Katarina von Numers-Ekman – författare

Det finns ingen där inne, viskar hon till sig själv inne i sitt huvud. Det finns ingen som kan se dig, Bea. Fågelskådaren var bara en otäck dröm. Om du går tillbaka nu är du just en sån barnunge som pappa tycker att du är.Den tillbommade herrgården både skrämmer och lockar Bea. Varför vill mamma inte att hon går hit? Och vad menar pappa med att hon behöver socialt umgänge?Trettonåriga Bea har sommarlov. Hon grubblar över sina föräldrar. Och hon fantiserar om att bli vän med Josefin, flickan som Bea har skrivit så många sidor om i Mina vänner- boken. Men hur talar man egentligen med någon i samma ålder som man själv? Det kan vara svårt att veta, om man som Bea har fått hemundervisning och mest har hållit sig för sig själv.Då Josefin en morgon cyklar in på gården med två målarfärgshinkar dinglande på styrstången förändras Beas tillvaro. Kanske kan Bea bli en annan, en som GÖR saker i stället för att ligga på sängen och drömma, så där som hon har lovat sig själv på sin trettonårsdag.

Petra och Linda vid redskapsskjulet.- Josefin, ropar de. Vill du se nånting coolt? Hon borde ha fattat direkt. När har de någonsin kallat henne något annat än Josse-Josse? Men de låter plötsligt bara så oemotståndligt vänliga och mjuka i sina röster.Knuffen i ryggen, skjuldörren som slår igen bakom henne. Dagsljuset som strilar in mellan sprickorna i väggen. Fuktlukten. Jonatans profil i dunklet och hans andetag i den långa pinsamma tystnaden.Så fort Josefin får tag i en bit tyg syr hon något av det. Hon kan sy vad som helst av vilket tyg som helst, men klasskompisarna retar henne och kallar henne >>Josse-Josse-fin>>, som i sången om symaskinen.Josefin, tio år, bor bara med sin pappa författaren, för hennes mamma finns inte längre. Men det gör Lovisa, den underbara fastern som försvinner på webbdesignkurs ibland men som alltid kommer tillbaka.Till den lilla staden kommer Jonatan. Han har bott i Helsingfors och vägrar sjunga inför sin nya klass, trots att musikläraren envisas och trots att han egentligen älskar att sjunga. Han vill vara ifred med sin musik, och med Josefin.>>Josefin har en fästman!>> skriker klasskamraterna trots att Josefin och Jonatan bara är kompisar.Singer är en finstämd mellanåldersbok att läsa själv eller tillsammans med en vuxen. Illustrationer av Jenny Lucander. Till boken finns ett mångsidigt pedagogiskt materialför en större temahelhet i åk 3-4.

Petra och Linda vid redskapsskjulet.Josefin, ropar de. Vill du se nånting coolt? Hon borde ha fattat direkt. När har de någonsin kallat henne något annat än Josse-Josse? Men de låter plötsligt bara så oemotståndligt vänliga och mjuka i sina röster.Knuffen i ryggen, skjuldörren som slår igen bakom henne. Dagsljuset som strilar in mellan sprickorna i väggen. Fuktlukten. Jonatans profil i dunklet och hans andetag i den långa pinsamma tystnaden.Så fort Josefin får tag i en bit tyg syr hon något av det. Hon kan sy vad som helst av vilket tyg som helst, men klasskompisarna retar henne och kallar henne >>Josse-Josse-fin>>, som i sången om symaskinen.Josefin, tio år, bor bara med sin pappa författaren, för hennes mamma finns inte längre. Men det gör Lovisa, den underbara fastern som försvinner på webbdesignkurs ibland men som alltid kommer tillbaka.Till den lilla staden kommer Jonatan. Han har bott i Helsingfors och vägrar sjunga inför sin nya klass, trots att musikläraren envisas och trots att han egentligen älskar att sjunga. Han vill vara ifred med sin musik, och med Josefin.>>Josefin har en fästman!>> skriker klasskamraterna trots att Josefin och Jonatan bara är kompisar.