Joakim Forsberg – författare

Den första novellen i Joakim Forsbergs novellsamling heter "Love är noll" och handlar om ett ungt par som spelar tennis medan en jättekris seglar upp i deras förhållande. De spelar utan boll, och lika hjälplöst slår deras repliker i luften mellan dem; de är utan ord och utan kontakt.Resten av novellerna skruvas åt i en allt mörkare ton, med en humor som drar åt det absurda. Titeln på novellsamlingen är symtomatisk på flera sätt. Som läsare känner man en osäkerhet kring vem som egentligen berättar, samtidigt som igenkänningsfaktorn är hög, för dialoger, tankar och människors fantasier verkar otäckt exakt avlyssnade. Men handlingen är svår att beskriva i de här novellerna; de glider liksom undan och iväg, och under alltihopa anas ett ogripbart hot. I en av dem har en medelålders lärare bestämt sig för att sluta röka, men vad händer? Detta vardagliga beslut verkar locka fram en destruktiv sida hos honom och snart bär det fullständigt åt skogen.Joakim Forsberg har bland annat givit ut två uppmärksammade romaner, Hur långt är det till Hollywood? och Det börjar ännu tidigare. Den ni söker är inte här publicerades första gången 2001.

"I brevet började jag erinra mig mitt liv och dess mönster. Och i hopp om att finna mening och en början öppnade jag mina portar på vid gavel och lät livet komma rasslande emot mig i en lång kedja av tänkbara inledningar; färgsprakande, elaka, komiska, overklig, krassa. Som kärleksfulla skrönor och onda sagor. Porträtt och bilder framkallade varandra, började röra sig tills jag kunde känna dem med kroppen, mot huden och i hjärtat. Jag föll genom en spiral av erfarenheter, för att till sist landa på botten av ett hål, på en gård, i en sandlåda i Kiruna. Härifrån, tänkte jag, börjar min mödosamma klättring tillbaka till punkten för mitt livs början."

Joakim Forsberg har bland annat varit elev på Biskops Arnö och debuterade med romanen Hur långt är det till Hollywood? 1995, och har sedan dess kommit ut med flera kritikerrosade romaner. Det börjar ännu tidigare publicerades första gången 1997.

– Svanar är trogna hela livet, sa Banjo plötsligt. Och om den ena dör lever den andra ensam. Vad säger du om det? Kan det vara något?

– Kan vara, svarade Julian.

– Eller också inte, sa Banjo.

– Eller också, sa Julian. Vet du nåt mer om svanar?

– Jag vet att de är trogna, sa Banjo. Kanske är vi som svanar innerst inne, från början. Det är kanske därför det aldrig känns riktigt bra att vara med nån som man inte känner hundra för.

Julian funderade.

– Fan vet, sa han. Du kanske har rätt. Kanske är vi svanfolk egentligen, innerst inne.

– Eller också inte, sa Banjo.

Hur vet man att man verkligen är kär, hur rädd ska man vara för aids, och varför är ärligheten så svår, både för en själv och andra? Det är sådant som Julian och hans vänner pratar om, medan de lever på kas, sitter på caféer och drar omkring i stan. Joakim Forsberg berättar på ett ömsint och lekfullt sätt om allvar och kärlek och ger en alldeles färsk bild av hur det är att vara ung i Stockholm idag.

Hur långt är det till Hollywood? publicerades första gången 1995.

Joakim Forsbergs nya roman är ett överraskande genrebyte av en författare som hittills gjort sig känd som skildrare av en ung generation och dess problem. Både i sin prosa och sin dramatik har han visat en suverän känsla för samtidens tonfall, stämningar och underströmmar. Men han har alltid, berättar han, haft ett särskilt intresse för det förra sekelskiftet och dess litteratur, och det ger en bakgrund till hans förmåga att här ha hittat ett språk som känns så levande och rätt i tonen.     För nu har han tagit sig an ett autentiskt brottsfall från 1900-talets början: det handlar om Johan Alfred Andersson Ander, före detta kypare, som den 23 november 1910 halshöggs på Långholmen i Stockholm. Det kom att bli den sista avrättningen i Sverige, och den första och enda gången som en från Frankrike införskaffad fallbila, en giljotin, användes. Ander dömdes för ett brutalt rånmord på en kassörska på ett växelkontor i januari samma år, men erkände aldrig brottet. Hans baneman blev skarprättaren Anders Gustaf Dalman, som också hade varit Yngsjömörderskans bödel.     Joakim Forsberg inleder sin berättelse med en bearbetad dåtida beskrivning av händelsen, nämligen åklagarens redovisning av brottsutredningen. Den är spännande som en kriminalhistoria, bland annat på grund av de förbryllande inslagen vad gäller Anders irrationella beteende efter det påstådda mordet. Den blir också en målande och detaljerad skildring av 1910-talets Stockholm, av dess gator, hotell, krogar och kaféer.     Därefter ger författaren ordet åt de två män som kvällen den 22 november har anledning att samla sig; fången i sin cell som nästa dag ska dö, och skarprättaren som ska döda. Monologerna växer ut till intensivt livfulla berättelser om deras liv och misslyckanden – tragiska, upprörande och bitvis komiska. Och samtidigt beskriver de en tidsanda, där rationalism, humanism och religion bryts mot varandra.     Anders utgjutelse osar av protest mot samhällets hyckleri; det är en grimaserande urladdning som kan påminna om Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål i sina kast mellan hånfullhet och självförakt. Dalman i sin tur försöker hålla tvivlet stången i sitt känslofulla försvar för sin otacksamma uppgift, men blir nästan sjuk av de tankar och minnen som plågar honom denna oroliga kväll och natt. De bådas vittnesbörd om brott och straff skickar sina obekväma frågor rakt in i vår egen tid.