Kerstin Strandberg – författare

Virginia och David oroar sig ständigt för att den andra ska gå och dö (bäst hade varit om de skiljdes så de slapp oroa sig, men det tåget har gått för länge sen). En dag hittar Virginia en nedgång till dödsriket, men om detta säger hon inget till David som har ett sviktande hjärta och en uppstoppad krokodil med saknad svansspets under sängen. Romanens berättare kämpar med sin rapport om Godhet och för att gå till botten med detta ämne måste alla sidospår utforskas. "Solnedgång – Omfamning" är en egensinnig och vindlande roman där kritikerhyllade författaren Kerstin Strandberg tar sig an dödsriket på sitt sätt.

Vanja har det besvärligt med livet – hon försöker gång på gång göra slut på det. Så träffar hon Nils och får av honom hjälp med att rengöra ett badhus som inte städats på hundra år. Det rengjorda badhuset brinner genast upp och så börjar de ett liv tillsammans.

Trots sitt missmod och sin bristande organisationsförmåga blir Nils den som får Vanja att stanna kvar på jorden men från första början är det inte Nils som Vanja är förälskad i, det vet de båda för de försöker vara så sanna de kan mot varandra.

Dock är det svårt att alltid hålla sig till sanningen. Man kan dock inte betvivla att de båda älskar den. Och dessutom varandra.

En del sorg finns med men i sorgen finns komiska inslag. Och så en blomsterhandlerska med reservoarpennor av guld och iridium.

Detta är en berättelse om några invånare på Jorden, en ovanlig kärlekshistoria och en historia om två människors liv, som sannolikt aldrig någonsin tidigare skildrats på just detta vis.

Vet ni hur man gör en hiss, jo man sår ett frö och så växer det upp. Det är i alla fall en byggnadsingenjör som först har sagt det. Virginia och David, hon byggnadsingenjör med inriktning betong, han frilansjournalist, bor i ett hus på Stjärnfallsvägen, alldeles vid en sjö. Kanske är de lite skygga, kanske är deras livs händelser inte större än någon annans. Men i händerna på rätt berättare blir de små infallen och de oväntade vändningarna till en berättelse om livet. Där möter vi amerikasläkten som försåg sig med alla pengarna, mostern som älskade sin systers man, kusinen som föddes i fel kropp och en matthandlare som tog hela reskassan. En roadmovie genom USA och en promenad vid vattnet. Ett par från Stjärnfallsvägen är en snillrikt berättad roman som med lätt hand tar upp allvarliga ämnen. Den handlar om en kvinna som två gånger ramlat ner från samma berg, och om en övermodig berättare som i ett anfall av hybris väljer de allra största ämnen som någonsin funnits: att framställa gudar och samtidigt skildra de små och stora händelser som skapar vår tillvaro. Likt ett grekiskt skådespel med kören i form av nakna kvinnor i bastun efter Ingalills gymnastik.

"1978:

När jag gett ut två romaner skulle jag skriva min tredje roman. Man jag planerade den efter så komplicerade riktlinjer att den skulle komma att ta hela mitt liv. Ångesten inför arbetet hade fått mej att konstruera en mekanism för min egen utslagning.

Den här boken handlar om mitt kommaloss, hur jag går tillbaka till barndomen där det fanns flödande skaparkraft. Jag ser hur den blev lamslagen genom uppfostran, utbildning och skenbart jämlikt yrkesarbete.

2015:

Jag har brutit den förbannelse som vilade över mej och romanskapandet. Så får jag en överblick över mitt ojämna konstnärsliv, under ett föredrag börjar jag plötsligt tala om lidelsen, detta att vilja nå en vision. Man kan komma därhän att man hatar sin lidelse men ändå betraktar varje stund som man inte tillbringar med objektet för sin lidelse som bortkastad. Jag önskar att varje människa någon gång ska få erfara den lidelse som det innebar att skapa ett konstverk."

Röster om "Skriv Kerstin Skriv!":

”… har jag stött mej på som den förtappade på biblen”

Bente Clod, Danmark

”… är befriande och så rasande intelligent”

Märta Tikkanen, Finland

”… är en av de ärligaste böcker jag någonsin läst”

Nina Karin Monsen, Norge

Annemona och Bror var jämnåriga, trettio år båda. Ganska snart fick de ett barn genom slarv. Dottern föddes en söndagseftermiddag ej vetande att hennes pappa var en tragisk figur och att hennes mamma också så skulle bli. Barnet vägde mycket litet, hade navelsträngen runt halsen och moderkakan på huvudet. Hennes pipande läte verkade mer vemodigt än det egentligen var, för samtidigt var hon så väldigt nyfiken.

Om flickan Anna och om vissa både isande och glödgade händelser som utspelades i Lund på 40- och 50-talen berättar Kerstin Strandberg i Annemonas gördel – avklätt och utan skydd av spe och ironi.

Döljer sig mönstret till en saga därunder? En saga som rymmer det minsta av allt: gruskornen man befriar sig från på psykoanalytikerns dörrmatta. Men även det största och svåraste: liv omslutet av död.

Att beskriva en obeskrivlig människa. Vilket djärvt och nästan förmätet infall. Det är i alla fall det uppdrag som Kerstin Strandberg i sin nya roman tagit på sig. Hur långt kan inte det föra? Finns det stickspår och återvändsgränder? Finns det andra kroppars själar som slagit rot hos den obeskrivliga? Ja! Så här började det:

Jag skulle gå rakt ut på gatan, söka bland människorna, med min blick välja ut någon vem som helst. Ville få grepp om vad vänskap, närhet och värme kunde betyda i en människas liv. Jag ville besvärja döden genom att göra mig stort besvär. Jag var ett verktyg.

En solskensdag mitt i juli på rue du Louvre i Paris händer det. Anna, med tvillingfoster i magen, lät sig bli funnen. I en salt och mångbottnad vågrörelse förs hennes berättelse till sitt obevekliga slut. Om det nu verkligen finns en slutpunkt. De döda lever ju än.

Jag vill förändra världen.

Jag vill bidra till att världen förändras till det bättre. När jag skrev Klotjorden (1967-69) - då ville jag åstadkomma förändringar. Jag hade en optimism som man kan säga stod i kontrast till min svartsyn. Optimistiskt antog jag att om jag visade upp min svartsyn skulle människorna förfäras, de skulle inse hur illa det var ställt och börja göra något konstruktivt, något som förde bort från katastrofen. Det var därför jag skrev romanen om följderna av det totala kärnvapenkriget, skildrade det sista människoparets sista dagar.

Tio år efteråt skriver jag Klotjordenkommentaren, lika enveten som förut - också nu vill jag förändra världen. Det är en ambition som är lika omåttlig eller lika måttlig som vattendroppens ... jag har hört att den påstår sej förändra världen när den störtar sej i havet. Inverka och påverka, det är vad jag önskar, denna gång genom att redogöra för allt det osynliga som styrde skrivprocessen - innefattande både det som jag kände till men som skulle vara osynligt, hemlighållet, för publiken och det som då var osynligt också för mej.

Ett brännande erfarenhetsstoff i romanen utgörs av olycklig kärlek. I anslutning till det analyserar jag den indoktrinering som får många kvinnor att sysselsätta sina tankar med fantasier om "den stora kärleken".

Kerstin Strandberg

"När jag var tretton anade jag plötsligt en dag vad som var möjligt med penna och pensel. Där startade lidelsen och här berättar jag om detaljerna ...det gäller konst, den zon där kampen pågår mellan ordning och vildhet. Jag skriver om det undermedvetna, hur det kan spåras i texter, kommer in på det magiska tänkandet hos mig själv, en i övrigt rationellt fungerande människa. Skriver om själva skrivandet och berättar om berättarlängtan. Berör vänskapssvårigheter. Talar om den hänsyn till levande och döda jag som författare vill visa men inte alltid kan ... ty livet har bringat mig starka händelser att beskriva och jag måste beskriva dem."

Kerstin Strandberg är född i Stockholm 1932. Hon är ursprungligen bildkonstnär, utbildad vid Konstakademin. 1967 debuterade hon som författare med Som en ballong på skoj  och fick samma år Bonniers debutantpris. Sedan följde en rad romaner och böcker av essäkaraktär om den kreativa processen. Romanen Tio syskon i en ömtålig berättelse  (2000) nominerades till Augustpriset samma år.

Jag föreställde mej att kusinerna skulle råka komma förbi och att vi skulle sätta oss ner i den vindstilla trädgården en stund och samtala och sedan, om jag märkte att de gärna lyssnade, skulle jag ta fram ett allvar som var djupare än någon sorg jag någonsin vågat visa.

Anna Brant, dotter till Annemona Haverdalius och den tvivelaktige Bror Brant, är en femtonårig flicka i Lund som funnit en genial lösning på ondskans problem. Ägnar man sig bara åt konsten, finns ingen tid till att planera för onda gärningar, än mindre tid till att utföra dem. Som vuxen kallar hon till sig sina många kusiner som alla är mycket fattiga konstnärer. De sitter utomhus i en trädgård som snart ska lämna plats åt en väldig motorväg, hon berättar om Romankonsulten och vad som hände med silkespappersmönstret, planritningen över hennes själ. Och Romankonsultens stora hink med flytande förståelse den välter, det är den som han så frikostigt öser ur till de romaner som så kräver ... det blir en berättelse på liv och död.

Livsbejakande och underfundigt vindlar Kerstin Strandbergs nya roman genom olika människoöden. Utöver de egensinniga huvudpersonerna finns Bergsingenjören som inte kan sluta städa, och en hundraåring som solochvåras en sista gång. Det är en fjärde fristående roman i den hyllade sviten om banden mellan de tio syskonen i familjen Haverdalius och deras efterkommande, samt om andra mindre diskreta figurer.

"Det var mest gamla villor i vilka bodde ålderstigna personer. På nätterna gick dessa i smyg till den villa som låg nedom backen, inte långt från stationen och posten, för att tjuvläsa manuskript. Men något mer omfattande könsliv verkade inte människan som bodde i den villan ha och rent allmänt ansågs vederbörande ha mycket av sin mentala hälsa i behåll även om maskinskrivning nog var den konst hon bäst behärskade."

Som en ballong på skoj - en städroman - är berättelsen om kvinnans roll i samhället, i hemmet och i konsten. Om medelmåttighet som företeelse och som dödsorsak.

Kerstin Strandberg är född i Stockholm 1932. Hon är ursprungligen bildkonstnär, utbildad vid Konstakademin. 1967 debuterade hon som författare med Som en ballong på skoj  och fick samma år Bonniers debutantpris. Sedan följde en rad romaner och böcker av essäkaraktär om den kreativa processen. Romanen Tio syskon i en ömtålig berättelse  (2000) nominerades till Augustpriset samma år.

UNDANGÖMDA BERÄTTELSER

Undangömda för vem?

Undangömda av vem?

Och varför?

Tre unika mänskliga scenbilder finns här beskrivna. Vad är sant? Vad är rätt? Vad är gott, vad är fel? Pröva dina sinnen. Pröva dina känslor. Pröva kanske rentav dina värderingar. För allt detta finns här stoff.

Den som flyttar om natten säjer inte adjö

"Alltid längtar jag efter att få berätta om de nio konungariken som en gång låg längs med Trädgårdsgatan i den lilla staden Lund. Det var självständiga riken även om de var i miniatyr ty där kunde man lära sig allt som behövdes för att leva om nian bara inte var alltför bortskämd."

Rigmor von Nebel

"Jag var på väg till postkontoret en vacker vinterdag men jag frös så förfärligt om läpparna. Råkade gå förbi en vän på gatan, såg henne inte.

Varför går du så hopkurad? frågade hon.

Jag tänker på ett tillfälle då jag ljög fast jag vet inte vad jag skulle ha sagt istället, sa jag.

Det är längesedan nu, men jag tror faktiskt att folk ljög

mera då än nu."

Cigarrhandlarens döttrar

"Då och då hade jag slutat  deltaga  i det vanliga livet bara för att kunna höra vad som hände, höra berättelserna. Redan tidigt längtade jag efter att i skrift framställa stora skeenden, helst utifrån mikroskopiska händelser. Inte alltför sällan inträffade det att jag förälskade mej, inte i människor utan i händelser."

Den första tanken, den vackra dagen: Hurra, nu kan jag öppna överallt och skura ur skåpen! Det handlade om min verksamhet, i den hade jag alltid åkt berg- och dalbana. Fanns det ett enda problem som kunde drabba en skrivande människa som inte jag stött på? Knappast.

Skura ut är en berättelse om ett författarliv, om att uppleva och nedteckna, och, inte minst, om den konstnärliga viljans urkraft.

Efter mer än femtio år som författare och ett alldeles lagom antal romaner vädrar Kerstin Strandberg ut skåpen, länsar de proppfulla anteckningsböckernas materialdepåer och dagböckernas berättelser, på jakt efter det som är oberättat, som vill bli berättat.

Den första tanken, den vackra dagen: Hurra, nu kan jag öppna överallt och skura ur skåpen! Det handlade om min verksamhet, i den hade jag alltid åkt berg- och dalbana. Fanns det ett enda problem som kunde drabba en skrivande människa som inte jag stött på? Knappast.

Skura ut är en berättelse om ett författarliv, om att uppleva och nedteckna, och, inte minst, om den konstnärliga viljans urkraft.

Efter mer än femtio år som författare och ett alldeles lagom antal romaner vädrar Kerstin Strandberg ut skåpen, länsar de proppfulla anteckningsböckernas materialdepåer och dagböckernas berättelser, på jakt efter det som är oberättat, som vill bli berättat.

Vanja har det besvärligt med livet – hon försöker gång på gång göra slut på det. Så träffar hon Nils och får av honom hjälp med att rengöra ett badhus som inte städats på hundra år. Det rengjorda badhuset brinner genast upp och så börjar de ett liv tillsammans.

Trots sitt missmod och sin bristande organisationsförmåga blir Nils den som får Vanja att stanna kvar på jorden men från första början är det inte Nils som Vanja är förälskad i, det vet de båda för de försöker vara så sanna de kan mot varandra.

Dock är det svårt att alltid hålla sig till sanningen. Man kan dock inte betvivla att de båda älskar den. Och dessutom varandra.

En del sorg finns med men i sorgen finns komiska inslag. Och så en blomsterhandlerska med reservoarpennor av guld och iridium.

Detta är en berättelse om några invånare på Jorden, en ovanlig kärlekshistoria och en historia om två människors liv, som sannolikt aldrig någonsin tidigare skildrats på just detta vis.

Virginia och David oroar sig ständigt för att den andra ska gå och dö (bäst hade varit om de skiljdes så de slapp oroa sig, men det tåget har gått för länge sen). En dag hittar Virginia en nedgång till dödsriket, men om detta säger hon inget till David som har ett sviktande hjärta och en uppstoppad krokodil med saknad svansspets under sängen. Romanens berättare kämpar med sin rapport om Godhet och för att gå till botten med detta ämne måste alla sidospår utforskas. "Solnedgång – Omfamning" är en egensinnig och vindlande roman där kritikerhyllade författaren Kerstin Strandberg tar sig an dödsriket på sitt sätt.

1978:

När jag gett ut två romaner skulle jag skriva min tredje roman. Man jag planerade den efter så komplicerade riktlinjer att den skulle komma att ta hela mitt liv. Ångesten inför arbetet hade fått mej att konstruera en mekanism för min egen utslagning.

Den här boken handlar om mitt kommaloss, hur jag går tillbaka till barndomen där det fanns flödande skaparkraft. Jag ser hur den blev lamslagen genom uppfostran, utbildning och skenbart jämlikt yrkesarbete.

2015:

Jag har brutit den förbannelse som vilade över mej och romanskapandet. Så får jag en överblick över mitt ojämna konstnärsliv, under ett föredrag börjar jag plötsligt tala om lidelsen, detta att vilja nå en vision. Man kan komma därhän att man hatar sin lidelse men ändå betraktar varje stund som man inte tillbringar med objektet för sin lidelse som bortkastad. Jag önskar att varje människa någon gång ska få erfara den lidelse som det innebar att skapa ett konstverk.

Röster om Skriv Kerstin Skriv

”… har jag stött mej på som den förtappade på biblen”

Bente Clod, Danmark

”… är befriande och så rasande intelligent”

Märta Tikkanen, Finland

”… är en av de ärligaste böcker jag någonsin läst”

Nina Karin Monsen, Norge