Avhandlingen uppmärksammar polisanmälan vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Studiens syfte är att undersöka kvinnors syn på polisanmälan och deras interaktioner med det straffrättsliga systemet när de tar sig ur mäns våld i nära relationer. Avhandlingens teoretiska ramverk omfattar främst teorier om mäns våld mot kvinnor, kvinnors uppbrott ur våld och organisationer. En kvinna anses ha tagit sig ur våld när hon separerat, frigjort sig emotionellt från mannen, definierar våldet som mäns våld mot kvinnor i nära relationer samt när mannen upphört med våldet. Kvalitativa intervjuer genomfördes under 2010 och 2011 med tjugo kvinnor som lämnat en våldsutövande partner. En tematisk analys har genomförts av empirin, som består av 33 intervjuer. Avhandlingen belyser en komplex beslutandeprocess om polisanmälan. Under denna process framstår polisanmälan som alltmer tänkbar i takt med att kvinnan frigör sig från våld – såväl emotionellt, som kognitivt samt genom separation – samtidigt som mannens våld fortsätter. Vid beslutet om polisanmälan tar kvinnan hänsyn till dess förväntade konsekvenser, såväl för hennes möjligheter att ta sig ur våld, som för hennes livssituation i övrigt. Avhandlingen belyser även polisanmälans betydelse för frigörelsen från våld. Resultaten visar att det straffrättsliga systemets gensvar på våldet, i synnerhet rättsprocessens utfall, är central för den betydelse polisanmälan får. Gensvar i form av giltiggörande bemötanden, adekvata skyddsåtgärder, frihetsberövanden och fällande domslut kan underlätta en separation, underlätta förståelsen av våldet samt försvåra för mannen att fortsätta utsätta kvinnan för våld. Och omvänt, gensvar i form av ogiltiggörande bemötanden, otillräckligt skydd och nedläggningsbeslut kan försvåra möjligheten att definiera våldet och göra kvinnan fortsatt åtkomlig för mannens våld. Resultaten tyder på att både våldsutövare och våldsutsatta kan uppfatta rättsprocessens utfall som en signal om vad som är tillåtet respektive otillåtet i samhället, vilket i sin tur kan få konsekvenser för förekomsten av fortsatt våld. Avhandlingen synliggör även olika hinder för att våldsutsatta kvinnor ska få tillgång till rättssystemets skydd, stöd och hjälp. Det omfattar såväl hinder för att kvinnor ska vända sig till rättssystemet, som hinder för att kvinnor som vänt sig dit ska erhålla dess stöd. Avslutningsvis belyser avhandlingen rättssystemets praktiska hantering av våldet, i relation till det jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Ett mål rättssystemet fått i uppdrag att medverka till. Resultaten tyder på att samtidigt som rättssystemet genomför satsningar för att motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer, så kan den praktiska hanteringen av våldet ha motsatt verkan, och i förlängningen reproducera könsojämlikhet.

Avhandlingen uppmärksammar polisanmälan vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Studiens syfte är att undersöka kvinnors syn på polisanmälan och deras interaktioner med det straffrättsliga systemet när de tar sig ur mäns våld i nära relationer. Avhandlingens teoretiska ramverk omfattar främst teorier om mäns våld mot kvinnor, kvinnors uppbrott ur våld och organisationer. En kvinna anses ha tagit sig ur våld när hon separerat, frigjort sig emotionellt från mannen, definierar våldet som mäns våld mot kvinnor i nära relationer samt när mannen upphört med våldet. Kvalitativa intervjuer genomfördes under 2010 och 2011 med tjugo kvinnor som lämnat en våldsutövande partner. En tematisk analys har genomförts av empirin, som består av 33 intervjuer. Avhandlingen belyser en komplex beslutandeprocess om polisanmälan. Under denna process framstår polisanmälan som alltmer tänkbar i takt med att kvinnan frigör sig från våld – såväl emotionellt, som kognitivt samt genom separation – samtidigt som mannens våld fortsätter. Vid beslutet om polisanmälan tar kvinnan hänsyn till dess förväntade konsekvenser, såväl för hennes möjligheter att ta sig ur våld, som för hennes livssituation i övrigt. Avhandlingen belyser även polisanmälans betydelse för frigörelsen från våld. Resultaten visar att det straffrättsliga systemets gensvar på våldet, i synnerhet rättsprocessens utfall, är central för den betydelse polisanmälan får. Gensvar i form av giltiggörande bemötanden, adekvata skyddsåtgärder, frihetsberövanden och fällande domslut kan underlätta en separation, underlätta förståelsen av våldet samt försvåra för mannen att fortsätta utsätta kvinnan för våld. Och omvänt, gensvar i form av ogiltiggörande bemötanden, otillräckligt skydd och nedläggningsbeslut kan försvåra möjligheten att definiera våldet och göra kvinnan fortsatt åtkomlig för mannens våld. Resultaten tyder på att både våldsutövare och våldsutsatta kan uppfatta rättsprocessens utfall som en signal om vad som är tillåtet respektive otillåtet i samhället, vilket i sin tur kan få konsekvenser för förekomsten av fortsatt våld. Avhandlingen synliggör även olika hinder för att våldsutsatta kvinnor ska få tillgång till rättssystemets skydd, stöd och hjälp. Det omfattar såväl hinder för att kvinnor ska vända sig till rättssystemet, som hinder för att kvinnor som vänt sig dit ska erhålla dess stöd. Avslutningsvis belyser avhandlingen rättssystemets praktiska hantering av våldet, i relation till det jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Ett mål rättssystemet fått i uppdrag att medverka till. Resultaten tyder på att samtidigt som rättssystemet genomför satsningar för att motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer, så kan den praktiska hanteringen av våldet ha motsatt verkan, och i förlängningen reproducera könsojämlikhet.