Lena Ebervall – författare

Det är en oupphörligt fascinerande berättelse om en osannolik figur i svenskt nöjesliv, och Bode (som verkligen trampade i klaveret enastående ofta) förtjänar att ihågkommas för mer än de ovan nämnda ekivoka kupletterna. Strafflös är en bra, tragisk, komisk och intressant roman. Helhetsbetyg: 4, Mycket bra. Bibliotekstjänst

Johnny Bode är idag mest hågkommen för sina obscena visor, som fick ett osannolikt genomslag på det frigjorda och radikala sextiotalet i Sverige. Men han var mycket mer än bara en rolig tjockis som skrev snusk. I själva verket var han en av de mest firade låtskrivarna under svenskt 1900-tal och han uppträdde med alla de stora, från Hasse Ekman till Ulla Billquist. Han tjänade enorma summor som han raskt satte sprätt på, och för att kunna festa vidare ställde han till med fiffel och båg. Bode blev skandalernas man.

Men den verkliga skandalen var att han som tjugofyraåring spärrades in på sinnessjukhus ett helt oproportionerligt straff för några små penningbedrägerier.I åratal satt han inlåst, utan att få vård, och i rashygienens namn blev han tvångssteriliserad. Det är svårt att tänka sig ett värre övergrepp, och det i en tid som inte ligger så långtifrån vår.

Strafflös är författarnas åttonde roman där de än engång gräver i ett gammalt och omtalat rättsfall. Mycket har skrivits om Johnny Bode. Men ingen har skrivit om de rättsövergrepp han utsattes för. Förrän nu.

De som menar att subversiva röster tystas i den svenska samtiden borde läsa den nya boken om Johnny Bode. Skånska Dagbladet

Ebervall och Samuelson låter Bodes sorglöshet prägla berättelsen, men väjer inte för de mustiga detaljerna eller kriminella handlingarna i Bodes liv. Deras blick är empatisk och tar fasta på de rättsövergrepp han utsattes för. Bakvägen skildrar de en mörk del av Sveriges historia, där alla skulle rätta in sig i ledet. Boken är välskriven och följer i stort sett verkliga händelser. Johnny Bode framställs i "Strafflös" som ett stort barn, ett musikaliskt geni utan förmåga att långsiktigt förvalta sin talang. Den absurda humorn saknas inte, men det är faktiskt både fint och uppfriskande med ett perspektiv där hans historia berättas utan att det lurar ett gapflabb runt hörnet. Falu-Kuriren

Jag har läst och uppskattat Lena Ebervalls och Per E Samuelsons tidigare romaner om bland andra Olle Möller (var han verkligen en mördare?), Gustaf V:s påstådde älskare Kurt Haijby och bombmannen Lars Tingström men hmhm vet om inte den gripande berättelsen om svindlaren, rucklaren och artisten Johnny Bode är den som gripit mig mest. Dast Magazine

På morgonen den 7 november 1980 försvann 11-årige Johan Asplund spårlöst från sitt hem i Sundsvall.

Försvinnandet var inte bara en familjetragedi, det blev också upptakten till en masspsykos som kan jämföras med medeltidens häxprocesser och starten på det haveri som ledde till vår tids största rättsliga härdsmälta.

Efter en spektakulär rättegång, ledd av brottarlegendaren och advokaten Pelle Svensson, dömdes en man för bortförandet, men processen ifrågasattes och hånades av det juridiska etablissemanget.

Det var bara början.

Tretton år efter Johans försvinnande säger sig en patient på rättspsyk i Säter ligga bakom hans död. Med stöd av utredare, åklagare och psykologer övertygade Thomas Quick rättsväsendet om att han var skyldig till åtta mord. Hela Sverige lyssnade på hans vidriga fantasier, och i valet mellan det rimliga och det orimliga valde alla att tro på det orimliga.

Romanen Domsagor är en grotesk sannsaga om hur ett barns försvinnande ledde till justitiemord, och hur motsättningar mellan polis och åklagare i Sundsvall i kombination med hatet mot uppkomlingsadvokaten Pelle Svensson bidrog till att skapa en seriemördare som inte fanns.