"Är det ett krig som dragit fram", undrar skådespelaren Johan Hedenberg i sin självbiografiska Lill-Tarzan å jag - En berättelse från världens bästa land. Han är 50 år och har precis fått veta att 28 av hans barndomskamrater från uppväxtens Grimsta och Vällingby idag är döda. Många dog vid unga år.Johan berättar öppenhjärtigt om uppväxten i 1960-talets mönsterförort och växlar därifrån till bilder från 1980-, 90-, 00-tal och nutid där vi lär känna Johan under olika faser av hans liv. Hans egen framgång står i bjärt kontrast till uppväxtvännernas undergång. Men med värme och inte sällan självironi och humor återger han möten med vännerna från uppväxten - på Svartsjöanstalten där Johan under några år arbetar som plit och vännerna sitter inne, i Kungsträdgården på väg till Café Opera för att fira framgången på Dramaten möter han missbrukaren Ubbe från barndomen, i en signeringskö på Åhléns möter han Ubbes mamma som berättar att Ubbe dött av en överdos.Berättelsens epicentrum är när Lill-Tarzan och Johan har gjort ett brännbollsslagträ i slöjden som visar sig vara för tungt för dem att använda. De bestämmer sig för att gömma undan slagträet tills de är tillräckligt stora för att använda det. Det har fallit på Lill-Tarzans lott att förvara slagträet. En dag sitter han som vanligt uppe i eken utanför sin lägenhet. Han har perfekt insyn i bostaden där han ser sin pappa sitta vid köksbordet. En man kliver in genom porten och vidare in i lägenheten, där fattar han tag i slagträet och misshandlar pappan till döds. Lill-Tarzan klättrar aldrig mer upp i eken.Kända personer som Kenta, Stoffe och Benny Andersson skymtar också förbi i det svenska folkhemmets flaggskepp Vällingby.Med stor träffsäkerhet och ur barnets perspektiv, där inget egentligen är konstigt eller hemskt, beskriver Johan Hedenberg en uppväxt där våld, alkohol och droger är en naturlig del av vardagen på samma sätt som upptågen och sammanhållningen mellan vännerna är det.
