Kristina Hurtig – författare

Det är en rikedom att ha en stor släkt, att veta var man kommer ifrån och vilka som gått före en. Som barn tar man släkten för given. Framför allt är förstås den egna familjen viktig, kanske också far- och morföräldrar och fars och mors syskon och deras barn. Men vilka är alla de där andra? För varje generation försvinner kunskap om släkten som för den äldre generationen varit fullkomligt självklar. Visst hörde jag talas om mors och fars kusiner, och de hette nog Sigrid allihop tyckte jag. Det blev en enda röra, och jag lyssnade ganska förstrött. Nu när de gamla inte finns kvar att fråga dyker funderingarna upp, och att hitta svaren blir ett detektivarbete med sökande i de databaser som tillhandahåller kyrkoböcker och andra handlingar. Kyrkoböckerna berättar en del om var personerna bodde men bara i undantagsfall om hur de levde och var till sättet. Man skrädde inte orden: "Ej konfirmerad såsom varande idiot" har prästen skrivit om en släkting. Detta väcker förstås nya frågor. Hur klarade hon sig där på fattigstugan? Hur illa var det med henne? Vem hjälpte henne när hennes mamma dött? Hur skulle man sett på henne idag? I min bok vill jag i ord och bild dokumentera och rädda den kunskap som finns om släkten på mors och fars sida. Jag följer fyra släkter från 1800-talets mitt fram till idag. Alla fyra släkterna har sina rötter i Skaraborgsmyllan alldeles söder om Vänern. De flesta släktingarna blev hembygden trogna men några fann vägen till storstaden och till och med till det stora landet i väster. Spädbarnsdödligheten var stor, men även den som fått ett mycket kort liv har en plats i min bok och i mitt hjärta, för det känns som om de jag skriver om har blivit mina vänner. En insikt jag fått är att livet går väldigt fort. Men alla som levat har gjort ett avtryck, har varit viktiga för någon. Alla behövs i livets väv och förtjänar att bli ihågkomna. Här är mitt bidrag till att bevara minnet av alldeles vanliga och alldeles unika personligheter för eftervärlden.

Västgötaslätten. Åt norr utsikt mot Dättern och i väster Hunneberg. Lennart och Brita gifte sig 1942 och arrenderade en liten bondgård på 42 tunnland i Sals socken. De fem barnen kom i rask takt. Yngsta dottern Kristina berättar om hur det var att växa upp med fyra äldre syskon på Salgården, där släkt, grannar, djur och årstidsväxlingar var en naturlig del av vardagen. Till stor del gällde fortfarande självhushållning, men den moderna tekniken började sitt intåg. Munktellarn ersatte den snälla ardennern Stina. Mor fick mjölkmaskin i lagården och separator i källaren - och framför allt - i stora rummet kom en ny möbel: TV:n! Den här familjen fick sin del av såväl sorger som glädjeämnen, precis som alla andra familjer. Kristina skildrar sin upplevelse av barndomen sedd med barnets ögon varvat med den vuxnes reflektioner. En lågmäld hyllning till hembygd, släkt och familjeband genomsyrar berättelsen.

En mors berättelse om hur det är att leva med ett missbrukande barn i familjen. "Från och med nu tar Peter all plats. Det är som om vi fått en gökunge i boet. De andra syskonen far illa." Långsamt förvrids tillvaron för familjemedlemmarna. Ständig oro, sömnbrist och stress blir en del av vardagen för föräldrarna, liksom nattliga akututryckningar och långa vaknätter hemma och i psykakuternas korridorer. Ständigt steget efter kämpar familjen för att hjälpa Peter att komma ur sitt alltmer accelererande missbruk. Sociala myndigheternas verktyg är tandlösa och sätts in alldeles för sent. Texten är mycket stark och gripande. Boken kommer att kunna hjälpa andra i liknande situation – och om någon som läser detta då kan känna tröst eller till och med hjälp att ändra sin anhörigs situation, så har det familjen gått igenom inte varit förgäves. Kritiken mot de sociala myndigheterna kommer tydligt fram och man kan inte annat än önska att boken skulle kunna bli obligatorisk läsning på Socialhögskolorna i landet.