Li-Lo Sahlberg – författare

”Det bor ett kvinnodjur i mig. Ibland känner jag henne rispa på insidan av huden, andra gånger tar hon sig ut”, sa Pica och viftade med handen mot något obestämt.Terapeuten tog ett guldfiskandetag. Öppnade munnen bara för att stänga den igen.”Jag menar det”, lade Pica till. ”Inte bara symboliskt. Jag kallar henne SkuggPica.””Vad vill hon tror du?” frågade terapeuten.”Skrämmas”, sa Pica och kände på sig att hon borde säga något om att mota vanmakt med magiskt tänkande.Terapeutens ögonbryn for upp i hårfästet och försvann i ett moln av vitt när hon skrattade till.”Förlåt, jag skrattar inte åt dig utan för att jag blev överrumplad.””Det är okej. Jag hävdar att det bor en varelse i mig, som jag dessutom har namngett. Som ett slags husdjur. Rätt löjeväckande.””Eller spännande”, sa terapeuten. ”Vem är det hon skrämmer?””Alla.”

Med barnen utflugna befinner sig Pica i en ny fas i livet. Hon ser fram emot ett gemensamt hem med särbon, Mickel. Men när hon får reda på att Mickel inte varit ärlig med deras relation vaknar något kraftfullt och konfrontativt inom henne. Det startar en händelsekedja som får henne att ifrågasätta det hon trott vara sant om sig själv. Gränser mellan fantasi och verklighet, mellan nu och då blir flytande när hon söker svaret på vem hon egentligen är och vill vara.

Oliver försöker att inte stirra på Maya, men nyfikenheten gör det svårt. När hon inte säger något frågar han igen:”Varför är du orolig för min bror?””Så här”, säger hon. ”Om du häller något hett på det som är fruset, finns risk att det spricker.””Vad menar du?””Jag menar att det finns människor som är så ovana att bli omtyckta att de inte kan ta emot uppskattning. De går sönder av omtanke.””Tror du att min bror är en av dem?” frågar han.Hjärtat tar fart, så som det alltid gör inför en panikångestattack.”Jag vet inte”, svarar Maya och tittar ut genom kaféfönstret. ”Det kan vara så.”

Kulenby är en döende bruksort som styrts av familjen Grahn i generationer. Alla känner alla, men när Maya, en främling flyttar in på Fingals gård visar det sig att ingen riktigt känner sig själv. I takt med att vinter går mot vår och snön smälter blottas det som länge legat dolt. Och när Maya hittas död kan ingen längre hindra sanningar från att tina.

I Tö vävs nutid och dåtid samman till en berättelse om ansvar och skuld, om längtan efter frihet och försoning.

"Det bor ett kvinnodjur i mig. Ibland känner jag henne rispa på insidan av huden, andra gånger tar hon sig ut", sa Pica och viftade med handen mot något obestämt.Terapeuten tog ett guldfiskandetag. Öppnade munnen bara för att stänga den igen."Jag menar det", lade Pica till. "Inte bara symboliskt. Jag kallar henne SkuggPica.""Vad vill hon tror du?" frågade terapeuten."Skrämmas", sa Pica och kände på sig att hon borde säga något om att mota vanmakt med magiskt tänkande.Terapeutens ögonbryn for upp i hårfästet och försvann i ett moln av vitt när hon skrattade till."Förlåt, jag skrattar inte åt dig utan för att jag blev överrumplad.""Det är okej. Jag hävdar att det bor en varelse i mig, som jag dessutom har namngett. Som ett slags husdjur. Rätt löjeväckande.""Eller spännande", sa terapeuten. "Vem är det hon skrämmer?""Alla."

Med barnen utflugna befinner sig Pica i en ny fas i livet. Hon ser fram emot ett gemensamt hem med särbon, Mickel. Men när hon får reda på att Mickel inte varit ärlig med deras relation vaknar något kraftfullt och konfrontativt inom henne. Det startar en händelsekedja som får henne att ifrågasätta det hon trott vara sant om sig själv. Gränser mellan fantasi och verklighet, mellan nu och då blir flytande när hon söker svaret på vem hon egentligen är och vill vara.

Oliver försöker att inte stirra på Maya, men nyfikenheten gör det svårt. När hon inte säger något frågar han igen:”Varför är du orolig för min bror?””Så här”, säger hon. ”Om du häller något hett på det som är fruset, finns risk att det spricker.””Vad menar du?””Jag menar att det finns människor som är så ovana att bli omtyckta att de inte kan ta emot uppskattning. De går sönder av omtanke.””Tror du att min bror är en av dem?” frågar han.Hjärtat tar fart, så som det alltid gör inför en panikångestattack.”Jag vet inte”, svarar Maya och tittar ut genom kaféfönstret. ”Det kan vara så.”

Kulenby är en döende bruksort som styrts av familjen Grahn i generationer. Alla känner alla, men när Maya, en främling flyttar in på Fingals gård visar det sig att ingen riktigt känner sig själv. I takt med att vinter går mot vår och snön smälter blottas det som länge legat dolt. Och när Maya hittas död kan ingen längre hindra sanningar från att tina.

I Tö vävs nutid och dåtid samman till en berättelse om ansvar och skuld, om längtan efter frihet och försoning.

”Det bor ett kvinnodjur i mig. Ibland känner jag henne rispa på insidan av huden, andra gånger tar hon sig ut”, sa Pica och viftade med handen mot något obestämt.

Terapeuten tog ett guldfiskandetag. Öppnade munnen bara för att stänga den igen.

”Jag menar det”, lade Pica till. ”Inte bara symboliskt. Jag kallar henne SkuggPica.”

”Vad vill hon tror du?” frågade terapeuten.

”Skrämmas”, sa Pica och kände på sig att hon borde säga något om att mota vanmakt med magiskt tänkande.

Terapeutens ögonbryn for upp i hårfästet och försvann i ett moln av vitt när hon skrattade till.

”Förlåt, jag skrattar inte åt dig utan för att jag blev överrumplad.”

”Det är okej. Jag hävdar att det bor en varelse i mig, som jag dessutom har namngett. Som ett slags husdjur. Rätt löjeväckande.”

”Eller spännande”, sa terapeuten. ”Vem är det hon skrämmer?”

Med barnen utflugna befinner sig Pica i en ny fas i livet. Hon ser fram emot ett gemensamt hem med särbon, Mickel. Men när hon får reda på att Mickel inte varit ärlig med deras relation vaknar något kraftfullt och konfrontativt inom henne. Det startar en händelsekedja som får henne att ifrågasätta det hon trott vara sant om sig själv. Gränser mellan fantasi och verklighet, mellan nu och då blir flytande när hon söker svaret på vem hon egentligen är och vill vara.