Lena Hamilton – författare

Vi ska inte ha nån hund Det var en gång en familj som bodde i Malmö - Pappa, Mamma, Storpojken Jonte, Flickan Tina, Mellanpojken Svante och Lillpojken Knutte. Som de flesta andra barn tjatade de på sina föräldrar; – Snälla Pappa och Mamma, vi kan väl få en hund. – Nä, sa båda två. Det blir för jobbigt. Vi hinner knappast med er och kommer inte att ha tid att dessutom gå ut med en hund morgon, middag, kväll. Det går bara inte. – Men vi lovar, ni ska inte alls behöva ta ut hunden. Vi turas om, vi gör en lista. Det gör inget om det regnar, vi har stövlar, regnställ och paraply. Vi kan gå upp på morgonen hur tidigt som helst, bara vi får en hund. – Nä, sa Pappan och Mamman igen. Vi vet precis hur det blir. Det kan vara roligt en vecka, sen är det vi som måste stressa på morgnarna, inte bara med att få iväg er till skolan utan dessutom knalla ut i regn och rusk och rasta hunden. Tiden gick, barnen tjatade lite då och då. Så småningom började Mamman fundera på att det kanske inte skulle vara så dumt ändå. Pappan reste ofta i jobbet och var borta flera dagar under veckorna. Det vore egentligen rätt bra att ha en hund hemma som kunde skälla och skrämma bort tjuvar. Dessutom skulle det vara tryggt för barnen som kom hem från skolan innan Mamman och Pappan hunnit hem från jobbet. Mamman berättade för Pappan hur hon tänkte, att det nog skulle vara bra med en hund i alla fall och att det säkert skulle fungera om alla hjälptes åt. – Nä, sa Pappan. Det kommer aldrig att gå. Tänk så svårt vi har att få tiden att räcka till idag. Hur ska det då inte bli att dessutom ha en hund? Det tar minst en timme extra varje dag, den tiden har vi bara inte. Och så är ju Jonte allergisk och har astma. Det vore rent ut sagt ansvarslöst.