Mathilda Malling – författare

Den historiska romanen om Doña Ysabel gavs ut första gången 1898. Till en början skrev Mathilda Malling under pseudonymen Stella Kleve och sades av sin samtid få uppmärksamhet mer på grund av sina "sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull". Eftervärlden har uppvärderat hennes dekadenta kvinnor som en motsvarighet till den tidens romaner för män.

”Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu, tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra flodbrädd – Rocroyesernas gamla familjegods, som stått övergivet ända sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras förföljda ättlingar till fristad.”

Mathilda Malling, 1864–1942, var en svensk författarinna. Hon debuterade 1885 med romanen Berta Funcke, som 1888 följdes av hennes andra roman, Alice Brandt. De utgavs båda under pseudonymen Stella Kleve. Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor. Genom sina historiska romaner och herrgårdsromaner fann hon en stor läsekrets i början av 1900-talet. En roman om förste konsuln utkom för första gången 1894.

”Den 22 har jag samvetskval – kanske för mitt alltför stora romanintresse, och skriver sorgset: ’O, om jag kunde vara villig och duglig som andra flickor, men jag skall väl alltid bli samma häftiga och oförståndiga flicka.’”

I sina två dagböcker Ungdomsdrömmar och Ungdomsbetraktelser läser Mathilda Mallings sina gamla dagböcker och funderar över det hon skrev. Mathilda Malling (1864-1942) sades under sin samtid få uppmärksamhet mer på grund av sina ”sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull”.

”La Niña skulle resa till Köpenhamn – till moster Cecilia och utbilda sig i musik och levande språk. Det blev beslutat i januari innan vårterminen började – långt ifrån enhälligt. Hon själv visste inte riktigt vad hon ville, och pappa ville det inte alls. Men mamma ville det lyckligtvis alldeles bestämt, och enligt hemmets oskrivna författning ägde mamma i alla sådana fall minst två röster.”

Mathilda Malling, 1864–1942, var en svensk författarinna. Hon debuterade 1885 med romanen Berta Funcke, som 1888 följdes av hennes andra roman, Alice Brandt. De utgavs båda under pseudonymen Stella Kleve. Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor. Genom sina historiska romaner och herrgårdsromaner fann hon en stor läsekrets i början av 1900-talet. Nina utkom för första gången 1903.

Märta Ulfklo ligger döende på ett sanatorium i Frankrike. Medan kroppen långsamt ger upp vandrar tankarna bakåt genom ett liv som har präglats av självbehärskning och försakelse. Hon har alltid avstått, hållit tillbaka, väntat - men för vad? Nu, när döden närmar sig, framstår hennes uppoffringar som meningslösa och hennes segrar som förluster. I novellen »Pyrrhussegrar« gestaltar Mathilda Malling en kvinna som ser sitt liv i ett nytt ljus när det redan är för sent att välja annorlunda. Det är en berättelse om instängda drömmar, kroppens makt över själen och den bittra insikten att ingen belöning väntar den som försakat allt.

MATHILDA MALLING [1864-1942] var en svensk författare och en av 1880-talets mest kontroversiella röster. Genom noveller som »Pyrrhussegrar« [1886] och romanen Berta Funcke [1885] utmanade hon sin tids normer och moraluppfattningar, särskilt föreställningen om den kyska och passiva kvinnan.

Mathilda Malling debuterade 1885 med romanen Berta Funcke, följd 1888 av romanen Alice Brandt. I sin samtid uppmärksammades dessa böcker mera på grund av sina "sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull", men eftervärlden har uppvärderat hennes dekadent sennaturalistiskt skildrade kvinnotyp som en kvinnlig motsvarighet till beskrivningar av män i männens genombrottsromaner under denna tid.

”År 1879 inleddes och fortsattes på samma sätt som det föregående året slutat: med växande oro och bitterhet. Jag är nu femton år och – utan att kanske göra mig reda för det – känner jag, att jag förlorat barndomens trygga fotfäste. Själva min handstil har förändrat sig och försämrats – den förekommer mig ha varit både vackrare och lugnare på den tiden jag ännu skrev lite ’barnsligt’. Nu är den ’driven’ och med mitt eviga skrivande i tid och otid kommer den att se lite slarvig ut. Jag har inte ringaste tanke på, att någon skall läsa vad jag skriver, men ändå är det numera ofta, som om någon tittade mig över axeln. Jag söker mera konstlade uttryck – ’Evas täcka döttrar’ t. ex. som jag finner under beskrivningen av ’Nordiska festen’ den 15 februari. Här kan jag också iakttaga, hur Lund smittat mig – hur ’akademisk’ jag söker vara.”