Johan Kling – författare

Texten är ett förbannat gott hantverk, präglad av filmarens känsla för bildberättande kombinerat med skickligt insugande dramaturgi.

Aftonbladet

Det är en gripande berättelse om en medfödd förlust. Det märks att Kling har varit noggrann med orden.

Dagens Nyheter

”Jag har tagit tag i en sak som jag skjutit framför mig länge. Jag ska hämta något i en stad tio mil från Stockholm, en flyttlåda som står i ett förråd på ett boende i Malmköping. Den innehåller föremål och fotografier har hemmets personal sagt till mig på telefon. Lådan har tillhört min pappa, en skugga och en förrädare.”Johan Klings självbiografiska uppväxtskildring är en osentimental och skoningslös berättelse om en känslomässigt kaotisk barndom präglad av familjehemligheter, svek och kränkningar.

Åttaårige Johan bor med sin ensamstående mamma och halvsystern i Stockholm i början av 70-talet. Familjen lever vad som verkar vara ett behagligt liv i en stor hyresrätt på Östermalm. Men något står inte rätt till. Pojken är djupt disharmonisk, skolan larmar, vill att psykolog kopplas in. I anteckningar från mötet noteras att pojkens mor är elegant men ”defensiv och misstänksam”. För bakom mammans vackra ansiktsdrag och eleganta yttre döljer sig något skrämmande som omgivning inte ser.

Samtidigt plågas pojken av frågor om en pappa som är så frånvarande att han nästan inte finns. Samtalsämnet är förbjudet, allt pojken vet är att fadern vägrar ha kontakt. Han försöker själv lägga pussel. Det blir en livslång uppgift. Sakta växer bilden fram av en gåtfull karaktär: en briljant tecknare, på samma gång enstöring och glassig playboy-typ. Men vad har en modetecknare med svindlande affärer att göra? Hur kommer det sig att pappan bor i Schweiz halva året? Och vad är sant om guldgruvan, galopphästen och sportbilarna? Till sist ska sonen börja förstå de mörka sammanhangen och ana varför pappan vägrat ta sitt ansvar.

I Repris berättar Johan Kling med kall saklighet och svidande uppriktighet om ovanliga och bitvis brutala uppväxtomständigheter, utspelade mot en bakgrund av klass, psykologi och 70-talets normförflyttningar.

Det är ett ärligt uppsåt som emellanåt förmedlar en djupgående smärta. Språket genomsyras av en saklig frostighet.

Dala-Demokraten

Historien är väl redovisad, alla led kuggar in i varandra. Och Kling sätter sig också på spel i ovanligt hög grad när han laddar sin analys med så mycket smärta och sorg.

Norrländska Socialdemokraten

En roman man inte vill vara utan.

Ystads Allehanda

Johan Kling skriver med mod och uppriktighet, nyktert och analyserande, utan att beklaga sig - men ibland med en självdistansering.

Gotlands Allehanda

En litterär arvtagare till Hjalmar Söderberg. Repris är djupt berörande.

Falu-Kuriren 

Det är en bitvis plågsamt stark läsning om utsatthet, skildrat med en prosastil som Johan Kling behärskar till fulländning; avklarnad, återhållsam och torrt registrerande.

Barometern

Huvudpersonen i Johan Klings debutroman är inte i ett lyckligt skede av sitt liv. Han är inte eftertraktad i sitt jobb som frilansande TV-producent. Han är osäker på sitt förhållande. Romanen utspelas under en dag, under vilken alla hans tillvaros misslyckanden ska stråla samman. Människor helt utan betydelse är både en bitterljuv kärleksroman och en skarpsynt beskrivning av Stockholms unga mediaelit. En sekelslutsroman för vår egen tid.

En man lever ensam i sin lägenhet. En dag beslutar han sig plötsligt för att inte längre gå till jobbet. Kraven har blivit för höga och han måste samla sina tankar, drabbad av ett gnagande självtvivel. I takt med att han blir allt mer isolerad börjar snart också pengarna tryta. Så en dag får han besked om att en avlägsen släkting dött och att ett stort arv väntar. Äntligen ska han få veta hur det känns att vara rik.Johan Klings debutfilm Darling (2007) valdes till bästa film av Kritikerförbundet. Romandebuten Människor helt utan betydelse (2009) belönades med Borås Tidnings debutantpris och blev en av tio i Stockholms stadsbiblioteks omröstning 2010 om den bästa litterära Stockholmsskildringen.

Texten är ett förbannat gott hantverk, präglad av filmarens känsla för bildberättande kombinerat med skickligt insugande dramaturgi.

Aftonbladet

Det är en gripande berättelse om en medfödd förlust. Det märks att Kling har varit noggrann med orden.

Dagens Nyheter

”Jag har tagit tag i en sak som jag skjutit framför mig länge. Jag ska hämta något i en stad tio mil från Stockholm, en flyttlåda som står i ett förråd på ett boende i Malmköping. Den innehåller föremål och fotografier har hemmets personal sagt till mig på telefon. Lådan har tillhört min pappa, en skugga och en förrädare.”Johan Klings självbiografiska uppväxtskildring är en osentimental och skoningslös berättelse om en känslomässigt kaotisk barndom präglad av familjehemligheter, svek och kränkningar.

Åttaårige Johan bor med sin ensamstående mamma och halvsystern i Stockholm i början av 70-talet. Familjen lever vad som verkar vara ett behagligt liv i en stor hyresrätt på Östermalm. Men något står inte rätt till. Pojken är djupt disharmonisk, skolan larmar, vill att psykolog kopplas in. I anteckningar från mötet noteras att pojkens mor är elegant men ”defensiv och misstänksam”. För bakom mammans vackra ansiktsdrag och eleganta yttre döljer sig något skrämmande som omgivning inte ser.

Samtidigt plågas pojken av frågor om en pappa som är så frånvarande att han nästan inte finns. Samtalsämnet är förbjudet, allt pojken vet är att fadern vägrar ha kontakt. Han försöker själv lägga pussel. Det blir en livslång uppgift. Sakta växer bilden fram av en gåtfull karaktär: en briljant tecknare, på samma gång enstöring och glassig playboy-typ. Men vad har en modetecknare med svindlande affärer att göra? Hur kommer det sig att pappan bor i Schweiz halva året? Och vad är sant om guldgruvan, galopphästen och sportbilarna? Till sist ska sonen börja förstå de mörka sammanhangen och ana varför pappan vägrat ta sitt ansvar.

I Repris berättar Johan Kling med kall saklighet och svidande uppriktighet om ovanliga och bitvis brutala uppväxtomständigheter, utspelade mot en bakgrund av klass, psykologi och 70-talets normförflyttningar.

Det är ett ärligt uppsåt som emellanåt förmedlar en djupgående smärta. Språket genomsyras av en saklig frostighet.

Dala-Demokraten

Historien är väl redovisad, alla led kuggar in i varandra. Och Kling sätter sig också på spel i ovanligt hög grad när han laddar sin analys med så mycket smärta och sorg.

Norrländska Socialdemokraten

En roman man inte vill vara utan.

Ystads Allehanda

Johan Kling skriver med mod och uppriktighet, nyktert och analyserande, utan att beklaga sig - men ibland med en självdistansering.

Gotlands Allehanda

En litterär arvtagare till Hjalmar Söderberg. Repris är djupt berörande.

Falu-Kuriren 

Det är en bitvis plågsamt stark läsning om utsatthet, skildrat med en prosastil som Johan Kling behärskar till fulländning; avklarnad, återhållsam och torrt registrerande.

Barometern

”Med ett iskallt vackert språk tar sig Johan Kling an temat den stora kärleken till barnen. /…/ Det jag tycker mest om hos Johan Klings böcker är avsaknaden av ljus. Att det inte knackar på någon klämkäck person på dörren och allt blir bra. /…/ Det är hardcore noir och jag älskar det.”Expressen

”Johan Kling skriver enormt fascinerande betraktelser över vår tid. Hans nya roman ser ut att tillfoga ytterligare en bit i ett påbörjat litterärt livspussel.”Arbetarbladet

David är författare och har delad vårdnad om sin dotter Fia. Utan att vilja det har han hamnat i en känslomässig dragkamp med Fias mor Marina, där han är den ständige förloraren: hans semestrar och helger med Fia är gråare, hans vardagar likaså, han har inte råd med vare sig kläder eller utflykter, knappt ens med glass. Fia verkar ha allt tråkigare i hans sällskap.

David är livrädd för att förlora kontakten med sin dot­ter, men känner ständigt att han är det sämre alternativet i hennes liv.

Samtidigt dyker en kvinna från förr upp och gör sig påmind, Kajsa, som han inte är förälskad i men nog skulle kunna bli. Om han kunde tillåta sig det.

Johan Kling har väckt kritikernas beundran för sin för­måga att ge vardagligt stillsamma Stockholmsmiljöer en mycket speciell laddning. Lycka skildrar en man mitt i livet som försöker förena kärleken till ett barn med drömmen om att kunna leva nära en annan vuxen igen. Det är ett av existensens stora dramer, kanske osynligt utifrån men helt avgörande för den som lever i det.

”I sin tredje roman fortsätter Johan Kling att undersöka ensamhet och kärlekslängtan./…/ I de delarna av Lycka den lakoniska titeln har med den livsuppgiften att göra, förstås, är Johan Klings roman som vackrast men också plågsammast. I relationen med Fia finns en smärtpunkt som Johan Kling avtäcker med ett språk som aldrig tar till övertoner. Det skapar en spänning och en romankonst som är mycket läsvärd.”Borås Tidning

”I likhet med Johan Klings tidigare berättelser är Lycka ett nedslag, en kort stund på jorden i där vi får slå följe med berättarjaget. En bagatell. Men som sådan biter den sig fast och är nog så angelägen i all sin skenbara enkelhet.”SR Kulturnytt

”Man känner igen Klings hjältar efter tre romaner; de är stukade, ligger lågt och vågar knappt ta plats i sina egna liv. De är i rörelse på stadens gator men det är det urbana landskapet som betyder något, husen, gatorna, ljuset, de gröna oaserna, broarna som hänger där över vattnet, inte den sociala tavla han kliver runt i. Hans huvudpersoner löser sällan de konflikter de hamnar i. I den meningen är de svåra att hantera för en författare; i litterära sammanhang är ju starka konflikter ett oumbärligt bränsle. Men Kling lyckas i stället skapa en sorts äreminne över en människotyp som livet tenderar att misshandla.”Dala-Demokraten

”Med ett iskallt vackert språk tar sig Johan Kling an temat den stora kärleken till barnen. /…/ Det jag tycker mest om hos Johan Klings böcker är avsaknaden av ljus. Att det inte knackar på någon klämkäck person på dörren och allt blir bra. /…/ Det är hardcore noir och jag älskar det.”Expressen

”Johan Kling skriver enormt fascinerande betraktelser över vår tid. Hans nya roman ser ut att tillfoga ytterligare en bit i ett påbörjat litterärt livspussel.”Arbetarbladet

David är författare och har delad vårdnad om sin dotter Fia. Utan att vilja det har han hamnat i en känslomässig dragkamp med Fias mor Marina, där han är den ständige förloraren: hans semestrar och helger med Fia är gråare, hans vardagar likaså, han har inte råd med vare sig kläder eller utflykter, knappt ens med glass. Fia verkar ha allt tråkigare i hans sällskap.

David är livrädd för att förlora kontakten med sin dot­ter, men känner ständigt att han är det sämre alternativet i hennes liv.

Samtidigt dyker en kvinna från förr upp och gör sig påmind, Kajsa, som han inte är förälskad i men nog skulle kunna bli. Om han kunde tillåta sig det.

Johan Kling har väckt kritikernas beundran för sin för­måga att ge vardagligt stillsamma Stockholmsmiljöer en mycket speciell laddning. Lycka skildrar en man mitt i livet som försöker förena kärleken till ett barn med drömmen om att kunna leva nära en annan vuxen igen. Det är ett av existensens stora dramer, kanske osynligt utifrån men helt avgörande för den som lever i det.

”I sin tredje roman fortsätter Johan Kling att undersöka ensamhet och kärlekslängtan./…/ I de delarna av Lycka den lakoniska titeln har med den livsuppgiften att göra, förstås, är Johan Klings roman som vackrast men också plågsammast. I relationen med Fia finns en smärtpunkt som Johan Kling avtäcker med ett språk som aldrig tar till övertoner. Det skapar en spänning och en romankonst som är mycket läsvärd.”Borås Tidning

”I likhet med Johan Klings tidigare berättelser är Lycka ett nedslag, en kort stund på jorden i där vi får slå följe med berättarjaget. En bagatell. Men som sådan biter den sig fast och är nog så angelägen i all sin skenbara enkelhet.”SR Kulturnytt

”Man känner igen Klings hjältar efter tre romaner; de är stukade, ligger lågt och vågar knappt ta plats i sina egna liv. De är i rörelse på stadens gator men det är det urbana landskapet som betyder något, husen, gatorna, ljuset, de gröna oaserna, broarna som hänger där över vattnet, inte den sociala tavla han kliver runt i. Hans huvudpersoner löser sällan de konflikter de hamnar i. I den meningen är de svåra att hantera för en författare; i litterära sammanhang är ju starka konflikter ett oumbärligt bränsle. Men Kling lyckas i stället skapa en sorts äreminne över en människotyp som livet tenderar att misshandla.”Dala-Demokraten