Svart satir med tvära kast, fortsatta äventyr i den lilla italinska restaurangen. Ingrid & hennes vän mobbas av Svenssons för att de inte är som folk. Misshandelmissbrukaren Mia slår nästan ihjäl sin kille för att han har bläddrat i Strindberg. Bimbon Ulla skaffar chihuahua. Ina-scum fasar över att ha fotograferats av den vite mannen. Och mycket mer.

Fortsatt mobbing av Ingrid & hennes vän från Svensson. Richard vågar inte titta på teve för de är rädda han ska titta på dem. Richard har problem med Mysiga Myran, som försöker tvinga honom ta över hennes dåliga ekonomi. Allt & mycket mer i den lilla italinska restaurangen på Birger Yxkullsgatan 21.

Svenssons fortsatta mobbing tvingar Ingrids vän söka politisk assyl i utlandet. Det är tyngt för nationen, inte minst när skepp kapsejsar. Samförståndets behov av pudlar är stort inte minst i den lilla italinska restaurangen.

I samtidssatiren ’En solig sida – Stockholms ”Eastenders”’ möter vi en motbild till teve4s ’Solsidan’ som driver med förortens mindre välbeställda invånare. Den har med andra ord rakt motsatt vinkling och slår ogenerat nedåt i samhällsordningen. Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ’stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där. Vi lär känna bröderna Assar och Harry, lika olika som dag och natt, och deras mamma och pappa, Kristin och Egon, båda av riktigt skitnödig statarstam. Runt dessa huvudpersoner kretsar en svärm grannar, vänner och bekanta – av vilka en är trixaren och fixaren Nisse och en annan är kvartershoran Nina – i en förort sydost om Stockholm som kunde ha varit Solsidan om den hade räckt till. Det gjorde den nu inte och blev därför aldrig mer än En Solig Sida. ’Nordic noire’ har aldrig varit svartare.

I denna förtjusande bagatell möter vi den vikarierande distriktsveterinären, handlingens fiktiva jag-person, och en ung hästflicka, kallad Big Zepp, som med sina röda Hollywood-lockar och sitt rättframma, okonstlade sätt charmar alla som kommer i hennes väg. Vi får följa dem under deras strapatser i Bergslagens skogar och ängar längsmed en av älvarnas vindlande lopp. Vi får också lära känna den mystiska Lisa, vars ande på ett förtrollande sätt hela tiden svävar över handlingen.

I detta bög-feministiska ”Saudiarabien”’ skildrar hur livet trots allt tedde sig i Grisfabriken, denna av svinaktigheter helt dominerade verksamhet. Det är givetvis det folkhemska samhället som åsyftas och åter står i fokus, inte minst som det tar sig uttryck inom det kulturella fältet. En byhåleaktighet sätter sin prägel på allting och presenterar i slutänden ett fullt godtagbart skäl att emigrera från landet.

Den fiktiva jag-personen från ’Sanningen om snälla dumma käringar’ fortsätter här sin tröstlösa kamp mot allehanda inskränkthet. Den här gången är det skurkäringarna i Grisfabriken som ställer sig i vägen för honom. Bakom dem står en enad och enhetlig griskultur. Jag-fiktionen dignar dessutom under bördan av att inte vara född med arbetarkuk så det räcker. Liksom så många andra idag har också vår jag-fiktion ett stort behov av att skriva sin självbiografi och berätta vad som verkligen hänt honom. I förtvivlan över sin hopplöst tillkortakomna situation skriver han sina memoarer som en berättelse inuti berättelsen, betitlad ”Att bli pissad på av arbetarkuk” – men den blir inte väl mottagen av den enhetliga och enade konsensus och samförståndsanda han omges av. Griskulturen är alltför stark.

Vad gäller Milla, Millas syrra och Millas kompis med hästarna, som allihop har en betydelsefull roll i händelseutvecklingen, låt oss en gång för alla slå fast redan inledningsvis, att ingen av dem existerar i sinnevärlden – det hade ju varit förskräckligt om de skulle ha gjort det! Det är viktigt att betona den saken när det gäller millorna. I annat fall kan en väldig massa människor känna sig personligen utpekade och kränkta och författaren till den här boken kommer i så fall inte att kunna äta dagens lunch i en vanlig restaurang utan att var och varannan person kliver åt sidan för honom, blek om nosen, livrädd och med skräck i blicken fruktande att bli avbildad i ett kommande verk. Låt oss därför understryka och särskilt betona, att ingen behöver känna sig på minsta sätt personligt träffad av dessa typ-typiska schabloner, varesig personer som författaren aldrig har träffat i hela sitt liv (och därför omöjligen kan känna till) eller personer som han råkat stöta samman med vid något flyktigt tillfälle genom åren. Ingen alltså. Inte heller någon enda kändis eller tevepersonlighet. Men skulle någon trots allt känna sig utpekad i alla fall, låt oss då tillsammans erinra oss Fritiof Nilsson Piratens kloka ord: ’Jag kan fan inte skriva om en stoppnål utan att nån enögd jävel känner sig träffad.

’Dom snälla dumma käringarna’ är på intet sätt ett genusangrepp på kvinnor av någon speciell sort utan presenterar snarare en omskrivning av det svenska folkhemmets företrädare och deras huvudsakliga mötesplats, Gropen. Snälla dumma käringar finns med andra ord av båda könen – eller bör vi idag kanske tala om alla tre könen? - det är i vilket fall som helst inte alls frågan om sexism här utan snarare om en sorts egenskapsrasism. Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana! ’Sanningen om snälla dumma käringar’ är ett furiöst generalangrepp på den mentaliteten.

Handlingen kretsar omkring den fiktiva jag-personens kamp mot Gropen och dom snälla dumma käringarna. Han kämpar bokstavligen för sitt liv sedan Svensson-konsensus har stigmatiserat honom. Plötsligt dyker en Pudel upp från det döda och erbjuder en viss förströelse. Av den påhittige diverseentreprenören Thorsten liksom av den från ett inte fullt lika kollektivistiskt sinnat utland inflyttade Fågeln får den vilsegågne individualisten sedan ytterligare vägledning under sin fortlöpande kamp för ett människovärdigt liv i trots mot det stränga kontrollbehovet hos ett likriktat samhälle, likaväl som mot dess fundamentala intolerans mot varje avvikelse från den socialrealistiska normen.

I någon mån kan berättelsen läsas som ett psykologiskt porträtt av en marginaliserad person vilken som helst. Till exempel, om man vill, skulle man kunna läsa handlingens ’jag-person’ som en islamist. Det skulle i så fall ge en viss förståelse för varför en sådan marginalisering kan mynna ut i extremistiska handlingar och självmordsbombattentat.

Tre saker - sex, makt och pengar - går som en röd tråd genom denna parodi på en kriminalroman, som samtidigt också är en episk freskmålning över ett Sverige i tilltagande moraliskt förfall. 

’Svarta tänder’ utspelar sig i några av Stockholms förorter, med anslutning till City, och i Bergslagen. Det krackelerande folkhemmets dödsryckningar bildar en bakgrund för den allt annat än vackra melodislinga som löper fram över sidorna. Dubbelmoral på alla plan och inom alla områden bryts mot och förstärks av olika socioekonomiska gruppers fundamentala intressemotsättninar. 

Handlingen tar sin början med att fyra medelålders kvinnor, vilka allihop på ett slående sätt liknar den gamla buskis-aktrisen Julia Cesar, hittas mördade och dumpade i en sop-kontainer. En rad ytterligare konstiga händelser äger samtidigt rum. En outtalad men tydlig pk-fascistoid konsensusmentalitet bubblar hela tiden upp överallt och sprider sina frätande gaser. Det sker inte minst genom den mentalt defekte IT-mannens försorg. Samhället drabbas av mystiska dödsfall, liken läggs på hög. 

Vi får stifta bekantskap med Einar, hjärnskrynklaren, liksom med de tre starka kvinnorna Rebecca, Olivia och Elizabeth. De står mot varandra och i centrum av de många härvor, som på ett obegripligt sätt tycks nysta ihop sig med varandra, befinner sig den klipska kriminalkommissarien Rebecca. Kommer hon att lyckas reda ut de många trådarna? Kommer hon att klyva den gordiska knuten med ett Alexanderhugg? Den här parodiska satirromanen är en spark rakt i ansiktet på Sverige som nation.

Andra boken av ’Svarta tänder’ är en omedelbar fortsättning på den första. Liksom den föregående är den en parodi på det svenska deckarträsket. I böckerna finns faktiskt en polis med, i en mera undanskymd roll, som heter Kurt. Den karaktären satiriserar både Kurt Wallander och Martin Beck, och flera andra också. Annars kretsar handlingen i den andra boken liksom i den första omkring tre starka kvinnor: Rebecca, kriminalkommissarie; Olivia, medicinsk toppforskare; och Elizabeth, vikarierande distriktsveterinär. Genom Elizabeth presenteras en riktigt idyllisk bild av veterinärlivet av närmast Herriotska mått. 

Protagonisten Kalle är en komplett galning och ger som psykologiskt porträtt en återklang av norrmannen Breivik. Efter avslutad läsning kommer läsaren sålunda att känna till hur världen ser ut i en massmördares mentalt förvridna ögon. Narrativet problematiserar därigenom massmördandet som fenomen utan att ta det i försvar, men presenterar också en plausibel förklaring till varför ett massmord kan äga rum. Protagonisten har drivits till detta genom systematisk förföljelse och social terror. I den förföljelse som mynnat ut i morden på de fyra medelålders kvinnorna (’de fyras gäng’) finns IT-mannen (’mannen med knappnålshuvudet’) hela tiden närvarande som en efterhängsen skugga. IT-mannen är en Näthatare av stora mått och med sina illvilliga aktiviteter har han lyckats förstöra en hel del för protagonisten Kalle. Med sitt ihärdiga Näthat har han lyckats driva den senare till vansinne. IT-mannen har haft stor hjälp av Sally-kvinnan, en försmådd kvinna. Liksom så många andra Näthatare är också IT-mannen lågutbildad, arbetslös och full av loser-ångest. 

Också den andra boken i denna sammanhängande berättelse utspelar sig i Stockholms förorter med anslutning till City och i Bergslagen.

I den tredje och avslutande boken ’Svarta tänder’ presenteras den upplösning som nystar ut alla lösa trådar i denna förvirrande och karaktärsöverfyllda parodi på en detektivroman. Liksom den föregående boken i serien tar också den tredje boken vid där den föregående slutade.

Det händer ljusskygga saker i den germanska urskogen som mörka krafter av alla de slag vill hålla hemliga med alla till buds stående medel. Saker och ting är verkligen inte vad de ser ut att vara. Det gäller inte minst den unge tarmen Martin, som äger kvaliteter hans generationskamrater alltmer börjar komma underfund om. Men det gäller i ännu högre grad den huvudmisstänkte Kalle, som inte alls är den seriemöradare som just dessa mörka krafter i den germanska urskogen har velat få honom att framstå som.

Allteftersom handlingen fortskrider börjar Rebecca och hennes parhäst Nisse få klart för sig hur saker och ting verkligen ligger till. Men samtidigt, för en polis räcker det förstås inte med att veta om sanningen, den måste kunna bevisas. Till sin hjälp anlitar de båda poliserna Vermeer som lockfågel. De hoppas därmed kunna sätta tummen i ögat på Olivia, den svarta änkan i hela denna väv av horribel ondska. 

Stalker television håller ett vakande öga över hur alltsammans utvecklar sig, en tevekanal i vilken Monikas syrra – en ung, kurvig blondin med kåta ögon – har blivit ett både folkkärt och pålitligt inslag i den dagliga mediarapporteringen. Det gäller att sälja ögonpar på annonsavdelningen, som alla vet, eftersom det bekostar hela kalaset, ty sådan är kapitalismen. Det är inget att grina över eller hålla på och skära sig för.

När alltsammans är över kommer det att med all önskvärd tydlighet stå klart vem som verkligen är seriemördaren i detta ledsamma passionsdrama.

Det är expressionism av tyskt tjugotalssnitt. Eller tänk på Edvard Munchs ’Skriket’ så har ni förstått precis vad ’Den svarta öknen’ handlar om. Det är en roman om den totala ondskan i vår egen tid, sådan den visar sig bland människorna, i en värld utan Gud och utan moral, där barbarer tillåts härja fritt. Där förvandlas livet till en svart öken. Förlamade av rädsla eller likgiltiga för vad de ser tittar alla runt omkring bara på. Näthat. Buggning. Social terror. Allt tillåts passera. Samhällskontraktet är uppsagt. Var och en får klara sig själv.

Svart satir med tvära kast, fortsatta äventyr i den lilla italinska restaurangen. Ingrid & hennes vän mobbas av Svenssons för att de inte är som folk. Misshandelmissbrukaren Mia slår nästan ihjäl sin kille för att han har bläddrat i Strindberg. Bimbon Ulla skaffar chihuahua. Ina-scum fasar över att ha fotograferats av den vite mannen. Och mycket mer.

Fortsatt mobbing av Ingrid & hennes vän från Svensson. Richard vågar inte titta på teve för de är rädda han ska titta på dem. Richard har problem med Mysiga Myran, som försöker tvinga honom ta över hennes dåliga ekonomi. Allt & mycket mer i den lilla italinska restaurangen på Birger Yxkullsgatan 21.

Svenssons fortsatta mobbing tvingar Ingrids vän söka politisk assyl i utlandet. Det är tyngt för nationen, inte minst när skepp kapsejsar. Samförståndets behov av pudlar är stort inte minst i den lilla italinska restaurangen.

I samtidssatiren ’En solig sida – Stockholms ”Eastenders”’ möter vi en motbild till teve4s ’Solsidan’ som driver med förortens mindre välbeställda invånare. Den har med andra ord rakt motsatt vinkling och slår ogenerat nedåt i samhällsordningen. Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ’stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där. Vi lär känna bröderna Assar och Harry, lika olika som dag och natt, och deras mamma och pappa, Kristin och Egon, båda av riktigt skitnödig statarstam. Runt dessa huvudpersoner kretsar en svärm grannar, vänner och bekanta – av vilka en är trixaren och fixaren Nisse och en annan är kvartershoran Nina – i en förort sydost om Stockholm som kunde ha varit Solsidan om den hade räckt till. Det gjorde den nu inte och blev därför aldrig mer än En Solig Sida. ’Nordic noire’ har aldrig varit svartare.

I denna förtjusande bagatell möter vi den vikarierande distriktsveterinären, handlingens fiktiva jag-person, och en ung hästflicka, kallad Big Zepp, som med sina röda Hollywood-lockar och sitt rättframma, okonstlade sätt charmar alla som kommer i hennes väg. Vi får följa dem under deras strapatser i Bergslagens skogar och ängar längsmed en av älvarnas vindlande lopp. Vi får också lära känna den mystiska Lisa, vars ande på ett förtrollande sätt hela tiden svävar över handlingen.

I detta bög-feministiska ”Saudiarabien”’ skildrar hur livet trots allt tedde sig i Grisfabriken, denna av svinaktigheter helt dominerade verksamhet. Det är givetvis det folkhemska samhället som åsyftas och åter står i fokus, inte minst som det tar sig uttryck inom det kulturella fältet. En byhåleaktighet sätter sin prägel på allting och presenterar i slutänden ett fullt godtagbart skäl att emigrera från landet.

Den fiktiva jag-personen från ’Sanningen om snälla dumma käringar’ fortsätter här sin tröstlösa kamp mot allehanda inskränkthet. Den här gången är det skurkäringarna i Grisfabriken som ställer sig i vägen för honom. Bakom dem står en enad och enhetlig griskultur. Jag-fiktionen dignar dessutom under bördan av att inte vara född med arbetarkuk så det räcker. Liksom så många andra idag har också vår jag-fiktion ett stort behov av att skriva sin självbiografi och berätta vad som verkligen hänt honom. I förtvivlan över sin hopplöst tillkortakomna situation skriver han sina memoarer som en berättelse inuti berättelsen, betitlad ”Att bli pissad på av arbetarkuk” – men den blir inte väl mottagen av den enhetliga och enade konsensus och samförståndsanda han omges av. Griskulturen är alltför stark.

Vad gäller Milla, Millas syrra och Millas kompis med hästarna, som allihop har en betydelsefull roll i händelseutvecklingen, låt oss en gång för alla slå fast redan inledningsvis, att ingen av dem existerar i sinnevärlden – det hade ju varit förskräckligt om de skulle ha gjort det! Det är viktigt att betona den saken när det gäller millorna. I annat fall kan en väldig massa människor känna sig personligen utpekade och kränkta och författaren till den här boken kommer i så fall inte att kunna äta dagens lunch i en vanlig restaurang utan att var och varannan person kliver åt sidan för honom, blek om nosen, livrädd och med skräck i blicken fruktande att bli avbildad i ett kommande verk. Låt oss därför understryka och särskilt betona, att ingen behöver känna sig på minsta sätt personligt träffad av dessa typ-typiska schabloner, varesig personer som författaren aldrig har träffat i hela sitt liv (och därför omöjligen kan känna till) eller personer som han råkat stöta samman med vid något flyktigt tillfälle genom åren. Ingen alltså. Inte heller någon enda kändis eller tevepersonlighet. Men skulle någon trots allt känna sig utpekad i alla fall, låt oss då tillsammans erinra oss Fritiof Nilsson Piratens kloka ord: ’Jag kan fan inte skriva om en stoppnål utan att nån enögd jävel känner sig träffad.

’Dom snälla dumma käringarna’ är på intet sätt ett genusangrepp på kvinnor av någon speciell sort utan presenterar snarare en omskrivning av det svenska folkhemmets företrädare och deras huvudsakliga mötesplats, Gropen. Snälla dumma käringar finns med andra ord av båda könen – eller bör vi idag kanske tala om alla tre könen? - det är i vilket fall som helst inte alls frågan om sexism här utan snarare om en sorts egenskapsrasism. Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana! ’Sanningen om snälla dumma käringar’ är ett furiöst generalangrepp på den mentaliteten.

Handlingen kretsar omkring den fiktiva jag-personens kamp mot Gropen och dom snälla dumma käringarna. Han kämpar bokstavligen för sitt liv sedan Svensson-konsensus har stigmatiserat honom. Plötsligt dyker en Pudel upp från det döda och erbjuder en viss förströelse. Av den påhittige diverseentreprenören Thorsten liksom av den från ett inte fullt lika kollektivistiskt sinnat utland inflyttade Fågeln får den vilsegågne individualisten sedan ytterligare vägledning under sin fortlöpande kamp för ett människovärdigt liv i trots mot det stränga kontrollbehovet hos ett likriktat samhälle, likaväl som mot dess fundamentala intolerans mot varje avvikelse från den socialrealistiska normen.

I någon mån kan berättelsen läsas som ett psykologiskt porträtt av en marginaliserad person vilken som helst. Till exempel, om man vill, skulle man kunna läsa handlingens ’jag-person’ som en islamist. Det skulle i så fall ge en viss förståelse för varför en sådan marginalisering kan mynna ut i extremistiska handlingar och självmordsbombattentat.

Tre saker - sex, makt och pengar - går som en röd tråd genom denna parodi på en kriminalroman, som samtidigt också är en episk freskmålning över ett Sverige i tilltagande moraliskt förfall. 

’Svarta tänder’ utspelar sig i några av Stockholms förorter, med anslutning till City, och i Bergslagen. Det krackelerande folkhemmets dödsryckningar bildar en bakgrund för den allt annat än vackra melodislinga som löper fram över sidorna. Dubbelmoral på alla plan och inom alla områden bryts mot och förstärks av olika socioekonomiska gruppers fundamentala intressemotsättninar. 

Handlingen tar sin början med att fyra medelålders kvinnor, vilka allihop på ett slående sätt liknar den gamla buskis-aktrisen Julia Cesar, hittas mördade och dumpade i en sop-kontainer. En rad ytterligare konstiga händelser äger samtidigt rum. En outtalad men tydlig pk-fascistoid konsensusmentalitet bubblar hela tiden upp överallt och sprider sina frätande gaser. Det sker inte minst genom den mentalt defekte IT-mannens försorg. Samhället drabbas av mystiska dödsfall, liken läggs på hög. 

Vi får stifta bekantskap med Einar, hjärnskrynklaren, liksom med de tre starka kvinnorna Rebecca, Olivia och Elizabeth. De står mot varandra och i centrum av de många härvor, som på ett obegripligt sätt tycks nysta ihop sig med varandra, befinner sig den klipska kriminalkommissarien Rebecca. Kommer hon att lyckas reda ut de många trådarna? Kommer hon att klyva den gordiska knuten med ett Alexanderhugg? Den här parodiska satirromanen är en spark rakt i ansiktet på Sverige som nation.

Andra boken av ’Svarta tänder’ är en omedelbar fortsättning på den första. Liksom den föregående är den en parodi på det svenska deckarträsket. I böckerna finns faktiskt en polis med, i en mera undanskymd roll, som heter Kurt. Den karaktären satiriserar både Kurt Wallander och Martin Beck, och flera andra också. Annars kretsar handlingen i den andra boken liksom i den första omkring tre starka kvinnor: Rebecca, kriminalkommissarie; Olivia, medicinsk toppforskare; och Elizabeth, vikarierande distriktsveterinär. Genom Elizabeth presenteras en riktigt idyllisk bild av veterinärlivet av närmast Herriotska mått. 

Protagonisten Kalle är en komplett galning och ger som psykologiskt porträtt en återklang av norrmannen Breivik. Efter avslutad läsning kommer läsaren sålunda att känna till hur världen ser ut i en massmördares mentalt förvridna ögon. Narrativet problematiserar därigenom massmördandet som fenomen utan att ta det i försvar, men presenterar också en plausibel förklaring till varför ett massmord kan äga rum. Protagonisten har drivits till detta genom systematisk förföljelse och social terror. I den förföljelse som mynnat ut i morden på de fyra medelålders kvinnorna (’de fyras gäng’) finns IT-mannen (’mannen med knappnålshuvudet’) hela tiden närvarande som en efterhängsen skugga. IT-mannen är en Näthatare av stora mått och med sina illvilliga aktiviteter har han lyckats förstöra en hel del för protagonisten Kalle. Med sitt ihärdiga Näthat har han lyckats driva den senare till vansinne. IT-mannen har haft stor hjälp av Sally-kvinnan, en försmådd kvinna. Liksom så många andra Näthatare är också IT-mannen lågutbildad, arbetslös och full av loser-ångest. 

Också den andra boken i denna sammanhängande berättelse utspelar sig i Stockholms förorter med anslutning till City och i Bergslagen.

I den tredje och avslutande boken ’Svarta tänder’ presenteras den upplösning som nystar ut alla lösa trådar i denna förvirrande och karaktärsöverfyllda parodi på en detektivroman. Liksom den föregående boken i serien tar också den tredje boken vid där den föregående slutade.

Det händer ljusskygga saker i den germanska urskogen som mörka krafter av alla de slag vill hålla hemliga med alla till buds stående medel. Saker och ting är verkligen inte vad de ser ut att vara. Det gäller inte minst den unge tarmen Martin, som äger kvaliteter hans generationskamrater alltmer börjar komma underfund om. Men det gäller i ännu högre grad den huvudmisstänkte Kalle, som inte alls är den seriemöradare som just dessa mörka krafter i den germanska urskogen har velat få honom att framstå som.

Allteftersom handlingen fortskrider börjar Rebecca och hennes parhäst Nisse få klart för sig hur saker och ting verkligen ligger till. Men samtidigt, för en polis räcker det förstås inte med att veta om sanningen, den måste kunna bevisas. Till sin hjälp anlitar de båda poliserna Vermeer som lockfågel. De hoppas därmed kunna sätta tummen i ögat på Olivia, den svarta änkan i hela denna väv av horribel ondska. 

Stalker television håller ett vakande öga över hur alltsammans utvecklar sig, en tevekanal i vilken Monikas syrra – en ung, kurvig blondin med kåta ögon – har blivit ett både folkkärt och pålitligt inslag i den dagliga mediarapporteringen. Det gäller att sälja ögonpar på annonsavdelningen, som alla vet, eftersom det bekostar hela kalaset, ty sådan är kapitalismen. Det är inget att grina över eller hålla på och skära sig för.

När alltsammans är över kommer det att med all önskvärd tydlighet stå klart vem som verkligen är seriemördaren i detta ledsamma passionsdrama.

Det är expressionism av tyskt tjugotalssnitt. Eller tänk på Edvard Munchs ’Skriket’ så har ni förstått precis vad ’Den svarta öknen’ handlar om. Det är en roman om den totala ondskan i vår egen tid, sådan den visar sig bland människorna, i en värld utan Gud och utan moral, där barbarer tillåts härja fritt. Där förvandlas livet till en svart öken. Förlamade av rädsla eller likgiltiga för vad de ser tittar alla runt omkring bara på. Näthat. Buggning. Social terror. Allt tillåts passera. Samhällskontraktet är uppsagt. Var och en får klara sig själv.