Jerry Ramnitz – författare

Den Röda Kackerlackan var så stor, att den var som en individ, som satt och stirrade på mig, när jag hade släpat mig upp mitt i natten och satt och plirade i det obarmhärtiga ljuset från den ensamma glödlampan i sin sladd i taket. I detta badrum med spruckna golv, flagnande ljusgröna väggar och tak, som sett bättre dagar. Den liksom fixerade mig med blicken. Tänker den anfalla? Hur förhåller man sig till en så här stor insekt – och vad gör man när man sitter dubbelvikt och helt skyddslös utan tillhyggen. Man åker till tropiska länder och tror man ska möta tigrar, elefanter och jätteormar, men får lära sig att umgås med högljudda grodor, genomskinliga ödlor som springer på väggar och tak, skydda sig mot blodiglar och otrevliga insekter.

Den Röda Kackerlackan var så stor, att den var som en individ, som satt och stirrade på mig, när jag hade släpat mig upp mitt i natten och satt och plirade i det obarmhärtiga ljuset från den ensamma glödlampan i sin sladd i taket. I detta badrum med spruckna golv, fl agnande ljusgröna väggar och tak, som sett bättre dagar.

Den liksom fi xerade mig med blicken. Tänker den anfalla? Hur förhåller man sig till en så här stor insekt – och vad gör man när man sitter dubbelvikt och helt skyddslös utan tillhyggen.

Man åker till tropiska länder och tror man ska möta tigrar, elefanter och jätteormar, men får lära sig att umgås med högljudda grodor, genomskinliga ödlor som springer på väggar och tak, skydda sig mot blodiglar och otrevliga insekter.

Den låga östersolen bländar när minibussen kör över Västerbron. Det känns overkligt och nervöst att vara på egen hand och åka hem till något som är välbekant men ändå främmande – min fysiska status är helt förändrad. När jag sluter ögonen känns det som att jag sitter i ett flygplan ovan molnen; på väg någonstans och ingenstans, som att befinna sig vid en ny nollpunkt i livet. På samma sätt som det kändes att komma hem tropikklädd mitt i vintern efter mina långa uppdrag som fältarbetare med Afrikas röda jord på sandalerna.

När jag vilar kan jag när som helst återkalla livet i Yangon och längta till alla vänner och arbetskamrater, och till det varma fuktiga klimatet. Det var en period av förhöjt levande med en mjukhet i själva luften och ett disigt gulgrönt ljus i den frodiga grönskan. Jag längtar till den tropiska nattens alla ljud med palmernas rassel i vinden, de halvvilda hundarnas kör och munkarnas reciterande i gryningen – utsträckt som en snöängel under moskitnätet.

Det är en bok om: HOPP, VÄNSKAP och mycket ENVISHET.