Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida.

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen.Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet balanserar på skaren – vad händer då man sätter ner foten?

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

”Vi har en plan. Vi ska genomföra den. Det är inget mindre än ett mirakel”, skriver den tjugosexåriga Johanna i början av DAGBOK 1996-2002. Planen handlar om det gemensamma liv som ska byggas tillsammans med konstnären X. Medan genomförandet pågår registreras tankarna om kärlek, barn, resor, arbete och sex - också de näst intill förbjudna känslorna - i dagboken. Om det inte rentav är där livsprojektet formuleras, tar form och regisseras: ”Vid skrivbordet mitt på dagen säger jag det högt: ’Vi, oss, vi, oss! Stort, litet, vackert, skönt, roligt, mycket! Jag och X och allt vi kan göra, vad vi är och vad vi har och vad vi gör och kan vara.’”

Johanna Ekström, född 1970, utkom senast med den uppmärksammade Om man håller sig i solen, där hon berättade om sin uppväxt i en känd kulturfamilj. Dagboken utgör en naturlig fortsättning på den boken. Här har Johanna hunnit bli några och tjugo. Hon har kommit ut med sin tredje diktsamling och arbetar hårt för att etablera sig som författare och konstnär. Hon har begåvningen, kontakterna och de materiella förutsättningarna. Samtidigt skaver oron och tvivlet mot den lyckosamma ytan.

De anteckningar som Johanna Ekström gjorde under renskrivningen av sina dagböcker löper som en parallell berättelse genom texten: den om en tjugo år äldre författares blick på sitt eget yngre jag.

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen. Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig.

”Jag ser upp från skrivboken och tror att en katastrof just inträffat, inträffar, snart kommer att inträffa.” Johanna Ekströms anteckningsböcker från åren 2019 till 2022 är en plats där tankar prövas, där skrivandet blir kropp och läsandet liv, där kärlek och kärlekssorg formuleras, där drömmarna vidgar en tillvaro som krymper av pandemin och cancerdiagnosen. Gles snö faller utanför sovrummet, en skata slår sig ner på taket mittemot, dottern sjunger Lalehs ”En stund på jorden”.

”Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” innehåller ett urval texter ur Johanna Ekströms efterlämnade anteckningar, tillsammans med vännen Sigrid Rausings reflektioner. Det är en tankebok i skuggan av döden. Ett sorgearbete. Ett avbrutet samtal som fortsätter.

”Jag ser upp från skrivboken och tror att en katastrof just inträffat, inträffar, snart kommer att inträffa.” Johanna Ekströms anteckningsböcker från åren 2019 till 2022 är en plats där tankar prövas, där skrivandet blir kropp och läsandet liv, där kärlek och kärlekssorg formuleras, där drömmarna vidgar en tillvaro som krymper av pandemin och cancerdiagnosen. Gles snö faller utanför sovrummet, en skata slår sig ner på taket mittemot, dottern sjunger Lalehs ”En stund på jorden”.

”Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” innehåller ett urval texter ur Johanna Ekströms efterlämnade anteckningar, tillsammans med vännen Sigrid Rausings reflektioner. Det är en tankebok i skuggan av döden. Ett sorgearbete. Ett avbrutet samtal som fortsätter.

Hanna lämnar utan förklaring sin man sedan nio år tillbaka och flyttar in hos väninnan Alice i London. Där möter hon den unge fransmannen André och blir förälskad. De har en kort affär, men för Hanna blir mötet till en erotisk besatthet, ett febrigt begär. Hon projicerar alla sina förhoppningar på honom, och all den sorg hon känner inför sitt uppbrutna äktenskap. André är bara stundtals närvarande, han dricker för mycket, talar sällan och stötvis. Han dyker upp och försvinner och uppstår igen. För Hanna är han mest närvarande i sin frånvaro.

Alice genomskådar Hanna men kan inte påverka hennes val, och Hanna distanserar sig alltmer. När André plötsligt försvinner flyttar Hanna, för att invänta hans återkomst, in i den lägenhet han delar med sin morfar. Och det är här Hanna får tid att se tillbaka på sitt äktenskap och sitt liv.

Avskedsstafetten är en vacker och starkt berörande berättelse om sorg och saknad, om besatthet och begär, om att till slut hitta friheten i ett rum som är ens eget.

Johanna Ekström, född 1970, har utkommit med diktsamlingar, romaner och en novellsamling. Avskedsstafetten från 2004 var hennes första roman.

Catrin botar sin ensamhet med hjälp av vin och fantasier om att kyparen på hennes kvarterskrog älskar bara henne. En tonårstjej leker vuxen med sin pojkvän men blir sedd först av en man som dör i en flygolycka. En kvinna blir tillslut så fylld av ord att hon inte längre kan hålla sig upprätt. Hon måste krypa längs golvet i sin lägenhet. Novellerna i Titta, hon kryper har samtliga en kvinna i huvudrollen. Johanna Ekström beskriver en tillvaro där mänskliga relationer balanserar på en skör gräns mellan ljus och mörker. På ena sidan är saker vad de synes vara, människor gör sig förstådda, känslor kan benämnas med rätt sorts ord. På den andra sidan öppnas oväntade schakt av ensamhet. Marken blir farlig att beträda. I varje möte riskerar man att bli förrådd. I varje begynnelse finns början till ett slut. Och döden lurar mitt i solens sken. Med sitt poetiska och exakta språk målar Johanna Ekström upp det kärleksfulla och ömsinta i människors möten lika träffsäkert som det obehagliga, det våldsamma och det besatta.Johanna Ekström, född 1970, har publicerat diktsamlingar, novellsamlingar och romanen Avskedsstafetten. Hon är även verksam som konstnär.

”En granne körde oss till akuten. Men sen, på kvällen när jag berättade för Raymond. Han stod inte ut. Han slog sönder ytterdörren, sen slog han sönder utemöblerna, dängde grillen i uthusväggen. Jag hade inte sett honom så på länge. Jag trodde kanske att det hade gått över för honom. Men det var som om han brann med henne. Och jag fanns inte där för honom. Och plötsligt kändes det som om jag inte funnits där för henne heller. Som om det var jag som tänt eld på vår flicka.”

I elva noveller skriver Johanna Ekström med psykologisk träffsäkerhet om laddade vardagssituationer ur olika personers vitt skilda perspektiv. Hon utforskar sprickorna mellan dröm och verklighet, tystnaden och glappen mellan orden ; skillnaden mellan den man är och den man skulle vilja vara.

Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida.

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen.Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet balanserar på skaren – vad händer då man sätter ner foten?

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

”Vi har en plan. Vi ska genomföra den. Det är inget mindre än ett mirakel”, skriver den tjugosexåriga Johanna i början av DAGBOK 1996-2002. Planen handlar om det gemensamma liv som ska byggas tillsammans med konstnären X. Medan genomförandet pågår registreras tankarna om kärlek, barn, resor, arbete och sex - också de näst intill förbjudna känslorna - i dagboken. Om det inte rentav är där livsprojektet formuleras, tar form och regisseras: ”Vid skrivbordet mitt på dagen säger jag det högt: ’Vi, oss, vi, oss! Stort, litet, vackert, skönt, roligt, mycket! Jag och X och allt vi kan göra, vad vi är och vad vi har och vad vi gör och kan vara.’”

Johanna Ekström, född 1970, utkom senast med den uppmärksammade Om man håller sig i solen, där hon berättade om sin uppväxt i en känd kulturfamilj. Dagboken utgör en naturlig fortsättning på den boken. Här har Johanna hunnit bli några och tjugo. Hon har kommit ut med sin tredje diktsamling och arbetar hårt för att etablera sig som författare och konstnär. Hon har begåvningen, kontakterna och de materiella förutsättningarna. Samtidigt skaver oron och tvivlet mot den lyckosamma ytan.

De anteckningar som Johanna Ekström gjorde under renskrivningen av sina dagböcker löper som en parallell berättelse genom texten: den om en tjugo år äldre författares blick på sitt eget yngre jag.

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen. Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig.

”Jag ser upp från skrivboken och tror att en katastrof just inträffat, inträffar, snart kommer att inträffa.” Johanna Ekströms anteckningsböcker från åren 2019 till 2022 är en plats där tankar prövas, där skrivandet blir kropp och läsandet liv, där kärlek och kärlekssorg formuleras, där drömmarna vidgar en tillvaro som krymper av pandemin och cancerdiagnosen. Gles snö faller utanför sovrummet, en skata slår sig ner på taket mittemot, dottern sjunger Lalehs ”En stund på jorden”.

”Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” innehåller ett urval texter ur Johanna Ekströms efterlämnade anteckningar, tillsammans med vännen Sigrid Rausings reflektioner. Det är en tankebok i skuggan av döden. Ett sorgearbete. Ett avbrutet samtal som fortsätter.

”Jag ser upp från skrivboken och tror att en katastrof just inträffat, inträffar, snart kommer att inträffa.” Johanna Ekströms anteckningsböcker från åren 2019 till 2022 är en plats där tankar prövas, där skrivandet blir kropp och läsandet liv, där kärlek och kärlekssorg formuleras, där drömmarna vidgar en tillvaro som krymper av pandemin och cancerdiagnosen. Gles snö faller utanför sovrummet, en skata slår sig ner på taket mittemot, dottern sjunger Lalehs ”En stund på jorden”.

”Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” innehåller ett urval texter ur Johanna Ekströms efterlämnade anteckningar, tillsammans med vännen Sigrid Rausings reflektioner. Det är en tankebok i skuggan av döden. Ett sorgearbete. Ett avbrutet samtal som fortsätter.

Hanna lämnar utan förklaring sin man sedan nio år tillbaka och flyttar in hos väninnan Alice i London. Där möter hon den unge fransmannen André och blir förälskad. De har en kort affär, men för Hanna blir mötet till en erotisk besatthet, ett febrigt begär. Hon projicerar alla sina förhoppningar på honom, och all den sorg hon känner inför sitt uppbrutna äktenskap. André är bara stundtals närvarande, han dricker för mycket, talar sällan och stötvis. Han dyker upp och försvinner och uppstår igen. För Hanna är han mest närvarande i sin frånvaro.

Alice genomskådar Hanna men kan inte påverka hennes val, och Hanna distanserar sig alltmer. När André plötsligt försvinner flyttar Hanna, för att invänta hans återkomst, in i den lägenhet han delar med sin morfar. Och det är här Hanna får tid att se tillbaka på sitt äktenskap och sitt liv.

Avskedsstafetten är en vacker och starkt berörande berättelse om sorg och saknad, om besatthet och begär, om att till slut hitta friheten i ett rum som är ens eget.

Johanna Ekström, född 1970, har utkommit med diktsamlingar, romaner och en novellsamling. Avskedsstafetten från 2004 var hennes första roman.

Catrin botar sin ensamhet med hjälp av vin och fantasier om att kyparen på hennes kvarterskrog älskar bara henne. En tonårstjej leker vuxen med sin pojkvän men blir sedd först av en man som dör i en flygolycka. En kvinna blir tillslut så fylld av ord att hon inte längre kan hålla sig upprätt. Hon måste krypa längs golvet i sin lägenhet. Novellerna i Titta, hon kryper har samtliga en kvinna i huvudrollen. Johanna Ekström beskriver en tillvaro där mänskliga relationer balanserar på en skör gräns mellan ljus och mörker. På ena sidan är saker vad de synes vara, människor gör sig förstådda, känslor kan benämnas med rätt sorts ord. På den andra sidan öppnas oväntade schakt av ensamhet. Marken blir farlig att beträda. I varje möte riskerar man att bli förrådd. I varje begynnelse finns början till ett slut. Och döden lurar mitt i solens sken. Med sitt poetiska och exakta språk målar Johanna Ekström upp det kärleksfulla och ömsinta i människors möten lika träffsäkert som det obehagliga, det våldsamma och det besatta.Johanna Ekström, född 1970, har publicerat diktsamlingar, novellsamlingar och romanen Avskedsstafetten. Hon är även verksam som konstnär.

”En granne körde oss till akuten. Men sen, på kvällen när jag berättade för Raymond. Han stod inte ut. Han slog sönder ytterdörren, sen slog han sönder utemöblerna, dängde grillen i uthusväggen. Jag hade inte sett honom så på länge. Jag trodde kanske att det hade gått över för honom. Men det var som om han brann med henne. Och jag fanns inte där för honom. Och plötsligt kändes det som om jag inte funnits där för henne heller. Som om det var jag som tänt eld på vår flicka.”

I elva noveller skriver Johanna Ekström med psykologisk träffsäkerhet om laddade vardagssituationer ur olika personers vitt skilda perspektiv. Hon utforskar sprickorna mellan dröm och verklighet, tystnaden och glappen mellan orden ; skillnaden mellan den man är och den man skulle vilja vara.