Margit Friberg – författare

"Mitt liv äre en våg" är den tredje boken i Folket i Bilds stora romanpristävlan 1941. Prisnämnden, författarinnan Marika Stjärnstedt, författarna Vilhelm Moberg, Ture Nerman, chefredaktör Ernst J. Lundqvist och redaktionssekreterare Ivar Öman gjorde följande uttalande: "En ölandsroman med stora linjer. Tre säkert skildrade kvinnoöden, som följer varandra likt vågor i havet. Vacker naturskildring, roliga inslag av gamla seder och bruk, levande karaktärsteckning, en knapp, klar stil och en ljus varm grundton."

Boken följer en sjömansfamilj och några andra väderbitna sjömän, tar del av deras liv vid kusten och ombord på de gamla segelskutorna under första världskriget. Boken utspelar sig på södra Öland och bygger på faktiskt inträffade händelser, medan huvudpersonerna utgör ett konglomerat av sjömän från ön.

2ra utgåva av Klockargården, som beskriver livet på en bondgård vid förra sekelskiftet men också handlar om bondeseglationen som funnits på södra Öland, som nu är ett världsarv, Södra Ölands odlingslandskap. Stark kvinnogestalt i huvudrollen som ofta hos Margit Friberg

I boken bygger författaren sin berättelse på en gammal öländsk sägen om skeppsplundrare som tände falska eldar och lockade fartyg upp på revlarna. Boken handlar också om livet på en prästgård på 1600-talet. Centralgestalt i boken är den stumma prästfrun Dorotea som dras in i dramatiska händelser i samband med skeppsplundrares ogärningar innan ön fick ordentliga fyrar.

Öland, Juni 1741 Sommaren hade äntligen kommit till Öland, ängarnas och lundernas försommargrönska skimrade i solskenet. Nu blommade allting, vårblommor bredvid sommarörter. Vintern hade varit hård, snörik och kall. Därtill lång. Fjolårets hade varit värre. Det var inte djupt till botten i bingar och tinor. Missväxten hade tagit hårt på folk och fä, Oxarna var skrangliga, usla kräk som knappt orkat ta sig ut till betesmarkerna. Men de som var feta, det var allt vildgaltarna, det. Med åren blev det bara fler och fler hjortar och vildsvin, men alla var de fridlysta för vanligt folk. I nåder fick man vara drevkarl när lantjägaren ställde till jakt för hovets räkning, men av jaktbytet fick man ingenting. Om markens djur varit fritt byte, då skulle ingen behöva hungra, inga småbarn dö av svält son i år. Men sådant tal kunde vara farligt ty: Skog har öron, mark har ögon. Likadant med virke och bränsle. Fast skogen stod tät och tung av gran och tall måste man nöja sig med ris och torne och vindfällen. Knappt fick man utmätt gamla och dåliga träd till kalkugnarna man levde på. Men det var bäst att vakta sin tunga ty: Skog har öron, mark har ögon. Hur skulle väl folk i detta avsides land kunna begripa sig på lärda män, som red kring i marker och lunder och samlade allsköns örter, gjorde ständiga frågor om allt upptänkligt och därutöver studerade de många stenarna med ristade tecken, som många tog för trollrunor. Misstanken uppstod att allt detta intresse för örterna var något de främmande dolde farliga ärenden under. Det var ju krig och då kom spejare och försökte snappa upp sådant som sedan kunde vägleda fienden om han kom till trakten. de främmande herrarna, Carl Linnaeus och hans följe, red genom det grönskande landskapet, övernattade i prästgårdarna. Växter fann de i överflöd. Överallt stod nyckelblomstren ymniga, särskilt Johannis nycklar. Den rätta benvedsbusken upptäckte man och i skogen växte en myckenhet sårläka. Hur föga Linnaeus anat, när han gav sig ut på denna resan, vilken sällsam ö han skulle finna, vilket blomsterrike.