Jessica Kramer – författare

I den svenska översättningen av Kielhofner’s Model of Human Occupation (femte amerikanska upplagan, den andra i svensk översättning), presenteras teori, forskning och tillämpning av modellen i boken. Modellen förklarar hur aktivitet motiveras, inordnas i vardagens livsmönster, utförs och påverkas av aktuell miljökontext samt vad som händer när människan ställs inför svårigheter som sjukdom, skador och annat som leder till problem med att utföra aktiviteter. I boken diskuteras hur arbetsterapi med stöd av modellen kan möjliggöra för människor att engagera sig i aktiviteter som ger mening och tillfredsställelse och som gynnar deras fysiska och emotionella välbefinnande. MOHO är den internationellt mest spridda och använda aktivitetsfokuserade modellen inom arbetsterapi. Boken innehåller rikligt med exempel på hur MOHO kan användas vid personcentrerad arbetsterapi. Modellen grundar sig på omfattande forskning och det finns ett starkt evidensbaserat empiriskt stöd för modellen och dess användning, vilket framkommer i bokens rika referensmaterial. I denna femte upplaga av boken har nya kapitel med tillämpning av modellen inom olika områden tillkommit och miljöns betydelse för görande och aktivitet har utvecklats. Boken vänder sig främst till arbetsterapeuter, studenter och forskare inom arbetsterapi men även till andra som vill fördjupa sig kring människans engagemang och delaktighet i aktivitet.Den engelska originalupplagan är publicerad av Wolters Kluwer.

"Zwischen Socken im BH und zerbrochenen Träumen" ist ein schonungslos offenes, wütendes und zugleich tief verletzliches autobiografisches Manifest über ein Leben am Rand, und das Überleben darin. Jessica Krämer alias alchknd erzählt in roher, poetisch-dreckiger Sprache von ihrer Kindheit als Pflegekind, ihrer Jugend zwischen Heimen, Straße und Knast, ihrer Identität als Transfrau und ihrem Kampf gegen ein System, das nicht für Menschen wie sie gebaut wurde. Zwischen Gewalt, Verwahrlosung, institutioneller Gleichgültigkeit, psychiatrischer Pathologisierung und gesellschaftlicher Ausgrenzung entsteht das Portrait eines Menschen, der nicht Opfer sein will, aber auch nie eine faire Chance bekommen hat. Jessica schreibt über Saufen als Notwehr, Selbstverletzung als einziger Kontrollmechanismus, über das frühe Wissen, "falsch" zu sein im falschen Körper, und über das elende Schauspiel, das man als Transfrau in Deutschland für medizinische Anerkennung auf sich nehmen muss.Dabei ist der Text nicht linear, sondern zersplittert, wie die Erinnerungen selbst: ein einziger Schrei, ein melancholischer Beat aus Trauma, Wut, Zynismus und der verzweifelten Suche nach Würde.