Judite Ekman Lindvall – författare

No man is an island, Entire of itself; Every man is a piece of the continent, A part of the main. Så börjar en berömd dikt av den engelske 1600-talsskalden, John Donne. ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” Dessa ord kan sägas karakterisera denna berättelse av och om Judite Ekman. Hon föddes i Kongo Brazzaville, växte upp i Angola och kom så småningom att utvandra till Sverige och Luleå. Ekman beskriver kolonialismen och slaveriet som det värsta brott som begåtts mot mänskligheten, och hon ställer frågan vad det var för civilisation som de vita erövrarna spred, när de med vapenmakt tog afrikanska länder i besittning. Hon frågar sig hur det kommer sig att hon mött så mycket rasistiska fördomar mot svarta människor överallt i världen, även i dagens Sverige. Läsaren får också följa hennes livs historia, en mycket skiftesrik berättelse från den lilla flickan, som skulle fostras till en frihets- kämpe i en angolansk internatskola, till hennes liv i dag i det rika landet Sverige. Afrikanska kulturella sedvänjor krockar ibland med de svenska. Men ”ingen människa är en ö”. Sven Nyberg, Fil dr.

Denna diktsamling är baserad på sanna berättelser om saker som jag har sett, levt, upplevt. Skriver om tankar och funderingar om vår värld och saker som berör mig. Läs det med kärlek och omtanke och öppna dina ögon för vad afrikanska barn och världen går igenom.

-Farmor, du har klippt mitt hår! Och det gillar jag inte.

Denna bok är en samling dikter om krig, sorg, identitet, barndom och mänsklighet. Den rör sig mellan personliga erfarenheter och globala händelser och ger röst åt människor som ofta inte hörs – särskilt barn i krig, mödrar, människor i Afrika och personer som upplevt förlust och diskriminering. Boken inleds med dikter om barn i krigets verklighet, särskilt i Gaza. Dessa texter beskriver hur barn lever med bomber, hunger och rädsla. Dikterna kritiserar också världens tystnad och ställer frågor om ansvar, mänsklighet och moral. Därefter skildras hur mänskligheten försvinner när människor avhumaniseras. Dikterna visar hur krig börjar med ord, hur människor delas upp i "vi och dom", och hur politik och makt kan rättfärdiga våld. Här finns också kritik mot krig, exploatering och globala maktstrukturer. I delen om Afrika lyfter boken kolonialismens historia och dess konsekvenser. Dikterna behandlar Berlinkonferensen, stulna resurser, kulturföremål i museer och hur kontinentens rikedomar har utnyttjats. Samtidigt uttrycks stolthet över Afrika, rötter och identitet. Boken går sedan över till det personliga – moderskap och familj. Här skildras mammans kärlek, oro och uppoffringar. Dikterna beskriver ett hjärta som aldrig slutar slå för sina barn, även i sorg och svårigheter. I delen om barndomens sår berättas om förlust, våld i hemmet, alkoholism och ensamhet. Barndomen framställs som fylld av rädsla och tystnad. Dessa erfarenheter formar identiteten och påverkar livet som vuxen. Identitetsdellen lyfter stolthet över att vara svart, kampen mot att vara osynlig och betydelsen av rötter. Dikterna beskriver hur namn, språk och kultur kan tas ifrån människor, men att identiteten ändå finns kvar. Mot slutet reflekterar boken över liv och död. Den betonar att alla människor delar samma livsväg och att döden förenar oss. Här ställs också frågan varför människor hatar varandra när livet är så kort. Boken avslutas med hopp. Barnen kring elden symboliserar framtiden, drömmar och möjligheten till förändring. Den sista dikten visar att så länge någon fortfarande bryr sig, finns mänskligheten kvar. Sammanfattningsvis är boken en poetisk reflektion över: krig och lidande kolonialism och historia moderskap och kärlek barndomstrauma identitet och stolthet liv, död och mänsklighet hopp om en bättre värld