Josemaria Escriva – författare

Om vi är trogna Jesus Kristus kommer hans liv att på något sätt upprepas i allas våra liv, såväl i fråga om den inre processen ? helgandet ? som i det yttre uppträdandet (nr 418). Citatet ovan sammanfattar kärnan i Smedjan, en bok bestående av 1055 punkter som tjänar som näring för den betraktande bönen. Som Alvaro del Portillo skriver i förordet vill Smedjan "beledsaga själen på dess helgelses vandring, Från det att den uppfattar den kristna kallelsens ljus tills jordelivet öppnar sig mot evigheten". Smedjan är den sista av tre samlingar av den helige Josemarías korta betraktelser över det kristna livet.

Predikningarna i denna bok omfattar hela det liturgiska året, från Advent till Kristus Konungens högtid. De är fulla av kopplingar mellan de allra vanligaste – och därigenom mänskligaste – strävanden och Guds storhet. På ett fridfullt, opolemiskt sätt är texterna långt ifrån de schizofrena åskådningar som beskriver heligheten som en ostadig balansgång i ett slags dubbelliv, kluvet mellan vardagslivet och det andliga livet. Samtidigt förkastar predikningarna frestelsen att förandliga det mänskliga så att det berövas sin komplexitet, det som monsignore Escrivá kallade frihetens risk. ”Himlen och jorden verkar förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan där de verkligen förenas, när ni på ett heligt sätt lever ert vanliga liv.” [ur förordet]

För bara några år sedan var prelaturen Opus Dei (Guds Verk) praktiskt taget okänd i Sverige, idag är läget ett annat. Tack vare allt från grundarens helgonförklaring den 6 oktober 2002 till bästsäljande romaner har prelaturen de sista åren väckt förvånansvärt stor uppmärksamhet i svensk media och därmed har Opus Dei blivit en välkänd företeelse. Den förmedlade bilden har dock ofta varit ytlig och ibland missvisande. Med denna bok – som är en samling tidningsintervjuer med Josemaría Escrivá gjorda under åren som följde på Andra Vatikankonciliet – erbjuds läsaren en möjlighet att bilda sig en uppfattning om Opus Dei utifrån grundarens egna ord. Intervjuerna spänner över en rad olika ämnen; lekmannens roll i Kyrkan och samhället, Opus Deis framväxt och plats i Kyrkans liv, universitetens roll i det moderna samhället och kvinnans uppdrag i Kyrkan och världen. Boken avslutas med en predikan som Sankt Josemaría höll på Navarras universitets campus 1967 inför en stor skara människor. Den blev i det närmaste en programmatisk förklaring av Opus Deis anda och buskap om att lidelsefullt älska den värld i vilken Gud har satt oss att verka.

När kyrkan går igenom svåra tider är det lätt att tappa modet, drunkna i mänskliga tillkortakommanden och förlora det övernaturliga perspektivet. Att då läsa ”Kärleken till kyrkan” är som läkedom för själen. Den helige Josemaría är uppfylld av kärlek till kyrkan och dess överhuvud och har alltid för ögonen kyrkans övergripande mål: människornas helgelse. I ”Kärleken till kyrkan” behandlas viktiga teman som kyrkans sanna väsen och kyrkans mål. Centrala teman är också prästens respektive lekmännens roller i kyrkan som belyses på ett både tydligt och kärleksfullt sätt. Boken avslutas med den salige Álvaro del Portillos bidrag, där han både formulerar kärnan i den helige Josemarías budskap och vittnar om ett helgon som utgjöt sitt liv för de själar som kom i hans väg och som alltid såg till kyrkans bästa. Som läsare inspireras man att göra ett av helgonets ”valspråk” till sitt eget: tjäna kyrkan som kyrkan vill bli tjänad.

Guds vänner innehåller en förkroppsligad troslära, där teologens djup förenas med den evangeliska klarheten hos en god själasörjare. Escrivás ord är ett samtal med Gud men upphör inte att även vara en innerlig konversation med åhörarna, vars bekymmer och förhoppningar han bemöter.

Att läsa den heliga rosenkransen i det att man betraktar hemligheterna, upprepar bönerna Fader vår och hell dig Maria, lovprisar den heliga Treenigheten och ihärdigt åkallar Guds moder är en oavbruten akt av tro, hopp och kärlek, av tillbedjan och gottgörelse.