings-Posten”Insiktsfullt och intensivt om kärlek både till en partner och till ett barn. Och hur lätt det är att det egna jaget bli den minst viktiga personen i den grupp individer som kallas familj. /…/ låter det sorgligt och hopplöst? Det är det, men också väldigt roligt, berörande och smart.”– Cecilia Ekebjär, Östersunds-Posten

”En njutning från första till sista sidan. Koncentrerad, snabbläst men oerhört innehållsrik är denna ovanliga, poetiska roman om ett äktenskap.”– Cecilia Alstermark, Kommunalarbetaren

”[Offill] lyckas få läsaren att ana det storslagna i vardagen, hur ett ljus sipprar ur det som till förstone kan tyckas vara mörker, tristess och långsamt eroderande livsdrömmar.”– Fredrik Borneskans, Södermanlands Nyheter

Originalets titel: "Dept. of Speculation"Översättning: Alva Dahl

Det är den sortens bok som man gång på gång vill läsa upp citat ur för att övertyga sina vänner som inte riktigt har fattat, tills de ger upp och läser den.

Lizzie Benson slid into her job as a librarian without a traditional degree. But this gives her a vantage point from which to practice her other calling: she is a fake shrink. For years she has tended to her God-haunted mother and her recovering addict brother. They have both stabilized for the moment, but Lizzie has little chance to spend her new free time with husband and son before her old mentor, Sylvia Liller, makes a proposal. Sylvia has become famous for her prescient podcast, Hell and High Water, and wants to hire Lizzie to answer the mail she receives: from left-wingers worried about climate change and right-wingers worried about the decline of western civilization. As Lizzie dives into this polarized world, she begins to wonder what it means to keep tending your own garden once you’ve seen the flames beyond its walls. When her brother becomes a father and Sylvia a recluse, Lizzie is forced to address the limits of her own experience—but still she tries to save everyone, using everything she’s learned about empathy and despair, conscience and collusion, from her years of wandering the library stacks . . . And all the while the voices of the city keep floating in—funny, disturbing, and increasingly mad.

”Offill skriver intelligent och ironisk prosa, så smart att den nästan glänser.”Bernur

”…vad också Väder handlar om: betydelsen av en tillit till världen i all dess oförutsägbarhet, en tillit till den - mitt i kaos? Och låt mig ge det högsta betyg jag nog kan ge till en bok just nu: Väder är en underbar vägvisare till en sådan tillit, särskilt när livet är som mest svårhanterligt.”Svenska Dagbladet

”Det är sådana one-liners som gör att Lizzie kommer nära, som i ett verkligt samtal, hon har ett slösaktigt hjärta och hon är inte försiktig med det. Så är det också med Väder, den är kort men så frikostig med skarpa och roliga iakttagelser som sammantagna lyckas skapa en helhetsbild av det moderna livets alla anledningar till oro, allt det vi försöker hålla i schack genom att leva bäst vi kan i vardagen. ”SVT Nyheter

”Ingen skriver om skärningspunkten mellan kärlek och existentiell förtvivlan som Jenny Offill.” Jia Tolentino

”Om du ännu inte har upptäckt Offills sublima blandning av humor, värme och existentiell förtvivlan finns det inget bättre ställe att börja än hennes nya roman.”Mail on Sunday

Lizzie Benson arbetar som bibliotekarie, men har egentligen en andra kallelse: som själavårdare. Åt besökarna på biblioteket och som stöd åt både sin mor och framförallt sin bror, som kämpat med drogberoende. För ögonblicket är tillvaron stabil, men så hör hennes gamla mentor, Sylvia Liller, av sig med ett förslag. Sylvia har blivit känd för sin podcast, Hell and High Water, och vill anställa Lizzie för att svara på hennes mejl. Alla som hör av sig är antingen knäppa eller deprimerade, säger hon. De som är oroliga för klimatförändringarna och de allt fler evangelikala som oroas över den västerländska civilisationens förfall. Allt eftersom Lizzie dras in i denna polariserade värld börjar hon undra vad det innebär att sköta sin egen trädgård när man har sett flammorna bortom dess staket. När hennes bror blir far och Sylvia isolerar sig tvingas Lizzie att erkänna gränserna för vad hon kan göra för att hjälpa andra. Och om hon inte kan rädda andra, vad eller vem kan då rädda henne?