Kerstin Strandberg – författare

Virginia och David oroar sig ständigt för att den andra ska gå och dö (bäst hade varit om de skiljdes så de slapp oroa sig, men det tåget har gått för länge sen). En dag hittar Virginia en nedgång till dödsriket, men om detta säger hon inget till David som har ett sviktande hjärta och en uppstoppad krokodil med saknad svansspets under sängen. Romanens berättare kämpar med sin rapport om Godhet och för att gå till botten med detta ämne måste alla sidospår utforskas. "Solnedgång – Omfamning" är en egensinnig och vindlande roman där kritikerhyllade författaren Kerstin Strandberg tar sig an dödsriket på sitt sätt.

Vanja har det besvärligt med livet – hon försöker gång på gång göra slut på det. Så träffar hon Nils och får av honom hjälp med att rengöra ett badhus som inte städats på hundra år. Det rengjorda badhuset brinner genast upp och så börjar de ett liv tillsammans.

Trots sitt missmod och sin bristande organisationsförmåga blir Nils den som får Vanja att stanna kvar på jorden men från första början är det inte Nils som Vanja är förälskad i, det vet de båda för de försöker vara så sanna de kan mot varandra.

Dock är det svårt att alltid hålla sig till sanningen. Man kan dock inte betvivla att de båda älskar den. Och dessutom varandra.

En del sorg finns med men i sorgen finns komiska inslag. Och så en blomsterhandlerska med reservoarpennor av guld och iridium.

Detta är en berättelse om några invånare på Jorden, en ovanlig kärlekshistoria och en historia om två människors liv, som sannolikt aldrig någonsin tidigare skildrats på just detta vis.

Den första tanken, den vackra dagen: Hurra, nu kan jag öppna överallt och skura ur skåpen! Det handlade om min verksamhet, i den hade jag alltid åkt berg- och dalbana. Fanns det ett enda problem som kunde drabba en skrivande människa som inte jag stött på? Knappast.

Skura ut är en berättelse om ett författarliv, om att uppleva och nedteckna, och, inte minst, om den konstnärliga viljans urkraft.

Efter mer än femtio år som författare och ett alldeles lagom antal romaner vädrar Kerstin Strandberg ut skåpen, länsar de proppfulla anteckningsböckernas materialdepåer och dagböckernas berättelser, på jakt efter det som är oberättat, som vill bli berättat.

1978:

När jag gett ut två romaner skulle jag skriva min tredje roman. Man jag planerade den efter så komplicerade riktlinjer att den skulle komma att ta hela mitt liv. Ångesten inför arbetet hade fått mej att konstruera en mekanism för min egen utslagning.

Den här boken handlar om mitt kommaloss, hur jag går tillbaka till barndomen där det fanns flödande skaparkraft. Jag ser hur den blev lamslagen genom uppfostran, utbildning och skenbart jämlikt yrkesarbete.

2015:

Jag har brutit den förbannelse som vilade över mej och romanskapandet. Så får jag en överblick över mitt ojämna konstnärsliv, under ett föredrag börjar jag plötsligt tala om lidelsen, detta att vilja nå en vision. Man kan komma därhän att man hatar sin lidelse men ändå betraktar varje stund som man inte tillbringar med objektet för sin lidelse som bortkastad. Jag önskar att varje människa någon gång ska få erfara den lidelse som det innebar att skapa ett konstverk.

Röster om Skriv Kerstin Skriv

”… har jag stött mej på som den förtappade på biblen”

Bente Clod, Danmark

”… är befriande och så rasande intelligent”

Märta Tikkanen, Finland

”… är en av de ärligaste böcker jag någonsin läst”

Nina Karin Monsen, Norge