Lars-Åke Ingsten – författare

Jag är så himla trött att jag knappt ser vart jag springer, lite längre fram finns det en gångbro, kan jag nå den har jag kanske en chans. – Nu har jag dig! skriker kvinnan. Samtidigt känner jag ett ryck i mitt halsband. Jag blundar och väntar på det värsta där jag hänger och dinglar.

Jag är så himla trött att jag knappt ser vart jag springer, lite längre fram finns det en gångbro, kan jag nå den har jag kanske en chans. - Nu har jag dig! skriker kvinnan. Samtidigt känner jag ett ryck i mitt halsband. Jag blundar och väntar på det värsta där jag hänger och dinglar.

Je suis si fatigué à ce stade que je n’arrive plus à me repérer, je distingue un peu plus loin un petit pont qui enjambe le canal. Si je l’atteins, j'ai peut-être une chance. — Je te tiens, crie la femme. Je sens qu’on m’attrape par le collier. Je ferme les yeux et m’attends au pire, suspendu dans le vide.