Marita Jonsson – författare

Error. Egentligen har jag inget förhållande till detta ord, utom att det liknar mitt förnamn, men det finns också en tanke som har med mitt sätt att måla att göra. Att något ska gå fel för att resultatet ska bli en målning. Att om felet inte kommer av sig självt så måste det framkallas. Ovanpå felet kan så någonting annat än det jag hade kunnat tänka ut på förhand uppstå, något annat är det jag redan visste. Det man redan vet är inte det man söker. Att måla sig fram till en ny tanke. Antingen i en hel bilds utsaga, eller i en enstaka detalj. ”I konsten motsvaras resultat av den svårighet man lyckats göra sig”, sade Jean Auguste Dominique Ingres på artonhundratalet. Att läsa sånt vid en tidig punkt i ens bana kan vara skadligt. Men också mer än givande. Henri Michaux sa ”om du är en man stadd att misslyckas, misslyckas därför inte hur som helst.” Så många gånger som jag stått med penseln i hand och precis innan misströstan fått mig att invertera hört den där rösten i mitt öra - Ja, ja, men inte hur som helst! En gyllene krycka att fatta, och om Du fortsätter, då, så kanske... Hjältarna i mitt måleriska liv; Karl Isaksons tidiga måleri; ”flicka” med rosa band, förebilderna Siri Derkert och Vera Nilsson, Eric Hallströms ”Rörstrands porslinsfabrik”, göteborgsk kolorism, Francisco de Goyas ”Rita Luna” i Paris 1979, de ryska ikonernas färger och mystik. Till denna bok ville jag inte en biografi, frågade i stället fyra författare om att dyka ned i ett verk de av olika anledningar har ett speciellt förhållande till; Björn Axlund om ”Escape”, vernissagebild på min utställning i densammes galleri år 2000, Annika von Hausswolff om ett porträtt föreställande Natalia Goncharova som hon har hemma sedan vi bytte verk med varandra år 2006, Bengt Jangfeldt om Kazimir och Una Malevitj; en konstnär och tid som han vet en hel del om tillika en målning som finns i familjens ägo sedan 2008 och Marita Jonsson som 2016 såg ”02.15” i affischform, inglasad och dammig, med en hög böcker och en stapel gosedjur framför och ändå trängde den fram till hennes hököga. Därför att de texterna skulle jag själv vilja läsa.

Det börjar med ett storslaget födelsedagskalas i ett hus i de småländska skogarna där liv och död en gång möttes. En av gästerna, en tonårsflicka, dröjer sig kvar efter festen och en trevande vänskap uppstår över generationsgränserna. Flickan följer sin gammelmoster Elsa i spåren in i en värld som utspelade sig för länge sedan och som fram till dess varit okänd för alla.I en finstämd berättelse om psykologisk och fysisk frigörelse, blandas storslagna bilder från de småländska skogarnas natur och folktro med ett livsöde som fick konsekvenser för flera generationers livsval. Med sina ömsinta skildringar av sitt liv under början på förra seklet är Elsa en utmärkt uttolkare av Sverige för cirka 100 år sedan.