Katarina Kieri – författare

Elma har varit hos farmor i byn Junttila varje sommar så länge hon kan minnas. De brukar spela kort och bada, vinka till broderlandet på andra sidan Torne älv och äta bullar hos farmors kompis Aino Keskitalo. Elma brukar älska allt det där. Men för första gången tänker hon att det kanske inte är så kul längre, att det känns ensamt. Men så en dag står han bara där, på andra sidan vägen, vid grinden, och väntar. Det visar sig att han heter Reine och det är något med honom, han liknar ingen annan Elma har träffat. Dessutom verkar Reines mormor känna Elmas farmor, även om de inte pratar med varandra längre. Där och då är allt förändrat och sommaren blir den mest spännande i Elmas tolvåriga liv.

"En oemotståndlig berättelse om den allra första spirande kärleken." – Aftonbladet 

"... en mycket välskriven bok." – Borås Tidning 

"... för tankarna till Ulf Starks nostalgiska barndomsskildringar" – Uppsala Nya Tidning

"Katarina Kieri är en ungdomsboksveteran. Hon vet hur man slår an en berättelse, hon kan i synnerhet återge den där sköra, nya bekantskapen i gränslandet mellan barnslig vänskap och ungdomlig förälskelse." – Dagens Nyheter 

Katarina Kieris dikt möter Stina Wirséns bildberättande ett mästarmöte!

I samspelet uppstår en bok med ljud och rörelser att följa och härma: Hur låter hunden, hur surrar biet och hur tutar tåget? Men här ryms också en berättelse om en dag full av möten och upptäckter. Trots att boken utspelar sig på vintern så måste detta vara en av årets allra varmaste böcker!

Katarina Kieri är Augustprisbelönad författare, poet och dramatiker med rötterna i Norrbotten. Stina Wirsén är en av landets mest kända och prisade illustratörer, som bland annat mottagit Elsa Beskow-plaketten, Stockholm stads kulturpris och Nordiska Tecknares pris. Detta är deras första gemensamma bilderbok.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra. Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet. I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde. Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne. Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om." Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig. Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind. Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Katarina Kieris två första diktsamlingar, Slutet sällskap (1993) och Om man saknar vingar (1996), präglas av ett lågmält, allvarligt tonfall. I hennes tredje, Ur mitt lyckliga liv (2000), finns ett betydligt öppnare, pratigare tonfall och ett känslosammare och vardagligare tilltal, även om allvaret alltid är framträdande i Kieris poetiska hållning.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra. Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet. I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde. Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne. Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om." Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig. Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind. Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.Det finns byar där till och med hundarna talar finska.Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.Det finns kusiner som är böjliga och det finns kusiner som torkar av knivbladet mot byxbenet.Det finns grannfruar som har undulater och det finns grannfruar som har migrän.Det finns alla Pellon Kalle och Säivin Britta och Pitkä-Pekka och Helgan Lasse.Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.Vårt värde är en poetisk roman om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, och för att göra det möjligt att berätta.Det är vasst, humoristiskt och gripande.

"En fantastisk ungdomsbok" - Norrländska Socialdemokraten

"en elegant konstruerad historia som dröjer sig kvar" - Smålandsposten

Martin och Sasha saknar inte människor omkring sig, ändå går de omkring i varsitt eget, avskilt universum. Martin släpar runt på sin pappas bekymmer som ingen annan verkar se. Sasha känner sig inte riktigt hemma någonstans -- inte hos mamma i den lilla staden, inte hos kontaktfamiljen i byn. I byn finns också Martins farmor och farfar, och hans och Sashas vägar börjar korsas.

Katarina Kieri är en av våra mest uppskattade författare. Hon skriver för både barn, unga och vuxna, och har tilldelats flera priser för sitt skrivande, bl.a. Augustpriset och Astrid Lindgren-priset.