Kristian Fredén – författare

Nominerad till Augustpriset 2025!

Kristian härstammar från en av Sveriges mest prominenta släkter för hundra år sedan, hos familjen Söderblom, andades allt kultur, förfining och je ne sais quoi. Men när Kristians mamma sent i livet begår självmord blir det början på ett slags uppgörelse med familjeberättelsen, i vilken gammelmorfar ärkebiskopen, tillika en av sin tids stora kulturpersonligheter, Nathan Söderblom, kastat sin skugga över släktleden. En förebild men också en boja för familjens känsligare medlemmar, bland dem Kristians egen mamma. Vad gör vi med våra liv och den tid vi har på jorden? Orättvisa och slump krattar våra banor.   

På en avklarnad men detaljrik prosa följer vi Kristians arv i konturerna. Det blir en ovanlig skildring av liv och död, av stora öden och små tillika en guidad tur genom tidens lager, skärva för skärva: från det svenska 1800-talets stränga spetskragar och kyrklighet, via 20-talets litterära salonger och Nobels fredspris 1930 till 1980-talets indierock och så åter till de högkulturella borgar i vilka anfadern rörde sig med sådan självklarhet.

I kollisionen mellan skilda världar formar sig en berättelse om uppror och handlingsförlamning, liksom om sorg, kärlek och svårigheterna i att beskriva någon man stått distanslöst nära. 

"Tanken att männen på sätet bredvid mig antagligen inte kommer att läsa En inre angelägenhet är outhärdlig. Kristian Fredén har skapat en skönhet så tung att enskilda läsare inte klarar av att bära den. I en rättvis värld blir detta en folkbok. (...) Jag har inte läst en bättre svensk roman i år." Expressen, Viktor Malm

"Det är en intressant och spännande roman. (...) Prosan är finstämd, innehållsrik och bitvis nästan lyrisk. En mycket bra roman om en ovanlig svensk släkt och deras liv under mer än 150 år." BTJ, Kent Lidman

"en formsäker roman där olika stilar, tekniker, klanger och tonfall, faller in i varandra. Från barndomens poetiska till senare tiders mer realistiskt strama, ibland nästan dagboksliknande. Det blir effektfullt" Upsala Nya Tidning, Fredrik Borneskan

"När kyrkorna i år firar hundraårsminnet av Nathan Söderbloms möte i Stockholm/Uppsala (...) kan den välskrivna ­romanen En inre angelägenhet bidra med fördjupande läsning. För det är en roman som med sin avskalade prosa komplicerar bilden av hur det kunde vara att leva i kretsen av den närapå helgonlike ärkebiskopen och Nobelpristagaren." Kyrkans Tidning, Barbro Matzols

"Det är en fascinerande och imponerande roman, uppenbart självbiografisk, som Kristian Fredén har skrivit. Nutid och dåtid blandas, texten väller fram över stort och smått genom 108 numrerade stycken. Prosan är avväpnande koncis, reflekterande och inte sällan ironisk, men de stora känslorna finns där också; kärleken inte minst. (...) Ja, som ni förstår är det här en roman som rymmer väldigt mycket. Jag önskar att den får många läsare." Borås Tidning, Stefan Eklund

"Det är en ställvis rörande roman som är närapå perfekt konstruerad. Kanske är den rentav för perfekt" Dagens Nyheter, Jonas Thente

''Det var som om en ny men uråldrig mytologi svept sig omkring mig. Jag fann mig själv rabbla underliga ramsor och tala om företeelser som jag egentligen aldrig hade hört talas om. Frågan är om det ens var jag som gjorde det. Jag kände mig som ett medium för någonting. Detta var inte oangenämt men allra mest njöt jag av att hålla mig samman över knäna och enbart gnola en stump i min ensamhet.''     I Kristian Fredéns noveller är saker inte vad de synes vara. Eller också är de ingenting annat än vad de liknar. Frågan är bara om de liknar sig själva. Människor och föremål byter plats. Orden pratar på. Tillvaron ändrar gestalt och bråkar. Men en sak kan man lita på: förr eller senare dyker det upp en ostkaka. Är det ett sällskapsspel? Är det på allvar? Är det: ostkaka?

Kristian Fredéns andra roman Offret är en skildring av den galne och genialiske schackspelaren Leo Gasparians uppgång och fall. Tillika är den en fiktiv biografisk roman skriven av den ryske författaren Vladimir Timotjenko, barndomsvän till Leo, vars inledande förord vittnar om en vilja att ”tolka och ge röst” åt en av de två centralgestalterna i den så kallade Malta-skandalen, som tilldrog sig under en schackturnering hösten 2001, i skuggan av attacken mot World Trade Center. Leo Gasparian står över mänskliga lagar, han är en i sina egna ögon übermensch, ett välklätt geni med perfekt fysik och manikurerade naglar. Den lilla rutiga världens dramatik speglar den stora världens. Förberedelserna inför stormästarmötet mellan Leo och det unga geniet, världsmästaren Wezjinskij, är lika desperata som de är beräknande. I romanens höjdpunkt möts de två på ett av Maltas lyxhotell i en rasande och iskylig strid om världmästartiteln. Det är en kraftmätning på liv och död. För den monomaniske Leo är det en historisk händelse vars dignitet självklart motiverar hänvisningar till historiens hjältar: från Jesus till Peter den Store och Napoleon. Och liksom historiens härförare offrade sina trupper, måste någon kring Leo offras för det högre goda. Spelets ödesmättade avgörande närmar sig och paranoian växer. Visst finns det en komik i detta, inte minst i den närmast idiotiska vältalighet och megalomana svada som utmärker storhetsvansinnet, men patetiken är också sjuklig, dess grandezza en skrattspegel ställd mot den reella ynkedomen. Bakom den manlige demonen döljer sig ett ensamt och ömkligt barn. Fredén låter så tragiken hålla humorn i handen. Leo säger sig leva efter devisen: ”Ära min far, fostra min son”. I hans förflutna fanns en far som slets bort alltför tidigt och i nuet råder - när inte schackspelet uppslukar - en sorgsen längtan efter sonen Michail, som han mist genom en skilsmässa. Offret är en ovanlig roman, som man ändå utan vidare kan rekommendera till vem som helst som aldrig nuddat vid en vit springare eller svart bonde. Den lutar sig mot en klassisk romantradition; dess litterära förlagar skulle kunna vara Thackereys klassiska berättelse om Barry Lyndon - genom pikareskens väg mot moralisk katastrof; Patricia Highsmiths psykologiska thriller The talented Mr Ripley – för balansgången över en avgrund, cirkelrörelserna kring en växande tom kärna - Fredén använder sig av litterära ironier och parodierar geni- och hjältekult.