Katarina Kieri – författare

Elma har varit hos farmor i byn Junttila varje sommar så länge hon kan minnas. De brukar spela kort och bada, vinka till broderlandet på andra sidan Torne älv och äta bullar hos farmors kompis Aino Keskitalo. Elma brukar älska allt det där. Men för första gången tänker hon att det kanske inte är så kul längre, att det känns ensamt. Men så en dag står han bara där, på andra sidan vägen, vid grinden, och väntar. Det visar sig att han heter Reine och det är något med honom, han liknar ingen annan Elma har träffat. Dessutom verkar Reines mormor känna Elmas farmor, även om de inte pratar med varandra längre. Där och då är allt förändrat och sommaren blir den mest spännande i Elmas tolvåriga liv.

"En oemotståndlig berättelse om den allra första spirande kärleken." – Aftonbladet 

"... en mycket välskriven bok." – Borås Tidning 

"... för tankarna till Ulf Starks nostalgiska barndomsskildringar" – Uppsala Nya Tidning

"Katarina Kieri är en ungdomsboksveteran. Hon vet hur man slår an en berättelse, hon kan i synnerhet återge den där sköra, nya bekantskapen i gränslandet mellan barnslig vänskap och ungdomlig förälskelse." – Dagens Nyheter 

Katarina Kieris dikt möter Stina Wirséns bildberättande ett mästarmöte!

I samspelet uppstår en bok med ljud och rörelser att följa och härma: Hur låter hunden, hur surrar biet och hur tutar tåget? Men här ryms också en berättelse om en dag full av möten och upptäckter. Trots att boken utspelar sig på vintern så måste detta vara en av årets allra varmaste böcker!

Katarina Kieri är Augustprisbelönad författare, poet och dramatiker med rötterna i Norrbotten. Stina Wirsén är en av landets mest kända och prisade illustratörer, som bland annat mottagit Elsa Beskow-plaketten, Stockholm stads kulturpris och Nordiska Tecknares pris. Detta är deras första gemensamma bilderbok.

Laura är femton år. Hon kan inte sluta tänka på Anders Strandberg, drömma om honom, titta på honom ... Det är bara ett problem, Anders Strandberg är kanske trettiofem år och Lauras lärare. Ingen grekisk gud, precis är en spännande berättelse om kärlek, längtan och vänskap, skriven på ett språk som dansar lätt över sidorna. En mycket stark prosadebut av poeten Katarina Kieri!

Augustprisbelönad ungdomsbok av författaren till Ingen grekisk gud, precis. Förbered dig på både skratt och gråt i mötet med Elias, 16 år. Vi garanterar att du får en stor läsupplevelse! Elias Strandsjö är 16 år. Hans mamma är borta. Men var är hon? Kanske vet inte ens Elias vad som har hänt. Eller varför. Olika personer ingriper plötsligt i Elias liv. Det är grannflickan Anna som är 8 år och som envist hävdar att "det bor någon under er som ska dö". Hon som ska dö visar sig vara en högst vital och mycket klok dam som heter Signe. Så småningom uppenbarar det sig att Signe är farmor till Julia som Elias är förälskad i. Och Annas mamma är skrämmande lik Elias egen mamma som försvann för ett antal år sedan. Dessutom heter hon Rantajärvi i efternamn. Det betyder strandsjö på finska ... Vad är slump och vad är öde? En bok som förmedlar styrka och livsglädje. Och som visar på att livet inte alltid är spikrakt, men att det för det mesta blir bra ändå. Om språket dansade över sidorna i Ingen grekisk gud, precis så är det som om det svävar över dem i den här berättelsen. Katarina Kieri lyckas väva en fantastisk berättelse i vilken alla personer är betydelsefulla för varandra. Vi behöver varandra för att bygga berättelsen om vårt liv och man kan faktiskt finna en vän i den man minst anar ...

Jag ser bilder framför mig ibland. Bilder där jag sticker in min hand under Ivars arm, där vi ser på varandra, där vi ler stort och börjar springa. Bilder där vi så småningom stannar upp, först andfådda och skrattiga, sedan allvarliga och tysta. Bilder där vi står mitt emot varandra och ser djupt in i den andres ögon, där vi fattar varandras händer och sedanDär brukar bilderna ta slut, så också nu. Och i verkligheten sticker jag inte in min hand under Ivars arm, istället stoppar jag ner den i jackfickan.Tora är sjutton år.Hon har knallblå skor och en mamma som har stuckit med en gris.Hon har en vän som heter Ivar och en pappa som borde skaffa sig ett lexikon.Hon färdas genom en höst som så småningom blir vinter. Längs vägen finns också lilla Minna med sin pinne, Jonna som hon har knarkat omogna vinbär med och bibliotekarien Sven som drar handen genom sitt rufsiga hår.Katarina Kieri skriver prosa, poesi och dramatik för barn, ungdomar och vuxna. 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Dansar Elias? Nej!

"Det finns få barnboksförfattare som har lyckas få vardagen så levande som Katarina Kieri. Med både allvar och humor beskriver hon Beatas liv under en intensiv tid fram mot jul. Författarens prosa är lättsam men ändå levande och till stöd har hon Anna Sandlers många fina färgillustrationer."Dag Hedberg, BTJ

Jag heter Beata och är åtta år. Jag har en bror som är död, en kusin som jag är kär i och en mormor som jag inte kan prata med. Och lite annat.

Det är ovanligt att ha en död bror när man själv är ett barn, men Beata är van, hon har haft en i hela sitt liv. Hon skulle vilja ha något annat ovanligt, helst ett par glasögon. Kanske ska hon skriva det på sin önskelista, nu när det bara är tre veckor kvar till jul. Tillsammans med vännerna spelar ­Beata bordtennis, leker Hela Sverige bakar och spionerar på store­bror Malte. Och så funderar hon på om hon ska våga tala om för sin kusin att hon är kär i honom.

Med lika delar humor och allvar formulerar Katarina Kieri åttaåriga Beatas tankar om liv och död, vänskap och kärlek. Boken är stämningsfullt illustrerad av Anna Sandler.

"En fantastisk ungdomsbok" - Norrländska Socialdemokraten

"en elegant konstruerad historia som dröjer sig kvar" - Smålandsposten

Martin och Sasha saknar inte människor omkring sig, ändå går de omkring i varsitt eget, avskilt universum. Martin släpar runt på sin pappas bekymmer som ingen annan verkar se. Sasha känner sig inte riktigt hemma någonstans -- inte hos mamma i den lilla staden, inte hos kontaktfamiljen i byn. I byn finns också Martins farmor och farfar, och hans och Sashas vägar börjar korsas.

Katarina Kieri är en av våra mest uppskattade författare. Hon skriver för både barn, unga och vuxna, och har tilldelats flera priser för sitt skrivande, bl.a. Augustpriset och Astrid Lindgren-priset.

en gymnasieskolaett par sammanbrottnågra kärlekshistorieren handfull svekmycket rädslaännu mer längtanoch ännu mer längtanLena minns ingenting som har hänt i oktober. "Oktober är kanske månadernas motsvarighet till tisdagar. Tisdagar bara finns, men lämnar inga spår."Vid närmare eftertanke hände det ganska mycket i oktober. Margareta Spegel som började gråta framför whiteboarden och den där tjejen som gick natur, vad var det som hände med henne egentligen? En dag satt hon i soffan i korridoren, bara satt där, med tom blick och öppen väska och alla grejer som hade ramlat ur väskan. Hon kom aldrig tillbaka till skolan.Och allt det där andra som hände. Charmören Marcus längtan efter lockhåriga Cecilia och hans svek mot henne. Och morsan som har slagit för sista gången. Och Majas och Tomas besök i Stockholm hos Majas morsas kompis och hennes läskiga sambo.Och allt det där andra som inte hände men hade kunnat hända om de hade vågat kasta maskerna och vågat mötas. Om Marcus hade vågat fråga Tomas, om Tomas hade vågat säga som det var till Maja, om Emmely hade släppt in Armin och om Margareta Spegel hade stått upp för sig själv. Då hade allt varit annorlunda.Elva noveller som står på egna ben men som också hänger ihop. Precis som människorna i dem.

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.Det finns byar där till och med hundarna talar finska.Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.Det finns kusiner som är böjliga och det finns kusiner som torkar av knivbladet mot byxbenet.Det finns grannfruar som har undulater och det finns grannfruar som har migrän.Det finns alla Pellon Kalle och Säivin Britta och Pitkä-Pekka och Helgan Lasse.Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.Vårt värde är en poetisk roman om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, och för att göra det möjligt att berätta.Det är vasst, humoristiskt och gripande.

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.Det finns byar där till och med hundarna talar finska.Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.Det finns kusiner som är böjliga och det finns kusiner som torkar av knivbladet mot byxbenet.Det finns grannfruar som har undulater och det finns grannfruar som har migrän.Det finns alla Pellon Kalle och Säivin Britta och Pitkä-Pekka och Helgan Lasse.Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.Vårt värde är en poetisk roman om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, och för att göra det möjligt att berätta.Det är vasst, humoristiskt och gripande.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra. Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet. I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde. Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne. Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om." Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig. Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind. Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra. Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet. I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde. Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne. Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om." Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig. Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind. Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Vad händer när två av Sveriges absolut bästa författare låter sina karaktärer mötas i en och samma bok? Svar: De skriver 2010 års bästa ungdomsbok. Möt Siri och Jakob i två separata historier som stundtals slingrar sig in i varandra och möts. Tag dig i akt, besinna dig, kom ihåg grundregel nummer 1A: Tyck aldrig synd om dig själv. Tycka-synd-om-sig-själv är ett träsk, en kvicksand som drar ner dig, som gör dina ögon dyiga, som förlamar dig, som gör dig dum och trög. Vilsenpojken, är han en sån som tycker synd om sig själv? Som tänker att åh, varför är det ingen som vill upptäcka hur intressant och spännande jag är innerst inne, varför är alla andra så ytliga och dumma och falska, varför är det ingen som visar mig vägen hem? Vet inte. Bryr mig inte. Ska aldrig tänka på honom igen. En pappa som sviker. En bror som tiger. Den finaste vänskapen som plötsligt går sönder. Och en annan som just börjat gro. Två ensamma i en liten stad.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra. Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet. I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde. Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne. Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om." Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig. Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind. Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Katarina Kieris två första diktsamlingar, Slutet sällskap (1993) och Om man saknar vingar (1996), präglas av ett lågmält, allvarligt tonfall. I hennes tredje, Ur mitt lyckliga liv (2000), finns ett betydligt öppnare, pratigare tonfall och ett känslosammare och vardagligare tilltal, även om allvaret alltid är framträdande i Kieris poetiska hållning.