Johan Thyberg – författare

Detta är i första hand en fotobok och en tillbakablick på ett flertal av de utskärgårdar som beskrivits i tidigare böcker. Före varje nytt avsnitt ges en kort beskrivning i text av den aktuella arkipelagen och dess hemhörighet. Berättelsen börjar vid Bullerön i Nämdöskärgårdens Nationalpark och fortsätter därefter söderut till Långviksskär, också det en del i nationalparken. Längre ner i Stockholms yttre skärgård görs bersök vid Biskopsön, Norsten och Huvudskär. Ett hopp görs sedan till Hankskären och den tidigare fyrön Lilla Alen i Arkösunds skärgård i norra Östergötland. Efter ett stopp på Stora Blacken i havet utanför den gamla lotsön Arkö går resan vidare till de “uddar” i form av mindre öar och skär längst ut mot öppet hav som hemmanen på Aspöja, Stora Kallsö och Missjö i Sankt Anna skärgård förfogar. Förutom sin naturskönhet har dessa förr uppfyllt en viktig funktion för säsongsfiske av strömming och torsk samt för jakt av sjöfågel och säl. Slutligen nås Gryts skärgård där besök bland annat görs på: Vatingarna, tillhörande hemmanen på Gräsmarö; Själhällarna, där Harstenaborna förr jagade säl genom klubbning; Lökskären, ett gammalt häradsfiske tillhörande Kråkmarö; Häradskär, en gammal lots- och fyrplats söder om Fångö; och slutligen Björkskär, en gång i tiden kallad den fattigaste byn i Gryt.

I denna bok skildras kustfarleden genom Östergötland och dess historia. Särskilt intresse ägnas åt fyrarna och deras tillkomst. Uppmärksamhet riktas även mot de två havsfyrar som finns utefter denna kustdel (Sandsänkan och Norra Fällbådan) samt vissa gamla kummel som ligger vid sidan av dagens huvudfarled (Gubbö, Missjö och Marö kupa). Därutöver sätts fokus också på viktigare platser utefter far-leden, till exempel sådana där det historiskt sett funnits lots-, fyr- eller tullplatser. Resan börjar i söder vid Torrö Stickskär i Tjusts skärgård och går sedan norröver för att avslutas vid Marö i Arkösunds skärgård före överfarten av Bråviken upp mot Södermanlands skärgård. Utöver besök – främst under somrarna 2017, 2018 och 2020 - med fotografering vid fyrar och andra platser utefter farleden har källmaterial hämtats från Lotsstyrelsens arkiv vid Riksarkivet, Landsarkivet i Vadstena, Sjöfartsverkets arkiv i Norrköping, Lantmäteriets historiska kartor och arkiv, samt böcker och andra skrifter citerade i texten. En viktig kunskapskälla är även Fyrwiki – Svenska Fyrsällskapets Lexikon på Internet (https://fyr.org/wiki/index.php/Huvudsida). Information därifrån återges enligt licensen Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0). En mängd information har vidare hämtats från Wikipedia (wikipedia.org).

En beskrivning i text och bild av ögruppen Långviksskärs historia, människor och natur.

I den ovan citerade DN-artikeln, som var skriven av journalisten Per Snaprud, nämndes i och för sig inte namnet på den utpekade överläkaren. I texten gavs dock sådana uppgifter att vem som helst lätt skulle kunna identifiera honom, till exempel via offentliga myndighetsarkiv. Självklart fanns det också på KI och på det sjukhus där han arbetade många som visste vem han var och ryktesspridningen kom snabbt igång. I artikeln citerades flitigt Jan Carlstedt-Duke, dekanus vid Karolinska Institutet, och Kerstin Uvnäs Moberg, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) samt kollega och affärspartner till den utpekade professorn. Också denne senare hade blivit uppringd av Snaprud men avböjt att uttala sig per telefon innan utredningen var slutförd. I Sverige liksom i andra länder finns en konsensus om att ingen ska dömas ohörd och att ingen ska dömas bara på misstankar. Inom rättssystemet är beviskraven likaledes högt ställda och man brukar hänvisa till det latinska talesättet in dubio pro reo (vid tvivel, till fördel för den tilltalade). Även om principen inte finns bokstavligen inskriven i rättegångsbalken har det genom praxis blivit en grundregel att ingen ska dömas om det inte kan ställas utom allt rimligt tvivel att han eller hon är skyldig. Varför valde då KI, VR och DN att gå ut och ge offentlighet åt misstankar mot två enskilda personer som ännu inte hade fått möjlighet att försvara sig? Den oberoende utredning som KI ville få gjord var ju inte ens påbörjad. Vilket var det allmänintresse som motiverade att ännu inte utredda misstankar med upprinnelse i en affärskonflikt mellan två forskare basunerades ut i landets största morgontidning?

Under de senaste 20-30 åren har en ökande kommersialisering skett inom den akademiska forskningen världen över. I boken, Forskning till Salu redogörs för hur denna utveckling sett ut i vårt land. Som utgångspunkt tas Karolinska Institutet (KI), Sveriges högst rankade och enda helt medicinska universitet. Att KI valts ut som exempel beror även på att det, inte minst genom sin tidigare rektor (och regeringens vetenskaplige rådgivare), Hans Wigzell, har varit den institution som gått i täten för de förändringar som skett. Utöver att ge en rad exempel på hur den tilltagande orienteringen mot kommersiell nytta sett ut så tar boken upp diskussionen om vad detta betyder för sådant som: o forskningens frihet, av tradition en starkt drivande kraft för nya upptäckter som på sikt kan leda till industriell applikation och förändring av människors liv o risken att ökad sekretess och svårtillgänglighet ersätter öppenhet och snabb spridning av forsknings resultat o risken att forskningen styrs av snäva ekonomiska intressen snarare än av samhällets behov o risken att allmänna medel på ett icke avsett sätt används för att stödja privata vinstintressen o tillgången på oberoende experter som kan bedöma industrins produkter. Diskussionen om dessa frågor och införandet av åtgärder som skall garantera det allmännas intresse i den skattefinansierade universitetsforskningen har varit betydligt mer aktiv i till exempel USA än i Sverige. Författaren, Johan Thyberg, är professor i cell- och molekylärbiologi vid KI men sedan ett par år tjänstledig. Han ägnar sig numera åt att studera universitets/näringslivsfrågor. Under våren publicerade han en bok om en uppmärksammad utredning vid KI och Vetenskapsrådet rörande misstänkt oredlighet inom forskning (Forskningsfusk eller Rättsövergrepp gml@gml.se).

1 Introduction The large Swedish daily newspaper Dagens Nyheter (DN) on April 22 2004 reported that a chief physician is suspected for serious fraud an earlier professor at Karolinska Institutet is accused of having falsified re-search results [1]. The background was that the largest medical uni-versity in Sweden, Karolinska Institutet (KI), had written a few weeks earlier to the Swedish Research Council and asked them for help to investigate what was called possible deviations from good scientific prac-tice. This request concerned the chief physician and professor re-ferred to in the DN article and one of his earlier doctoral students. Journalists had found out about the case and contacted KIs newly appointed President, Harriet Wallberg-Henriksson, to receive further information. The same day as DN published the news about research misconduct at KI in big headlines, its President confirmed the matter in a press release. That afternoon the message was spread over the country via the news agency Tidningarnas Telegrambyrå (TT). It was there announced that a large number of serious suspicions were di-rected against the professor and his earlier student. However, accord-ing to the final sentence, KI itself found it difficult to make a neutral investigation of the charges that had been raised and therefore had asked for assistance from the Ethical Committee at the Research Council [2]. Nothing was said in the press release about the fact that the person who had raised the charges was a colleague and business partner of the professor. This was revealed the next day, April 23, in another notice originating from the Swedish News Agency TT and published in, among others, the daily newspaper Svenska Dagbladet [3]. There one could read the following: A representative of the labour union means that deep personal conflicts flavoured with false accusations and broken promises have led to the situation at KI where two former employees have become ac-cused for scientific fraud. At hand was thus a conflict between two persons and suspicions that KI wanted help from the Research Council to examine.

Han sade vidare att ”Bactiguard kan fungera som en förebild för många svenska entreprenörer som vill hjälpa till att skapa en bättre vård för människor över hela världen”. I sanning inget dåligt betyg. Juryns motivering var att ”Bactiguard har under året med stor framgång, nytänkande och kreativitet på ett målinriktat sätt utvecklat sina exportmöjligheter på många nya marknader”. I kommunikén presenterades företaget på detta sätt: ”Bactiguard erbjuder världsledande lösningar för att förhindra sjukhusinfektioner - den fjärde största dödsorsaken i västvärlden. Genom att använda Bactiguards teknik kan man minska hälso och sjukvårdskostnader, minska användningen av antibiotika och rädda liv. Bactiguards teknik består av en ytterst tunn beläggning av ädelmetall, med antimikrobiella och biokompatibla egenskaper som kan användas på alla typer av medicintekniska produkter”. Hade de inblandade vetenskaplig täckning för dessa långtgående uttalanden eller rörde det sig bara om ett PR-jippo? Johan Thyberg: Professor emeritus i cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm. Tidigare publicerat böckerna: Forskningsfusk eller Rättsövergrepp (2009) Scientific Fraud or Legal Scandal (2011) Forskning till Salu (2010)

According to the press release published jointly next day by Swecare and Bactiguard the Minister congratulated to the prize and pointed out that the company ”based on an excellent business idea had managed to take advantage of the possibilities given by new markets in a superior manner”. He further said: ”Bactiguard can function as a model for many Swedish entrepreneurs that want to assist in the creation of a better health care for people all around the world”. Truly no bad mark. The motivation of the jury was that ”Bactiguard during the last year has developed its export possibilities on many new markets with great success, new thinking, and creativity”. In the communiqué the company was presented in the following way: ”Bactiguard offers worldleading solutions for the prevention of hospital infections – the fourth largest cause of death in the western world. The use of Bactiguard’s technology can reduce the costs of health and hospital care, decrease the use of antibiotics, and save lives. The product of Bactiguard is an extremely thin coating of precious metals with antimicrobial and biocompatible properties, possible to apply on all types of technical products used in medicine”. Did those involved have any scientific basis for these farreaching statements or was it all just a publicity stunt? Johan Thyberg: Professor emeritus in cell and molecular biology at Karolinska Institutet in Stockholm Have earlier published the books: Forskningsfusk eller Rättsövergrepp (2009) Scientific Fraud or Legal Scandal (2011) Forskning till Salu (2010) (Research for Sale)