Lena Katarina Swanberg – författare

När 19-åriga Pela Atroshi mördades den 24 januari 1999 fick svenska språket ett nytt ord: Hedersmord. Syftet med ett hedersmord är att tvätta bort skammen från släktens namn. Tanken var att Pela skulle glömmas bort. Men Pela har en lillasyster. Hon ville ge sin syster upprättelse, hon ville att mördarna skulle ställas inför rätta. Genom lillasysterns vittnesmål kunde två farbröder till systrarna såväl gripas som dömas till livstids fängelse för mordet på Pela. Detta är lillasysterns berättelse. Den börjar i barndomen i norra Irak, fortsätter med familjens flykt undan Saddam Husseins krig mot kurdiska städer och byar i början av 90-talet och slutar med en ung kvinnas fortsatta kamp för ett normalt liv här i Sverige. Detta är även ett dokument ur den svenska samtiden. Vad är ett hedersmord? Hur ser traditionen ut? Hur kan en man anse det vara sin plikt att mörda sin dotter? Lena Katarina Swanberg har gjort många intervjuer och studerat frågan ur ett bredare perspektiv. Vad anser exempelvis Pelas farbröder om begreppet heder? Lillasysterns berättelse är unik och inte tidigare berättad. Men hennes erfarenheter delas dessvärre av många unga invandrarkvinnor i Sverige i dag. Pelas tragiska öde har fått ny aktualitet genom mordet på 26-åriga Fadime Sahindal. Genom lillasysterns vittnesmål kan vi få ökad kunskap och på så sätt motverka missförstånd och fördomar. Lena Katarina Swanberg är journalist och författare.

"Hedersmordet på Pela är en stark berättelse." Östersunds-Posten

"Swanberg lyckas verkligen med sin intervjubok" Eskilstuna-Kuriren

"Boken är oerhört aktuell" Böcker & AV-media

"Det är skrämmande och intressant läsning." Må Bra

Parisoula Lampsos träffar Saddam Hussein när hon just fyllt sexton år. Hon är enda dottern till en grekisk affärsman och dessutom påtagligt vacker. Saddam ska snart fylla trettio och är påläggskalv inom det allt mäktigare Baathpartiet. De förälskar sig och därmed är hennes öde beseglat."Varje familj i Irak har egna vredens och sorgens minnen av Saddam Husseins tid vid makten. En make som avrättats, söner som dött i krig eller döttrar som försvunnit spårlöst. Alla har något att minnas med avsky. Varje gång någon knackade på dörren var man rädd. Vem kommer? Vem tar vem? Vad händer? Skyldig eller oskyldig spelade ingen roll, att fråga efter orsaken var meningslöst. För att förstå vad jag har att berätta måste man förstå dessa villkor. Saddam Hussein var en man som inte drog sig för att mörda sin egen familj. Varför skulle han skona mig?"Författaren och journalisten Lena Katarina Swanberg har intervjuat Parisoula Lampsos under lång tid och skrivit den gripande, spännande och fasansfulla berättelsen om hennes dramatiska liv i skuggan av en fruktad diktator.

Att barnen flyttar hemifrån är en omvälvande förändring, fullt i klass med att bli förälder. Står mamma fortfarande och snyter sig övergivet i förklädet? Saknar pappa sin försörjarroll?Nix. Det tomma boet är sig inte likt. Livet efter barnen har blivit en livsfas bland många.

I genomsnitt har en femtioåring numera 30–40 år kvar att leva. Få föräldrar har fler än ett eller högst två barn. I en tid när barn inte bildar egna familjer förrän sent i livet, har det fulla boet förvandlats till en utdragen parentes.Komplikationer saknas inte: Numera gifter sig barnen ungefär samtidigt som föräldrarna skiljer sig. Barnen får egna barn först i en ålder när tidigare generationer gladdes åt barnbarnen. Och mitt bland bröllopsbestyr och skilsmässopapper ändrar middagssamtalen karaktär: Nyss handlade de om dagispersonal och föräldramöten. Nu gäller de biståndsbedömare och anhörigträffar.Helt lätt är det sannerligen inte. Föräldrar på väg mot sin egen ålderdom våndas över att de önskar livet ur sina egna gamla föräldrar hellre än att de ser dem bära haklapp och blöjor. Och relationerna i det tomma boet förändras radikalt: Förhållandet till urgamla föräldrar visar sig vara en annan än den man har till medelålders föräldrar. På samma sätt är relationen till vuxna barn en helt annan än till tonåringar för att inte tala om att relationen till ingifta och mer eller mindre lösspringande sambor är något HELT annat än till barnens kompisar. Eftersom fyrtiotalister är sig lika även i detta skede av livet får nya tabun stryka på foten: Måste man verkligen tycka om sina vuxna barn bara för att man älskar dem? Samt: Är det okej att börja jobba över jämt när barnen inte kräver ens närvaro?Ska man bekräfta tvåsamheten genom att sjunga i kör ihop? Eller bryta upp för att börja om med färdigrenoverad motorcykel? Båda hemma jämt? Ingen någonsin hemma? Den ena i full blom, den andra på sparlåga? En älskar golf, den andra hatar bollar? Flytta? Vart? Isär? Varför?

Det tomma boet är proppfullt – men med helt andra diskussioner och komplikationer än om vem som skjutsar till fotbollen.Det tomma boet är en personlig, humoristisk skildring att läsa, skratta åt och känna igen sig i om livet efter barnen. För med fyra barn – numera rejält utflugna – har Lena Katarina Swanberg haft anledning att fundera en hel del över ämnet.

Att vara kvinna är helt normalt. Puberteten är en normal hormonomställning, varenda menstruation likaså, graviditeten är en gigantisk omställning och knappt lär man sig att stava till PMS förrän det är dags för klimakteriet. Allt detta är friskt, naturligt och inget konstigt alls.Desto mer onormalt är det att så många kvinnor numera står under hormonbehandling under snart sagt hela livet.Hur kan det sedan femtio år anses självklart att friska kvinnor tillförs extra könshormoner från femton års ålder och framåt? Hur vågar man experimentera med den ständigt pågående förändringen i kvinnors hormonbalans? Varför anses så många friska kvinnor behöva förvandlas till patienter?Först är man fertil, men då gäller det att inte bli med barn. Alltså rekommenderas man äta en hel del hormoner. Därpå förväntas man bli gravid, men att bli med barn är inte alltid så lätt. Sådant fixas med rätt avsevärda mängder hormoner. I femtioårsåldern kan man inte bli gravid längre, för så har naturen bestämt. Då överräcks välvilligt ytterligare hormoner.Hanteringen av östrogenpreparaten är lika bisarrt lättsinnig som människans livscykel är lång. De kvinnor som nu förskrivs östrogen mot klimakteriets värmevågor och humörsvängningar är första generationen någonsin som har ätit hormoner sedan de var tjugo. Fortfarande är dessa kvinnor lika samarbetsvilliga försökskaniner, trots att den ivriga hormonförskrivningen börjar få synliga och faktiskt riktigt obehagliga konsekvenser i takt med att bröstcancerfrekvensen stiger, det påstådda skyddet mot hjärtsjukdomar inte fanns och halten östrogen i havets vatten nu blivit så hög att den är mätbar. Moderna reningsverk klarar mycket, men hormonerna slinker ostört förbi.Blod, svett och tårar är en bok full av ilskna frågor. Lena Katarina Swanberg har läst ny och gammal forskning, intervjuat gynekologer och forskare samt talat med kvinnor om hormonpiller som spolats ner i avloppet eller som orsakat sådan abstinens hos dem som försöker sluta att de nästan inte kan.Hur pålitliga är läkarråden med tanke på att listan över hormonpreparatens biverkningar onekligen växt sig allt längre ju längre de prövats? Vilken kvinnosyn har ett samhälle som anser det rimligare att en medelålders kvinna riskerar bröstcancer än att hon svettas om nätterna? Hur kommer det sig att mäns spermieproduktion är påtagligt lägre idag än för femtio år sedan? Vad händer egentligen med pojkar som utsätts för extra östrogenpåverkan från fosterstadiet och framåt? Och varför upptäcks allt fler hormonbetingade skador på fiskar, fåglar och däggdjur?

Lena Katarina Swanbergär journalist och författare. Hon har varit anställd på Expressen och MånadsJournalen. Sedan 1997 arbetar hon som fri skribent. Hon har givit ut ett flertal böcker, både skönlitterära och dokumentära, däribland den uppmärksammade Konsten att göra ingenting. 2002 utkom reportageboken Hedersmordet på Pela, Lillasystern berättar och 1999 gavs hennes mycket uppmärksammade bok Sorgfågel, Annika Östberg berättar sitt liv ut.

Att leva med MS kan vara ett rent helvete. Men det behöver inte vara så hela tiden. När Louise Hoffsten först fick sin diagnos trodde hon att allt var kört. Idag, nästan tjugo år senare, är hon fortfarande aktiv som sångerska, låtskrivare och föredragshållare. Trots sjukdomen lever hon ett gott liv - i alla fall för det mesta. Hon har blivit en mästare i att ta vara på vardagens ögonblick av lycka. Att njuta av stunden. Något vi alla kan dra lärdom av.

Louise Hoffsten är en av vårt lands största bluessångerskor och fick sitt stora genombrott i början av 1990-talet. På senare år har hon även medverkat i populära och folkkära teveprogram som Stjärnorna på slottet, Körslaget och Melodifestivalen. Hon har tilldelats en lång rad utmärkelser, bland andra Karamelodiktstipendiet, Grammis och Rockbjörnen. Hon har även utnämnts till hedersdoktor vid Linköpings Universitet.

En näve grus är mer än en bok om vad det innebär att leva med en kronisk sjukdom. Boken är också en kärleksförklaring till familjen och musiken, Louise Hoffstens två ständiga följeslagare i livet. Författaren Lena Katarina Swanberg tecknar, tillsammans med Louise själv, ett bluesigt porträtt av sångerskan i form av impressionistiska nedslag i hennes liv, med fokus på de senaste tjugo åren.

Att leva med MS kan vara ett rent helvete. Men det behöver inte vara så hela tiden. När Louise Hoffsten först fick sin diagnos trodde hon att allt var kört. Idag, nästan tjugo år senare, är hon fortfarande aktiv som sångerska, låtskrivare och föredragshållare. Trots sjukdomen lever hon ett gott liv - i alla fall för det mesta. Hon har blivit en mästare i att ta vara på vardagens ögonblick av lycka. Att njuta av stunden. Något vi alla kan dra lärdom av.

Louise Hoffsten är en av vårt lands största bluessångerskor och fick sitt stora genombrott i början av 1990-talet. På senare år har hon även medverkat i populära och folkkära teveprogram som Stjärnorna på slottet, Körslaget och Melodifestivalen. Hon har tilldelats en lång rad utmärkelser, bland andra Karamelodiktstipendiet, Grammis och Rockbjörnen. Hon har även utnämnts till hedersdoktor vid Linköpings Universitet.

En näve grus är mer än en bok om vad det innebär att leva med en kronisk sjukdom. Boken är också en kärleksförklaring till familjen och musiken, Louise Hoffstens två ständiga följeslagare i livet. Författaren Lena Katarina Swanberg tecknar, tillsammans med Louise själv, ett bluesigt porträtt av sångerskan i form av impressionistiska nedslag i hennes liv, med fokus på de senaste tjugo åren.

När det ofattbara händer och livet rämnar uppstår en intensiv längtan efter något hanterligt, något litet och konkret. Detta har Lena Katarina Swanberg själv upplevt och skrivit om i denna lite ovanliga trädgårdsbok. ”Bokens titel fanns i mitt hjärta långt innan jag hade börjat skriva: En trädgård till tröst. Min steniga jordplätt har hjälpt mig att vända stor sorg i ny livsglädje.” Trösten finns i den framväxande trädgården, där tiden går runt, inte framåt.

I trädgården vänds misslyckanden till erfarenheter, litenheten blir en tillgång och planer kan alltid ritas om. Det går inte att skynda på glädjen. Precis som livet i trädgården går i cirklar, vissnar ner och börjar om gång på gång, har sorgen sin egen tideräkning.

I korta texter förmedlar Lena Katarina en stilla och stark uppmaning att inte ge upp. Att söka tröst i det lilla, att tänka om och att tveklöst ta emot glädjen när den finns – för det gör den. Kan själv, kan be om hjälp, skriver författaren i förordet. Att tänka så, både i livet och i trädgården har gett henne en ny balans i stället för den som gick förlorad. En mänsklig gemenskap, där vardagsglädjen är en varm famn, mitt i sorgen.

"Språkbruket är minimalistiskt, sentimentalitetsfaktorn noll. Förtvivlan behöver inga bombastiska förstärkningsord. En trädgård till tröst är allt annat än en hurtfrisk coaching-bok på temat 'så här kommer du vidare'."

Hanne Kjöller Dagens Nyheter

Artisten Jessica Andersson slog igenom i dokusåpan Fame Factory och bildade sedan duon Fame med Magnus Bäcklund. Tillsammans vann de Melodifestivalen 2003. Lyckan borde varit total - men bakom den framgångsrika artistkarriären fanns ett mörker.

Jessica och hennes fyra syskon växte upp med sin missbrukande mamma och de våldsamma män som mamman levde med. Syskonskaran splittrades när de placerades i olika fosterhem. Som liten besökte Jessica flera gånger sin mamma i fängelset och som vuxen har hon tvingats inse att hennes bröder vacklat på kanten till samma destruktiva liv.

En enda sak har Jessica Andersson alltid varit säker på - att hon kan och vill sjunga. Och det är just genom musiken som Jessica har skapat sig ett bra liv, drivkraften har varit att ta revansch på dem som sa att hon skulle sluta som sin mamma.

Jessica Anderssons liv är en riktig askungesaga om vägen till välmående och framgång.

Artisten Jessica Andersson slog igenom i dokusåpan Fame Factory och bildade sedan duon Fame med Magnus Bäcklund. Tillsammans vann de Melodifestivalen 2003. Lyckan borde varit total - men bakom den framgångsrika artistkarriären fanns ett mörker.Jessica och hennes fyra syskon växte upp med sin missbrukande mamma och de våldsamma män som mamman levde med. Syskonskaran splittrades när de placerades i olika fosterhem. Som liten besökte Jessica flera gånger sin mamma i fängelset och som vuxen har hon tvingats inse att hennes bröder vacklat på kanten till samma destruktiva liv.En enda sak har Jessica Andersson alltid varit säker på - att hon kan och vill sjunga. Och det är just genom musiken som Jessica har skapat sig ett bra liv, drivkraften har varit att ta revansch på dem som sa att hon skulle sluta som sin mamma.Jessica Anderssons liv är en riktig askungesaga om vägen till välmående och framgång.