Lars Kromsten – författare

Det är vintern 2001. Genom ett snöigt Göteborg vandrar två varelser omkring utan att veta vart de är på väg. Han är medelålders nyskild, förvirrad. Hon är ung målinriktad, romantisk, ett barn av DDR-tidens Tyskland. Bägge söker de göra det rätta i livet, motsvara förväntningar och förhoppningar. glider tiden och platsen undan för dem och de faller på ett gungfly av lögner och misstankar de genomkorsar staden som Dante och Vergilius. Härvor av reflektioner projektioner och skuldkänslor spinner in dem i tillståndsdramaturgiska förvecklingar runt ett evigt hon och han. För att rädda sig blir flykten en nödvändighet och det meningsfulla i deras strövisa relation framträder först när spåren blivit nästan osynliga. Var det kärlek eller bara en famlande väg till livet? Förflutet blandas med nutid när minnesbilder tränger upp i den förälskade mannens hjärna. de irrar omkring tätnar skuggorna runt Vasaallen. De händelser som skall bli Göteborgskravallerna några månader senare framtonar som ett mörkt undergångsackord i en stad som blir alltmer undanglidande. språket löses upp och förlorar innebörd blir snön kall och grå för att slutligen rinna bort från stadens gator minnet beger sig till en annan plats.

En bok med litterära verk från Sveriges framtida författarkår. I ett samarbete med sina elever, har Lars Kromsten sammanställt texter och berättelser som både inspirerar och sätter tonen för 2000-talets författarskap.

Schillerska. Jag var en del av det mytomspunna Vasastan innan det blev mytomspunnet, innan Håkan Hellström gjorde det legendariskt för all framtid. Vasastan innan den blev Vasastan.” Skål Schillerska! Jag älskar dig.

- Marcus Birro

- Carl Lindsten

Jag har mycket att säga om Schillerska. För mycket. För jag hatade och älskade Schillerska, Schillerska med dess omnejd (Vasagatan) ändå en plats där jag fann vänner för livet, döda och levande.

- Andres Stoopendaal

Att dö nära min skola är något jag kommer undvika till varje pris. Om du hittar mig blödande på spåren vid Vasaplatsen, släpa bort mig därifrån! Jag behöver ingen svart kappa för att känna mig alienerad.

Detta att ge röst är ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i våra liv. Här är det ett program att arbeta utifrån, det känns vant och äkta. Men rollerna är omvända – de unga ger de äldre en röst. Min blir möjligheten att gå fram och formulera frågan om vad jag skulle nämna om hela världen lyssnade..Till min förvåning hörs min röst tala om kärlek och broderskap. Är det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det så här enkelt? Tänker på min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gång fastnade en lite smula på vårapannben och bildade en varm skorpa som påminde om hans familj och hans föräldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bår – vi måste inse att världen är ändlig, den har gränser och vi befinner oss alla inom dessa. Det är den båt vi alla sitter i. Jag får en fråga att ställa till publiken, kanske är det en fråga för hela mänskligheten, kanske skulle man kunna ställa den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frågan lyder på följande vis; Varför skäms man om man gråter offentligt på spårvagnen när man är ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hålla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstånd mellan oss. Men är det hela sanningen? Är vi inte beroende av våra masker? Problemet är inte frågan, det gäller framställningen, min röst låter arg, upprörd, den förmår inte bli sårad, ensam ledsen, någonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av många. Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta är några dagboksanteckningar runt erfarenheter från ett alternativt kulturprojekt i Göteborg. Scenisk gestaltning betraktas här i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingå i olika gemenskaper.

Att leva ett år ensam på en ö i Innansjöskärgården Hattefura i Vänern.

Kan man studera litteraturvetenskap på Youtube? Svaret är ja. Här finns miljontals klipp med anknytning till litteratur. Hur mycket av detta gigantiska arkiv kommer ungdomar i kontakt med? I en gymnasiekurs i litteraturvetenskap fick eleverna själva välja klipp och motivera sina val. Det blev en intressant blandning av musikvideo, spoken word, dramatisering, föreläsning och film runt den litteratur som visar vägen till samtal och personliga reflektioner. Gymnasisterna blir vägvisare till de platser där utbytet sker, där intresset väcks och bilderna skapas.

Som lärare på Schillerska gymnasiet ägnade jag flera år att samla och skriva in Pablo Longs handskrivna dagböcker åren runt 1990.

Pablos journal skildrar livet som språk och dramastudent i San Francisco efter åren som gymnasist på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

Som tidsdokument före internets och bloggens genombrott och som belysning av en ung´människas utveckling äger den en enastående likhet med den mängd ungdomsdagböcker som skrevs under 1900-talets första årtionden Dagböcker kom att utgöra basmaterialet när Charlotte Bühler myntade begreppen adolescens och pubertet som ett förhållandet mellan ”drift och tradition” hos Siegfried Bernfeld samt inte minst ett konkret exempel på psykoanalytikern Peter Blos tankar om individuation och kreativitet som en ”andra chans”.

Lars Kromsten har gett ut ett antal böcker med ungdomars litterära texter.