Mats Ola Ottosson - Böcker

När Olof Hammarsten kom som student till Uppsala 1861, var hans mål att bli läkare, men det vetenskapliga arbetet fångade hans intresse och blev en livslång passion. Han kallades 1883 till en professur i medicinsk och fysiologisk kemi, ett fält inom vilket han blev internationellt känd, och hans läroböcker översattes till flera språk. Trots kallelser från Karolinska institutet valde Hammarsten att stanna i Uppsala, och han valdes 1901 till universitetets rektor. Det innebar både administrativt arbete och representativa uppdrag, inklusive omsorg om tronarvingen Gustaf Adolfs studier. Han var även inspektor för två av Uppsalas studentnationer, och till hans samhälleliga uppdrag hörde att vara ordförande i Uppsala stadsfullmäktige och vice ordförande i Uppsala läns landsting. Som företrädare för den nya naturvetenskapligt inriktade medicinen kartlade Hammarsten i sin forskning människors och djurs matsmältning och de då dåligt kända processerna vid mjölkens ystning och blodets koagulering. Han medverkade i populärvetenskapliga tidskrifter, och som expert på närings- och födoämnen var han en flitig föredragshållare och mångårig inspektor för Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. Svenska och utländska akademier såg gärna Hammarsten bland sina hedersledamöter, och Kungl. Vetenskapsakademien valde honom till ordförande i Nobelkommittén för kemi. I nästan två decennier ledde han dess arbete med att föreslå Nobelpristagare i kemi, med Marie Curie som den för eftervärlden mest kända. Mats Ola Ottosson är civilingenjör och teknologie licentiat. Han har arbetat på forskningsråd i Sverige och med forskningsadministration på Europanivå i Strasbourg och Bryssel. Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har senare varit verksam som författare på det universitetshistoriska området.

Med en essä om porträtten av Jan von Bonsdorff. Alltifrån Uppsala universitets tillkomst år 1477 har det vid lärosätet funnits en rektor. Länge roterade ämbetet mellan professorerna med en mandattid om endast ett halvår eller ett år. När universitetet var mindre och antalet professorer inte så stort, kunde en professor därför inneha rektorsposten flera gånger. En ändring skedde med 1876 års universitetsstatuter då rektors­perioden blev två år med möjlighet till förlängning. Senare skedde ytterligare utökningar av mandattiden, och denna nya ordning stärkte rektors ställning. Flera av de professorer som därefter innehaft ämbetet har suttit som rektor i tio år eller mer. I denna bok finns korta biografier över de arton män som innehaft rektorsämbetet från 1877 till 2011, och den ger också lite information om universitetets utveckling under deras rektorstid. Det valda formatet har nödvändiggjort koncisa redovisningar, och den som vill veta mer hänvisas till särskilda biografier och till årsböcker och andra skrifter från universitetet. Biografierna illustreras med samtida porträtt, som nästan alla finns i universitetets rektorsrum, och i ett särskilt avsnitt beskrivs denna porträttserie ur ett konstnärligt perspektiv.

Hur syns och märks Uppsala universitet utanför sina föreläsningssalar och laboratorier, och hur präglar det sin närmaste omgivning? Vad har universitetet betytt för Uppsala stad och för lokalsamhället i övrigt? Hur har samarbetet utvecklats mellan universitetet och lokala myn­digheter och organisationer, och på vilka områden har samverkan varit särskilt omfattande? Vilka resultat ha uppnåtts och vad har blivit bestående? Vilken roll har studenterna och deras organisationer spelat för stadens utveckling och i stadens liv? Det är frågor av detta slag som denna bok vill besvara, och den tid som skildras är från början av 1900-talet till våra dagar. Det handlar om stadsbilden och om universitetets betydelse för stadens utveckling inte minst på kulturområdet men också om samverkan inom ”vård, skola och omsorg” för att använda ett uttryck från det politiska livet. Boken belyser också universitetets bidrag till näringslivets utveckling och till Uppsalas internationalisering. Mats Ola Ottosson fick sin akademiska utbildning i Lund och avlade där ­teknologie licentiatexamen. Han har arbetat inom de svenska forsknings­råden och med forskningsadministrativa frågor i Frankrike och Belgien. ­Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har även därefter haft ansvar för några till universitetet knutna verksamheter.